I dagens Sifo-mätning får Kristdemokraterna med sina 2.7 procent sitt sämsta resultat på nästan 20 år. Ljusen i tunneln blir för Kristdemokraterna allt färre. Visst kan det vara så att Alliansens småpartier ökar i slutskedet av valrörelsen 2014, då de får uppmärksamhet på mer lika villkor med de större partierna. Och visst kan det fortfarande finnas ett antal taktikröstare som hjälper upp partiets valresultat i förhållande till olika partisympatimätningar. Men förutsättningarna för att attrahera taktikröstare försämras om partiet uppvisar så dåliga resultat i opinionsmätningarna att en taktikröst uppfattas att riskera att bli en bortkastad röst. Centerpartiets svaga opinionsstöd innebär också att presumtiva taktikröstare 2014 måste välja mellan att taktikrösta på Kristdemokraterna eller på Centerpartiet. Det innebär i sin tur att det blir konkurrens om taktikröstarna på ett helt annat sätt än tidigare samt att ett antal taktikröstare kanske i stället väljer att rösta på Moderaterna eftersom taktikröstningssituationen blir för komplicerad.
Hur skall då Kristdemokraterna göra för att vända den negativa trenden? Finns det något hopp för partiet och dess partiledare Göran Hägglund? Redan för fem år sedan skrev jag en bloggpost med rubriken "Hur ska det gå för Kristdemokraterna?" Det kan finnas ett värde i att gå tillbaka till vad jag skrev då och se hur texten förhåller sig till dagens läge. Har Kristdemokraterna lyssnat på mig eller inte? Borde Kristdemokraterna lyssna på mig eller inte? Så här skrev jag då:
Hur ska det gå för kristdemokraterna? Inför partiets riksting i Norrköping balanserar regeringens strykpojke på fyraprocentsspärren till riksdagen. Partiets profilfrågor från valrörelsen 2006 är antingen kastade i glömskans sjö (förslaget om sänkt bensinskatt) eller genomförda som halvmesyrer (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget) och därför inte längre användbara som valvinnarfrågor. Det stundande Europavalet riskerar att bli en katastrof för partiet.
Kristdemokraterna definieras ibland som den kristna högern i Sverige. Partiets företrädare uppskattar inte den beteckningen. De tycker att beteckningen orättvist associerar till den kristna högern i USA, och dess fundamentalistiska syn i samlevnadsfrågor, den israelisk-palestinska konflikten och stödet för USA:s militära interventioner på olika håll i världen.
Visst finns det mycket som skiljer de svenska kristdemokraterna från den kristna högern i USA. Men väljarstudier visar att en betydande del av partiets väljare placerar sig själv just till höger på vänster-högerskalan. Ur det perspektivet representerar kristdemokraterna den kristna högern i Sverige.
Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga som bidrar till att skilja ut partiet från sina regeringskamrater och samtidigt ger den kristna högern i Sverige ett mänskligt ansikte. Varför inte rikta in sig på en mer generös flykting- och biståndspolitik? I en tid när enprocentsmålet för svenskt bistånd urholkas och flyktingar skickas tillbaka till Irak och Afghanistan behövs alla goda viljor i dessa frågor. Eftersom folkpartiet avsvurit sig socialliberalismen så kunde kristdemokraterna eftersträva att fylla högerkantens humanistiska tomrum med en medkännade socialkonservatism.
Uppdaterat: I dag torsdag kommenterar jag kd:s riksting i pigga Brunchrapporten med Henrik Torehammar och Cissi Wallin i P 3.
Usch vad tiden går. Hade någon frågat mig idag hade jag sagt att Brunchrapporten började sändas 2011, typ.
Jag konstaterar att Kristdemokraterna fortfarande har enorma problem med att utmejsla en profilfråga. Vårdnadsbidraget är ingen hit, frågan om sänkt bensinskatt var ett politiskt feltänk av monumentala mått och frågan om fastighetsskatt är stendöd. Avregleringen av apoteken har väckt starka känslor, men något röstmagnet blev det ej. Göran Hägglunds försök att profilera partiet genom att använda en populistisk terminologi som "verklighetens folk" eller att utpeka sig själv som "politikens gränspolis" har heller inte mottagits med jubel från väljarna.
Jag tycker fortfarande att Kristdemokraterna borde kunna tjäna på att utveckla en medkännande socialkonservatism, med flykting- och biståndsfrågor som ett centralt inslag. Kristdemokraterna är ett folkrörelseparti och med tanke på den idéfattigdom och det alltmer desperata läge som partiet befinner sig i så tycker åtminstone jag att ett sådant frimodigt steg skulle kunna locka borgerliga, humanistiskt sinnade, väljares intresse.
Men jag börjar tappa hoppet om Kristdemokraterna. Det blir väl i stället mer av samma, mer avregleringar och vårdnadsbidrag, mer retorik om politikens gränser. Vore synd om det blev partiets sista ord. Skall partiet falla kunde det väl i alla fall göra det med frimod om med visad medkänsla och engagemang för dessa de verkligt våra minsta.
3 kommentarer:
Göran Hägglund är ett stort problem. Han är som en "död fisk", utan aktivitet och ideér. Dessutom sägs han vara genuint lat, en politisk glidare med andra ord. Han måste bytas ut!
Ulf, en profilfråga för KD? Jag har ett förslag (som egentligen skulle kunna passa även i några andra partier): Ett krav att Sverige ska omförhandla sitt "kontrakt" med EU, bl a för att göra årsavgiften mera rimlig, få en bättre jordbruks- och fiskepolitik genomförd och att ge plats för vissa svenska särkrav utan inblandning av EU-byråkratin.
För att skapa kraft bakom en sådan omförhandling skulle den förstås ske med ett hot om utträde, om svenska folket önskar det. Jfr PM David Camerons löfte till det brittiska folket för ett par månader sedan. I likhet med Storbritannien bör Sverige anordna en folkomröstning i ärendet. Och naturligtvis inte darra på manschetten ifall omförhandlingen skulle misslyckas, utan faktiskt begära ett "exit" då.
Om KD tar upp denna fråga, ungefär så som jag har skisserat den här, är jag övertygad om att KD skulle placeras i det politiska fokus så, att väljarna kommer ihåg KD på valdagen.
Någon kan kanske komma på en annan fråga för KD att profilera sig inför valet 2014. Men nu börjar det bli bråttom. Efter årets Almedalsvecka är det kanske för sent att börja fundera på detta.
Läser KD:s partitjänstemän denna blogg, månntro? Bör jag kanske sända förslaget direkt till partikansliet?
Göran Hägglund är lyckad som rolighetsminister.
Ebba Busch, landets yngsta heltidsanställda kommunalråd, har det engagemang, den glöd som Hägglund och KD är i så stort behov av. Inte heller Maria Larsson blixtrar väl till och skärper tonen nämnvärt.
Ebba Busch är snabbtänkt och välformulerad och har en genomtänkt uppfattning om färdriktningen. Hon behöver inte leta ängsligt i den retoriska vapenarsenalen inför ett utspel.
Ebba Busch låste sig för en fraktion i samband med partiledarstriden och därför inte given, men tänkbar.
Skicka en kommentar