I dag omvaldes Gustav Kasselstrand till ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Ordförandevalet föregicks av en intensiv maktstrid, där Paula Bieler utmanade Kasselstrand. Bieler uppfattades ha starkt stöd av SD:s partiledning. I omröstningen på kongressen var emellertid Kasselstrand överlägsen - han vann med 39 röster mot 10.
Stämningen mellan SDU och moderpartiet SD har sedan en tid varit spänd. Till exempel har SDU i en debattartikel i Aftonbladet kritiserat moderpartiet för en alltför Israel-positiv linje samt förespråkat ett svenskt erkännande av staten Palestina. Beskrivningar av maktstriden inom SDU och mellan SDU och SD finns bl a i Expressen, Nyheter24 samt Expo. Ett starkt stöd för Kasselstrand och skarp kritik av SD:s nuvarande ledning uttrycks också i en text på den högernationella sajten Fria Tider.
Min bedömning är att striderna inom SDU och mellan SDU och moderpartiet SD inte främst är ett uttryck för personmotsättningar. I grund och botten handlar det om de motsättningar som flankpartier alltid ställs inför. För att komma in i parlamentet, bli "rumsrent" och få sakpolitiskt inflytande krävs pragmatism och kompromisser. Men pragmatism och kompromisser riskerar dels att urholka partiets ideologiska grundvalar, dels att orsaka splittring mellan de som förespråkar pragmatism och de som förespråkar ideologisk renlärighet.
Sverigedemokraterna skiljer sig från sina systerpartier Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge i ett väsentligt avseende. Dansk Folkeparti och Fremskittspartiet växte fram som skattesänkande högerpopulistiska partier på det borgerliga mittfältet. Sverigedemokraterna har i stället sina rötter i den högerextrema, nationalistiska rörelsen. Jimmie Åkesson och hans medarbetare har lagt ned stor kraft på att frigöra partiet från sina högerextrema rötter, för att därigenom kunna attrahera bredare väljargrupper. Risken är att att många i partiets entourage tycker att partiet blivit ideologiskt urvattnat, tappar motivationen och söker sig andra jaktmarker.
För Åkesson är Kasselstrands överlägsna seger en motgång. Kasselstrand stärker sin ställning, inte bara inom SDU utan inom den sverigedemokratiska rörelsen som helhet. Gustav Kasselstrand är mer nationalkonservativ än Jimmie Åkesson. Kasselstrand har starkt stöd hos det s k bunkergänget inom Sverigedemokraterna, d v s delar av det ledarskap som fanns före Jimmie Åkesson och som inte helt uppskattat den politikförskjutning som genomförts. Nu synliggörs än starkare de meningsmotsättningar som finns inom Sverigedemokraterna och Åkessons strategi att tona ned radikaliteten till förmån för en bredare politisk agenda försvåras.
Sverigedemokraterna har under sina två första år i riksdagen misslyckats med att sätta avtryck på den förda politiken. Trots Åkessons kompromissvilja har partiet inte släppts in i den politiska värmen. Opinionsmässigt står partiet och stampar. Den frustration som växer fram i misslyckandets spår kan mycket väl ta sig uttryck i växande interna strider i partiet inför valet 2014.
Uppdaterat söndag 2 september kl 09.45: Igår nåddes vi av beskedet att riksdagsledamoten och tidigare Sverigedemokraten William Petzäll hastigt avlidit vid en ålder av 24 år. Petzälls öde och tragiska slut griper alla, oavsett partipolitisk tillhörighet. Inför döden blir vi plötsligt väldigt lika. Tankarna går till hans allra närmste.
19 kommentarer:
En i allt väsentligt korrekt analys. Ändå menar jag att det finns ett par brister.
Underskatta till att börja med inte Israelfrågans betydelse. Kasselstrand angreps häftigt av Kent och Ted Ekeroth direkt efter debattartikeln i Aftonbladet. Bröderna Ekeroth är judar och har ett oerhört starkt engagemang för Israel. Enligt uppgift bestämde de sig efter debattartikeln för att göra sig av med Kasselstrand. Av allt att döma är det Ted Ekeroth som ligger bakom kuppförsöket. Det är ingen överdrift att kalla debattartikeln ett sine qua non - utan den hade det aldrig iscensatts något kuppförsök.
En annan viktig faktor är att SD är ett oerhört hårt toppstyrt parti. "De fyras gäng", d.v.s. Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, bevakar svartsjukt sin maktställning inom partiet. När Kasselstrand började profilera SDU genom att låta ungdomsförbundet avvika från moderpartiets linje i ett par frågor, upplevdes han som opålitlig och som ett potentiellt hot av partiledningen. Det är oklart hur pass delaktiga partitoppen varit i komplotten mot Kasselstrand, men att de åtminstone givit sitt tysta samtycke till kuppen kan man hålla för visst.
Precis som den tidigare Anonym sa så håller jag inte helt med om din analys. Jag skulle till och med gå så långt att jag vill påstå att den är felaktig eftersom du lägger fokus vid märkliga saker.
