Hur mycket utrymme har de svenska ledarsidorna ägnat åt militant islamism och olika varianter på det temat det senaste halvåret? Jag tycker mig inte kunna öppna någon av de morgontidningar jag prenumererar på utan att få ta del av den dagliga dosen av beskrivningar och i bästa fall analyser av hotet från olika former av militant islamism och hur vi bör förhålla oss till detta hot.
Debatten - särskilt i sociala medier - om dessa ting blir lätt en metadebatt som inte så sällan tar sig inkvisitoriska uttryck. Vem sa vad till vem och i vilket sammanhang? Vem skall be om ursäkt till vem och varför? Vi lever i skärmdumparnas paradis - har du någon gång uttryckt dig dumt i något av allt vad du skriver på nätet så kommer ditt uttalande att förfölja dig i evig tid. Jag tycker det är en ovärdig debattform, som skymmer de centrala motsättningarna.
Kanske har jag fel om ledarsidorna - kanske skrivs det inte så mycket som jag uppfattar det som. Det skulle behövas systematiska studier på området. Men om min maggropskänsla är korrekt så väcks frågan: hur skall vi försklara och förstå det faktum att texter om den militanta islamismen dominerar det politiska samtalet så starkt i Sverige i dag - åtminstone om vi håller oss till morgontidningarnas ledarsidor.
Här följer två tänkbara förklaringar:
1.) Den militanta islamismen utgör ett hot även mot Sverige och risken för terrordåd i Sverige är mycket stor. Det är nog ingen som ifrågasätter att den militanta islamismen - till exempel i form av IS och dess illdåd - utgör ett hot inte bara mot folken i Mellanöstern, utan också genom risk för terrordåd även på andra håll i världen (inklusive Sverige). Det ligger också i Sveriges intresse att förhindra att svenskar ansluter sig till IS. Men om vi jämför med situationen på 1970-talet så var terrorhotet överhängande även då. Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic
till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm
den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den
ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i
efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från
Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda
gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev
framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos
Spanien där de begärde politisk asyl.
År 1975 ockuperades den
västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktionen
(RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal
fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF
och två ur gisslan.
I början av 1970-talet använde också flera palestinska organisationer sig av terror som politisk medel, bland annat i form av flygplanskapningar, sprängdåd och dödandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. Sverige kunde mycket väl ha blivit måltavla för dessa attentat och det fanns också en risk att svenskar skulle ansluta sig till de palestinska rörelserna.
Trots denna hotbild och alla dessa attentat dominerade terrorhoten inte samhällsdebatten på samma sätt som den tycks göra i dag. Varför? Kan det ha att göra med att Röda armé-fraktionen, Ustasja-rörelsen och de palestinska grupperingarna var sekulära politiska organisationer, medan IS och den militanta islamismen använder sig av religionen som legitimitet för sina handlingar? Upplevs de religiösa övertonerna särskilt hotande i ett Sverige vars självbild är så starkt sekulär?
2.) Den militanta islamismen utgör ett hot inte bara genom risken för terrordåd, utan också för att den riskerar att påverka det svenska samhället och dess medborgare i negativ riktning - till exempel genom att ifrågasätta kvinnors rättigheter. Jo, visst finns strömningar som syftar till att ifrågasätta svensk jämställdhet - och självklart måste dessa strömningar bekämpas. Men utgör det ett så reellt potentiellt hot att det förklarar den enorma kvantiteten ledarartiklar i ämnet? Kanske det.
Men jag tror inte att detta är den avgörande förklaringen.
Jag tror att den viktigaste förklaringen är att den klassiska vänster-högerdimensionen - som strukturerat svensk politik under så många år - håller på att tunnas ut. Vänster-högerdimensionen har sin materiella grund i den motsättning mellan arbete och kapital som utvecklades i samband med den industriella revolutionen. Industrin är fortfarande en avgörande beståndsdel i svensk ekonomi. Men industrisamhället strukturerar inte längre vårt sätt att leva tillsammans eller det sätt på vilket vi utvecklar vårt samhälle och våra samhällsinstitutioner. (Ja, man kan även se vänster-höger i en mer tidlös bemärkelse, till exempel hur man ser på värdet "jämlikhet" - men det är en annan historia).
