Semestern är död - leve semestern!

I dag skriver Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann i Svenska Dagbladet att ordet "semester" börjar förlora sin mening, eftersom gränsen mellan arbete och fritid blir allt svårare att upprätthålla. I Göteborgs-Tidningen skriver journalisten och kulturredaktören Adrianna Pavlica i dag om hur uppluckringen av gränsen mellan jobb och arbete tenderar att göra semestern till en stressfaktor i stället för en avkoppling.

Den reglerade semestern är något det heligaste vi har - en symbol för välfärdsstaten och för industrisamhällets glansdagar. Kampen om arbetstiden och om rätten till ledighet har historiskt varit en stridsfråga i kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det är därför inte konstigt att en diskussion om semesterns mening och funktion i dag väcker starka känslor.

Schlingmann och Pavlica har rätt i att gränsen mellan arbete och fritid blir svårare att upprätthålla för allt fler yrkesgrupper och anställda. Skapandet av immateriella värden är svårt att bryta ned i arbetstimmar. Den kommunikatinsteknologiska revolutionen reducerar behovet av närvaro på en fysisk arbetsplats under en bestämd tid för att värden skall skapas och arbetsuppgifter utföras. Visst finns det fortfarande stora yrkesgrupper där "semester" fortfarande fungerar och där arbetet utförs på en fysisk arbetsplats och under bestämda tidsramar. Men dessa yrkesgruppers andel av den arbetande befolkningen minskar och kommer att fortsätta att minska. Kunskap och kreativitet är vår tids produktivkrafter och de impregnerar samhällslivet och vårt sätt att vara. Industrisamhället finns kvar och skapar oerhörda värden. Men det är inte längre industrisamhällets logik som styr samhällsutvecklingen.



Delar av den svenska vänstern kan förväntas förhålla sig skeptisk till ett ifrågasättande av semester-tänkandet, och betrakta dessa idéer som ett sätt av arbetsgivarintressen att utifrån vinsttänkande vilja urholka semesterlagen och den reglerade arbetstiden. Skepsisen är inte obefogad. I den transitionsprocess vi nu upplever där "arbetstimmar" blir ett allt mindre användbart begrepp på nedlagt arbete kommer såväl arbetsgivare som arbetstagare att under förespeglat allmänintresse försöka flytta fram sina positioner. Det är ett helt naturligt agerande och kallas för klasskamp. Utan klasskamp ingen utveckling.

Men en sådan sund skepsis får inte skymma sikten för den samhällsförändring vi nu befinner oss mitt i. Den politiska kraft som först förmår utveckla en politik som hanterar de arbetsmiljöproblem som uppluckringen mellan arbete och fritid innebär skapar sig ett försteg i den politiska kampen om samhällsutvecklingen. Per Schlingmann visade prov på vidsynthet och framtidskänsla när han bidrog till skapandet av "de nya Moderaterna". Var finns den Per Schlingmann inom socialdemokratin som med samma vidsynthet och framtidskänsla förmår utveckla en politik för kunskapssamhällets arbetsliv, där arbetstid och ledighet regleras i nya former men utan att solidaritet och viktiga gemeskapsvärden går förlorade?

Om dessa frågor har jag och Marie Demker skrivit tidigare, bland annat i Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011).