Du skriver bland annat att "För att komma in i parlamentet, bli "rumsrent" och få sakpolitiskt inflytande krävs pragmatism och kompromisser. Men pragmatism och kompromisser riskerar dels att urholka partiets ideologiska grundvalar, dels att orsaka splittring mellan de som förespråkar pragmatism och de som förespråkar ideologisk renlärighet."
Detta är inte det konflikten handlar om. Konflikt handlar enbart om ideologin, inte att man har samma ideologi och anser att någon har kompromissat för mycket.
SDU är nationalister. Ett folk en nation osv. SD är islamofober. Detta har tagit sig uttryck i motsättningar gällande Palestina/Israel-konflikten. Det är främst det konflikten handlar om.
Att populistiskt utnyttja israel/palestina frågan, av alla konflikthärdar på jorden, var ser man det på andra ställen? Only in Sweden...
SDU's stöd för en palestinsk stat under Gustav Kasselstrand speglar sannolikt en tradition från den judehatande extremhögern som inte finns i moderpartiet.
Jag tror att våra tolkningar är förenliga. Jimmie Åkesson tonar ner nationalismen och prioriterar traditionell populism och islam-kritik i syfte att vinna fler väljare. Kasselstrand ogillar populismen och förespråkar en mer "renlärig" nationalism. Israel-Palestinafrågan blir en spelplan för denna skillnad. I vilket fall är väl Kasselstrand ett partiledarämne - eller?
En ganska vettig analys Ulf! Det är lite chockerande att följa SDU och deras förehavanden. SD har kommit en lång väg mot att bli accepterade och att vrida klockan tillbaka till det gamla partiet före Åkesson skulle vara en opinionsmässig katastrof. Att uttala klart stöd för Israel handlar framförallt om politisk taktik och att bli av med den högerextremistiska svansen som försöker rida på SD:s framgångar. Det råder mycket starka motsättningar mellan SD och de rasistiska/etniska nationalisterna vilket inte alltid framgår i media.
Angående om Kasselstrand är ett framtida partiledarämne är jag ganska säker på att han inte är det. Varken ideologiskt, kunskapsmässigt eller retoriskt har han visat någon större förmåga.
Blir hur som helst intressant att följa slitningarna mellan SD och SDU de närmaste åren. Fram till 2014 tror jag det är lugnt, men om det blir ett "dåligt" val kan de renläriga kanske flytta fram positionerna. Personligen tror jag dock att partiledningen rider ut stormen efter nya framgångar 2014. Som vi kunde se på landsdagarna är stödet för partistyrelsen massivt bland gräsrötterna. Jag blev faktiskt förvånad över hur liten Jansson-falangen verkar vara. Allt talar för att SD på sikt utvecklas till ett liberalkonservativt populistiskt parti. Etablissemangen kan nog hålla dem stången fram till 2018 men därefter är det nog kört :-)
Du skriver att Jimmie Åkesson gör det ena och det andra för att vinna fler väljare. Men så kan väl varje politiker motivera sina ställningstaganden om han vill, även Kasselstrand.
Du tycks fortfarande missa den ideologiska skiljelinjen. Ena sidan ser liberala mänskliga rättigheter som politikens fundament. Islam blir därför ett problem därför att den i praktiken är oförenlig med ett öppet liberalt samhälle.
Den andra sidan menar att vi som svenskar har rättigheter liksom alla andra folk att bevara vårt samhälle och kultur i igenkännligt skick. Man är inte motståndare till liberala rättigheter men har en mer realistisk syn; ser dem som specifika för vår kultur och inte nödvändigtvis applicerbara på Afghanistan. Islam är inget problem så länge muslimerna är nöjda och vi har ingen rätt att pracka på dem våra värderingar. Problemet är invandringen som sådan, inte invandrarnas kulturer i sina egna länder.
Förutom denna helt fundamentala ideologiska skiljelinje handlar det naturligtvis också om ren strävan om personlig framgång i livet, men det finns inom alla partier.
Din sista fråga om Kasselstrand är ett partiledarämne kan besvaras jakande. Om denna ideologiska fraktion inom partiet skulle få övertaget så finns det bara en möjlig partiledare och det är Gustav Kasselstrand. Att hans personliga egenskaper i sig överskuggar de flestas i partiet är nog en av få frågor som de båda sidorna kan enas om.
Hm, nu fattar jag inte. Sverige hade att i FN ta ställning till Palestiniernas framställan att få Palestina erkänd som en medlemsstat av FN. Inom den borgerliga alliansen verkade Bildt för palestiniernas sak, medan skolminister Björklund placerade Sverige på USA/Israel/Fyra söderhavsöars sida i omröstningen om Palestina som medlem, av UNESCO.
Inom Sverigedemokraterna fanns samma motsättning som inom alliansen; Kasselstrand ville att SD skulle ta ställning för stöd till bildandet av en palestinsk stat medan exempelvis Kent Ekeroth föga förvånande intog en diametralt annorlunda inställning.
