Är det verkligen sant? Om Nordkorea och de 120 hundarna

Uppdatering 6 januari kl 21.15 återfinns längs ned i texten. Vår digitala tid, där vi ständigt översköljs av information och debatten går snabbare än någonsin, ställer det källkritiska tänkandet inför nya utmaningar. Alltför ofta frestas vi att acceptera de mest spektakulära påståenden enbart därför att de bekräftar vår världsbild.

I dag publicerar Dagens Nyheter en artikel med rubriken "Hundar fick döda koreansk ledare". I artikeln påstås att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek inte avrättades med maskingevär som tidigare påståtts. I stället skall Jang Song-Thaek bara några timmar efter dödsdomen tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. För någon dag sedan publicerade Expressen en motsvarande artikel med rubriken Diktatorns mentor avrättad med hundar.

Uppgifterna är hämtade från Singaporetidningen The Straits Times som i sin tur citerar Hongkongtidningen Wen Wei. Historien har gått runt i internationell press några veckor och nu hunnit fram till Sverige. Historien uppvisar alla tecken på att vara en anka. Honkongtidningen Wen Wei är den enda primärkällan, och den tidningen har inte redovisat ett enda belägg för sina påståenden. De allra flesta ledande journalister som kommenterat historien är djupt skeptiska. Tim Stanley på The Telegraph gör en knivskarp och underhållande källkritisk analys av nyheten och finner att den knappast har något fog för sig. Max Fisher på Washington Post kommer till samma slutsats. Bland de många ologiskheterna i historien hör det för ändamålet groteskt överdrivna och samtidigt skenbart exakta antalet hundar, 120 stycken. Om händelsen vore sann borde Sydkorea gjort stor sak av den, men från Sydkoreas håll har det i huvudsak varit tyst. Den officiella versionen om hur avrättningen av Jang Song-Thaek gick till är betydligt mer plausibel. 

Till Expressens och Dagens Nyheters försvar är att de en bit in i artikeln redovisar delar av den kritik som riktats mot uppgifterna. Men presentationen och rubriksättningen av artiklarna andas inte ett uns av källkritik.

Det är som att många inte vill eller förmår ta avstånd från sådana här historier, som om skepsisen skulle bidra till att tona ned grymheten i det nordkoreanska styret. Men det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 1.) Ja, Kim Jong-Un är en hänsynslös diktator, men 2.) Nej denna historia är inte rimlig. 

Sedan finns det förstås, som i alla spektakulära eller konspirationsteoretiska sammanhang, en mikroskopisk möjlighet att uppgifterna stämmer. Men då skall publiceringen styras av belägg, annars blir det sensationsjournalistik.

Vi såg i dag ytterligare ett exempel på hur lättlurad man kan vara inför uppgifter som bekräftar det man vill tro, men som vid närmare eftertanke borde ha kunnat avfärdas som bluff. En affisch med rubriken "Hugg & spräng de onda", illustrerad med en bomb och en blodig kniv, använde bl a Davidsstjärnan för att peka ut "de onda". Affischen var undertecknad "Ung vänster" och naturligtvis ett falsarium. Men tidskriften Neo:s chefredaktör Paulina Neuding lade ut affischen på twitter i tron att det verkligen var Ung vänster som låg bakom den. Paulina Neuding gjorde snabbt avbön när hennes misstag påtalades. Men nog borde en chefredaktör tänkt efter ett varv till innan anklagelsen publicerades. 

Samma aningslöshet såg vi för övrigt under Omas Mustafa-affären, då de felaktiga och uppenbart orimliga påståendena om att Islamiska Förbundet skulle ha en särskild "familjestadga" som argumenterade för att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter till en början okritiskt fick cirkulera i svensk press.

Jag uppmanar gärna till förnyad läsning av denna ikoniserade skrift, som jag för ändamålet lånat av Vänstra Stranden. Många av dess sanningar är giltiga även i en digitaliserad tid.

Uppdatering 6 januari kl 21.15. Några timmar efter att jag publicerade bloggtexten framkom att justitieminister Beatrice Ask i dag på sin Facebook-sida kommenterade en  artikel om att 37 människor dött i den amerikanska delstaten Colorado bara några dagar efter att köp och användning av marijuana blivit lagligt. Artikeln var en uppenbar satir, men Beatrice Asks kommentarer indikerade att hon trodde att det var sant. Efter påpekanden ändrade Beatrice Ask sin text på Facebook, och det är fortfarande oklart om hon verkligen trodde att satirartikeln var på riktigt. Jag blir lite trött.

Dagens Nyheter har nu också publicerat en artikel där man gör det källkritiska grundjobbet angående historien om de 120 hundarna. Bättre sent än aldrig, även om det förstås varit bättre om man gjort det redan från början.