Magdalena Andersson är guld värd för socialdemokratin. Hennes sätt att presentera den socialdemokratiska skuggbudgeten och hennes förmåga att hantera debatten med finansminister Anders Borg imponerar. Till skillnad från sin föregångare Tommy Waidelich väcker hon respekt även på motståndarsidan, vilket ger henne en starkare ställning i hela det politiska rummet.
I sak skiljer sig socialdemokraternas budgetförslag inte så där oerhört mycket från förra årets budgetförslag, under Håkan Juholts partiledarskap. Men budgetförslaget har föregåtts av en intern process som varit betydligt mer stabil än förra året. Förslagen har presenterats inom en samlad ram som inte ger motståndarna utrymme att hojta om "popcorn-politik".
Förslagen har också lanserats i en retorik som inte har mycket gemensamt med Håkan Juholts vänsterorienterade språkbruk. Vid sidan av den omtalade Affärsplanen så noterar jag att framträdande socialdemokratiska politiker tycks ha fått en gemensam fobi för ordet rättvisa. När Socialdemokraterna presenterar sin viktigaste motion under hela budgetåret förekommer så vitt jag uppfattat ordet rättvisa inte en enda gång, varken i morgonens artikel på DN Debatt, eller på Magdalena Anderssons presskonferens eller i debatten med Anders Borg i Studio Ett i P1.
Jag har resignerat lite grand när det gäller orden jämlikhet och solidaritet, med hade lite hopp kvar när det gällde rättvisan. Jag förstår att Socialdemokraterna vill utmana Alliansen och inför väljarna framstå som minst lika ansvarstagande och tekniskt skickliga som Anders Borg när det gäller att hantera statsfinanserna. Men om man helt mönstrar ut sina ideologiska värdeord ur retoriken reducerar man politiken till förvaltning och administration. En sådan reducering av politiken gynnar på sikt den samhällssyn som borgerligheten gjort till sin och missgynnar bygget av det samhälle som socialdemokratin i grunden står för.
Noterar också att Anders Borg i Studio Ett talade om socialdemokraternas "skattechock". Lite trött blev jag då.
8 kommentarer:
Utmärkt att floskelordet "rättvisa" försvunnit ur debatten.
Maken till missbrukat ord får man leta efter näst efter "klyftor" som beteckning på inkomtskillnader i Sverige med världens minsta löneskillnader.
Rättvisa för en person eller grupp kan som som bekant vara orättvisa för en annan person eller grupp.
Så bra att politikerna slutat använda ordet.
Anonym: "...Rättvisa för en person eller grupp kan som som bekant vara orättvisa för en annan person eller grupp..."
Visst är det så. Tillståndet rättvisa är nog ingen exakt vetenskap. Men det har använts politiskt som om det vore det.
Det är nog värre än så. Även Arbetarrörelsens Tankesmedja noterar att S har retirerat så långt att man börjar använda retoriken från 1800-talets konservativa, se http://a-smedjan.se/?p=3675
Och deras slutsats är densamma som din, Ulf - att folk slutar bry sig. Politiken blir en angelägenhet för överklassen, som på 1800-talet. Och då kvittar det hur mycket S försöker anpassa sig - man framstår som en löjlig uppkomling som ingen behöver ta på allvar.
Jag håller inte med om att Löfven och partiledningen slutat använda ordet rättvisa, även om det tonats ned när det gäller den ekonomiska politiken.
Jag tror att även framgent så kommer fördelningspolitik och kollektivt finansierade välfärdssystem vara helt centrala för S.
Däremot tror jag faktiskt att man gör klokt i att inte låtsas som om man kommer att uppnå ett rättvist samhälle bara man själv får styra.
Det beror naturligtvis iofs på vad man menar med rättvisa, men i forskningen menar man ofta något i stil med en fördelning där ojämlikheter måste grundas i motsvarande olikheter i ansträngning eller uppoffring.
Jag vågar påstå att det skiljer mycket lite i ansträngning mellan låginomsttagare och höinkomsttagare i Sverige, och alla andra länder jag känner till, nu och historiskt.
Jag tror att det kommer att vara så även i framtiden, och det finns dessutom krafter (framförallt drivna av teknisk utveckling) som tenderar att öka ojämlikheterna, i alla fall inom i-länder som Sverige.
Detta minskar dock så klart inte värdet av en stor offentlig sektor och omfördelande skatter.
S skulle kunna föreslå 95% marginalskatt för alla, vilket skulle innebära kraftigt miskade inkomstklyftor. Att man inte föreslår det beror rimligen på att man tycker att det ändå vore ett dåligt förslagsammantaget. Skälen till detta tror jag att man borde kunna förklara för väljarna, som nog inte är så dumma som många verkar tro.
Lösningen är inte en återgång till världsfrånvänd retorik, kombinerad med märkliga motiveringar till varför vi inte gör vad vi säger, utan att ta folk på allvar.
Skillnader i inkomst och levnadsstandard kan lätt motiveras med olikheter i utbildningslängd(livslängd)'ansvar och hur kvalificerad en yrkesverksamhet är.
Anonym: Visst har en del ansträngt sig genom långa utbildningar. Själv har jag t ex läst ett ohyggligt antal år, men likafullt hade det varit betydligt mer ansträngande för mig att jobba skift i industrin under denna tid.
Upplevd ansträngning är inget bra kriterium för lönesättning.
Det har jag inte påstått heller. Dock anser jag att utbildningslängd och upplevt ansvar inte heller är några bra lönekriterier. Varför skall man ha högre lön för att samhället investerat extra mycket i just din utbildning?
Skicka en kommentar