Uttunningen av vänster-högerdimensionen leder till att de politiska partierna i Sverige (som i huvudsak alltid varit tydligt positionerade på denna dimension) får svårare att synliggöra skillnader sig emellan och att partierna i förlängningen riskerar att bli irrelevanta. I stället för att bråka om vänster-högerfrågor (i huvudsak kring fördelningen av materiella värden - sociala reformer, skatter, investeringar, pensioner etc) bråkas det om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk
politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för
Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för
Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Själv noterar jag att när jag bloggar om traditionella vänster-högerfrågor får jag betydligt färre läsare än när jag bloggar om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen.
Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna
för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga
valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett
uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.
Jag tror att det stora utrymmet i debatten för frågor om islam, islamism och militant islamism - och om rasism och främlingsfientlighet - kan förstås i relation till framväxten av den frihetlig-auktoritära åsiktsdimensionen. Frågan är dock vilka sociala skiljelinjer som som ligger till för denna åsiktsdimension. Vänster-högerdimensionen hade ju sin grund i motsättningen mellan arbete och kapital. Vilken är den materiella grunden för motsättningen mellan frihetliga och auktoritära värderingar?
5 kommentarer:
Höger vänsterskalan är definitivt på väg bort men vi kommer få två nya stora block.
Min misstanke är att SD redan idag är Sveriges största parti. Men det kommer säkert dröja innan vi ser det i alla mätningar, SD underpresterar som alla vet i mätningar. Sentio visar dock vägen bäst, historiskt.
Detta att SD blir srörst kommer tvinga samman S och M efter nästa val och väljarflykten kommer då tillta.
Intressant, särskilt det där om att du får färre träffar om du bloggar om traditionella höger-vänster-frågor. Tyckte den här artikeln på liknande tema var väldigt bra också.
http://www.expressen.se/kultur/for-pliktvurmarna-ar-empiri-ointressant/
Exakt samma text kan skrivas där "militant islamism" ersätts med ordet "högerextremism". Båda två är ju uppenbart inte hot mot Sverige i stort - men de kan vara hot mot mindre grupper av människor. För båda två är de mediala övertonerna inte alls i paritet med det hot som faktiskt finns.
För båda grupperna finns det små skrikiga kantgrupper som tror att det högerextrema/islamistiska maktövertagandet är nära förestående (Arnstad/Expo/ETC och alla andra vänsternötter på ena sidan och pajasarna i Dispatch International o dylika foliehattar på andra sidan).
Svenne Banan inser givetvis att så inte är fallet.
Att båda två skrivs upp så mycket trots att inget av vikt skett på svensk mark från endera gruppen har naturligtvis att göra med att vi lever i en mer global tid. 9-11 och Breivik var givetvis sådana enorma händelser att de fått konsekvenser för svensk debatt som inga av de 70-talsdåd som Bjereld tar upp kommer i närheten av. Helt enkelt eftersom de dådens dignitet var långt mycket mindre.
Att Ulf Bjereld upplever sig översköljd av problematisering av militant islamism men helt missar att exakt samma case kan göras gällande högerextremism handlar givetvis om hans politiska preferenser där han tycker att högerextremism kan problematiseras oändligt mycket oavsett hur stort det aktuella hotet är emedan överdriven problematisering av islamism eventuellt kan slå mot en "utsatt grupp" (tm).
Islam är inte lika med kristendom. Det måste man inse. Man måste också inse att muslimer inte är lika toleranta mot kristna som vi är mot dem.
Vi lever i ett dilemma där vi ska respektera varandra och ändå bli trogna vår egen väg. En väg utan våld. Det är inte kristna som i första hand skickar in bomber. Det är inte i första hand kristna som massavrättar människor. Men det är kristna som jagas bort, förföljs och avrättas.
Vi vill så väl vilket leder till att våra trossyskon blir martyrer.
Muslimer har rätt att vara muslimer. Som alla andra har rätt att ha sin tro. Men när islam breder ut sig med terror kan vi inte tiga. Inte acceptera ännu ett folkmord.
Jag har inte svaret. Bara frågorna.
Enbart den muslimska kvinnosynen borde räcka för att definiera islam som ett problem i den kristna delen av världen. Den frågan tycks dock vara helt borta från debatten, förmodligen för att den politiska vänstern aktivt och medvetet i regel avstår islamkritik eftersom islamister framgångsrikt bekämpar vänsterns mest avskydda motståndare, d.v.s. USA.
Ytterst handlar det om människosyn och tolerans. Och det faktum att vår toleranta tillvaro de senaste 70 åren faktiskt är en krigsvinst över nazismen och en seger i ett kallt krig mot kommunismen.
Skicka en kommentar