Jan Björklund utstrålade klar samarbetsvilja, och det är uppenbart att han tagit illa vid sig av Kristdemokraternas agerande angående Decemberöverenskommelsen. Hans illrosa slips var kvällens vinnare. Stefan Löfven var laid back och stabil. Ingen kriskänsla här inte. Annie Lööfs ersättare Anders W Jonsson var rekorderlig men lät väldigt arg hela tiden. Gustav Fridolin började bra, men tappade. Jonas Sjöstedt lyckades då och då slå sig in i centrum av debatten, men fick mestadels hålla sig på flanken. Anna Kinberg Batra var något bättre än hon brukar vara, särskilt när hon vågade släppa talepunkterna. Men hennes inledningsinlägg om regeringsfrågan följdes av en rad frågetecken på Twitter om vad det egentligen var hon sagt och vilken fråga hon svarade på. Ebba Busch Thor kom in bra i flera frågor, men jag är osäker på vilka avtryck hon satte. Jimmie Åkesson var ovanligt blek och gjorde en riktigt dålig debatt.
*
Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir extra spännande. Jag känner inte till upplägget, men jag antar att regeringsfrågan och det politiska livet efter Decemberöverenskommelsens hädanfärd får en del utrymme.Regeringsfrågan har övergått från att under valrörelsen 2014 ha varit en svag fråga för de rödgröna till att efter Decemberöverenskommelsens avslutande ha blivit en svag fråga för allianspartierna. Under valrörelsen 2014 fick Stefan Löfven gång på gång svara på frågan med vilka partier han avsåg att bilda regering. Löfvens svar var att han såg gärna en bred regering och att Miljöpartiet var en tänkbar samarbetspartner. Mer konkret än så blev han aldrig, och hans hållning uppfattades av en del som defensiv och vag.
I dag är det allianspartierna som har bekymmer med regeringsfrågan. Bollen ligger hos dem. Vad vill de? Kommer de att lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden eller inte? Om de vinner valet 2018 och Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarställning, hur skall de då kunna styra landet när den Decemberöverenskommelse de själva önskade inte längre existerar?
Sannolikt kommer allianspartierna inte att ha några säkra svar på dessa frågor i kväll. Men frågorna kommer att återkomma, på samma sätt som de återkom till Stefan Löfven under valrörelsen 2014.
Det ligger i allianspartiernas intresse att hålla dörren för gemensamma budgetförslag öppen så länge som möjligt, för att skapa osäkerhet åt regeringen Löfven. Om opinionen vänder till Alliansens fördel kan de ha en mer offensiv linje, då de inte behöver frukta ett extra val. Omvänt, om opinionen är till de rödgrönas fördel så sänks tröskeln för Stefan Löfven att utlysa extra val.
Även om alliansledarna har pratat sig samman inför kvällens debatt kvarstår frågan om och i så fall hur de skall lyckas enas om en gemensam linje i regeringsfrågan enligt ovan. Till det kan läggas frågan om samverkan med Sverigedemokraterna, något som enskilda kristdemokrater och en hel del besvikna moderater inte skulle ha något emot.
Alliansens enhet är är för första gången på allvar utmanad. Kanske kan de gå samman med full kraft lagom till valet 2018 igen - kanske kan de det inte.
7 kommentarer:
var sak har sin tid - sa alltid mormor.
Det är lika dant med överenskommelsen, som är ett symptom,
orsaken är kvar.
Alliansen är ett bygge som klarat av att utmana socialdemokratisk makt, även
om det orättvist att hänvisa åren 1976 - 1982 som ett misslyckande.
Det går lika gärna att försvara det som att partier stod för principer,
tex att Centerpartiet var mot kärnkraft. Under alla omständigheter så var
centerpartiet under tiden mot ett samordningskansli av motsatta principer som fp var
mot ett samordningskansli.
Dvs moderaterna var för samordning inom ett kansli för att hålla budgeten. C var fokuserade på inrikespolitik, fp på utrikespolitik, och moderatera, vid tiden, på att få ihop helheten, utrikes och inrikes, med budgetdisciplin.
Det gick så där, regeringen sprack.
Detta byggde i sin tur på att s var ett 45 % parti, en modell av ett minisverige som var svåra att utmana, dvs så länge s var stora, var det blockpolitik. Denna uppfattning dröjer sig kvar, inom S och man har därmed försökt inkorporera de gröna i sin sfär, för att kompensera upp "regeringsblocket".
Men frågan är om vi inte är fast i gamla hjulspår?
S är på väg mot att bli ett parti med 75 - 80 mandat
Dvs en fjärdedel av valmanskåren. Så är det, eftersom
politiken valt att släppa fram SD, eftersom både s och
m valt att lägga sig nära företrädesvis mp:s uppfattning.
Politiken har gjort ett val, att bortse från vissa praktiska konsekvenser
som en för snabb transiton av människor från andra kulturer skapar en slags reservat, dvs intikespolitiska murar, s försöker riva dessa, men löser inte problemet, människors förmåga att vilja en sak för kollektivet, och en annan för sig själva, tex var de vill att deras barn ska gå på för skola.
S kan inte regera med enbart mp, utan måste ha med sig minst ett borgerligt parti, sannolikt två, de borgerliga vill inte ha med mp. I sinom tid kommer allt falla på plats, om nu bara fp, c och/eller kd kan växa lite. KD springer åt höger, vilket är bra för S, för då måste m springa dithän, centerpartiet kommer ligga kvar som nyliberalt mecka, och klarar sig undan de praktiska lösningarna. Dö upplösningen kanske försvårar regerandet nu, men alliansen kan ändå inte regera utan SD, och på tre år hinner det hända mycket, migrationen kommer att vända upp och ner på det mesta. Något nyvalt blir det nog inte, men frågan är vilken politik som behöver ändras för att få till ett regeringsalternativ som kan hålla budget utan beroende av SD, som det ser ut nu ser det svårt ut, rent mandatmässigt. S.W
Jan Björklunds förslag till Löfven: gör dig av med miljöpartiet och vänsterpartiet först, sen kan vi se vad vi kan samarbeta om, är ju inte seriöst men tyvärr typiskt för nivån på den politiska debatten i Sverige idag. Mitt önskescenario är att Löfven och Kinberg Batra kommer överens om ett modernt Luciabeslut, något som deras företrädare Carlsson och Bildt, trots sina erkänt dåliga personliga relationer och trots kraftiga protester från Westerberg kom överens om. Naturligtvis en utopi. Att spekulera om utvecklingen i ett Sverige där hela havet stormar i mer än ett avseende är inte meningsfullt, tycker jag. Men jag är bekymrad över kvaliteten på dagens ledande politiker. Allt vat inte sämre förr.
Sanningen är att Alliansen med stöd av SD nu kan sätta stopp i Riksdagen för alla förslag från s, mp och v vilket överhuvudtaget inte alls tycktes påverka kvällens debatt.
Statsministern bör bredda regeringen. Vänsterpartiet bör ingå för att säkra att solidariteten stärks. Svenska folket visar sin vilja att hjälpa fler flyktingar och är villiga att betala mer i skatt för att inte det ordinarie biståndet ska bli lidandet. Mark Twain
Att inte Alliansen i nuläget vill sätta stopp för regeringen , beror säkert på den krissituation som råder i invandringen. Att låta regeringen administrera en ohämmad invandring fram till 2018 och därefter överta regeringsmakten och omgående verka för låglönejobb , skulle ligga helt i linje med deras ideologi.
Tror att det är kört för alliansen; antingen så minskar den i opinionen eller också så splittras den.
Åkesson hindrades av debattledarna att komma in i debatten.
Han fick en replik i varje avdelning, men sen hölls han utanför,
trots många handviftningar. Han borde ha lämnat lokalen.
Men: han måste bli mer specifik och angripa övriga när de
ljuger eller mörkar. T ex om syriernas utbildningsnivå, säga att
endast 40% nu kommer från Syrien, att många av männen eg är
desertörer, att hälften av de ankommande under sept gått under
jorden osv /Anders Nilsson
Skicka en kommentar