Jag förstår därför inte, vem av dessa är det som "populistiskt utnyttja(r) israel/palestina frågan". Och det kan väl rimligen inte vara bara i Sverige (vilket är den korrekta översättningen på "Only in Sweden") som olika åsikter finns i denna fråga, det finns väl även i A-K Roth:s USA folk som stöder FN:s erkännande av Palestina?
"högernationella sajten Fria Tider."
Vet inte exakt vad du menar med 'högernationell' ? Ètt mer korrekt fack är paleokonservativa/paleoliberala.
"Sverigedemokraterna har under sina två första år i riksdagen misslyckats med att sätta avtryck på den förda politiken"
Det har aldrig varit så mycket debatt om SD kärnfrågor sen dem kom in i riksdagen, sätt i relation till deras få mandat, så får man nog säga att dem lyckats göra ett visst avtryck.
"Opinionsmässigt står partiet och stampar."
Vart har du hållit hus? SD har blivit tredje största parti i flera mätningar under 2012. Deras trendlinje är stabilt uppåtgående och har så varit sedan starten. Förutsatt att trenden fortsätter får SD mellan 8-12% i valet 2014. Se själv: http://privat.bahnhof.se/wb492673/1%20Alla%20linjar.gif
SDU uppehåller på ett mer rumsrent sätt än öppna nazister ett judehat genom att förespråka ett muslimskt Palestina.
SD däremot har frigjort sig från sitt extremistiska förflutna och stöder demokratin Israels rätt till säkra gränser.
Där går skiljelinjen till kryptonazisterna i SDU.
Anonym 4:14 I senaste väljarindexet (sammanvägda opinionsmätningar) fick SD 6.0 procent. I valet 2010 fick SD 5.7 procent. Partiet har således efter två år i riksdagen ökat med 0.3 procentenheter. Det kallar jag att stå och stampa.
Det finns inga som helst belägg för att det skulle vara mer debatt om SD:s kärnfrågor i dag än vad det varit tidigare. Jämför vi med 1990-talet är det snarare tvärtom.
Visst går det att diskutera hur man bäst benämner Fria Tiders ideologiska grundval. Däremot råder det inga tvivel om att sajten är höger och att den är nationell. Därav benämningen högernationell.
"en alltför Israel-positiv linje" rörde väl inte vid ämnet bildandet av en palestinsk stat?
Vad röker du påg?
Sedan när är en neutral hållning nazistiskt?
Inser du inte själv hur löjligt det låter?
Hej Ulf! Jag har nyligen fått upp ögonen för din blogg, tycker att du berör intressanta ämnen och det är också kul att du skriver ofta, bloggar som uppdateras sällan går bort...
Hur som helst vill jag fråga dig vad du tror om SD:s chanser i valet 2014. När opinionsmätningar från de åtta största opinionsinstituten läggs ihop så ligger SD nu på 7,2%, de har ökat 0,2 procentenheter i månaden de fyra senaste månaderna och lärdomen från många partier med liknande ideologi i Europa är att de ofta blir något undervärderade, precis som SD var i opinionen 2010. Min gissning är att de kan landa på allt mellan 8 och 12 procent i valet 2014, allt beroende på faktorer som du tagit upp (exempelvis om S och M tycks närma sig varandra ännu mer), och säkerligen mycket beroende på hur Sveriges arbetslöshet påverkas av en eventuellt fördjupad ekonomisk euro- och Europakris. Personligen skulle jag tro att SD-ledningen skulle sätta G- för runt7-8%, VG för 10% och MVG för 12% eller högre. Vad tror du att de landar på och varför?
Mvh, Statsvetarstudenten
Statsvetarstudenten: Tack för uppskattning!
Det är alltid svårt att spekulera kring framtida valresultat. Mycket kan hända under de två år som återstår till valet 2014. Jag tillhörde dem som trodde att SD inte skulle vara så framgångsrika i sin mobilisering inför 2010 som de faktiskt var.
Så här är det: De allra flesta som röstar på SD gör det för att de a) gillar SD:s flykting-och invandringspolitik och b)de tycker att flykting- och invandringspolitiken är en mycket viktig fråga för deras partival. Ser man den svenska väljarkåren som helhet är det en mycket liten andel som tycker att flykting- och invandringspolitiken är avgörande för deras partival. Frågan kommer först på ungefär tionde plats när väljarna får rangordna de frågor som påverkat deras partival. SD:s framgång 2010 bestod inte så mycket i att de lyckades övertala väljarna att SD:s politik var bra, utan att de lyckades mobilisera den mindre grupp som tycker att flykting- och invandringsfrågorna är mycket viktiga för deras partival. Den gruppen är inte särskilt stor. För att växa måste SD därför antingen bredda sin politik och bli ett realistiskt alternativ även i andra frågor, eller få fler svenskar att tycka att invandringspolitiken är avgörande. Jag tror inte SD har så stora förutsättningar att göra detta, utan tror därför att SD kommer att landa på ungefär samma valresultat 2014 som man gjorde 2010.
Men det är långt till valet, så det kan hända mycket som påverkar förutsättningarna för denna prognos.
Tack för svaret Ulf!
Men hur ser du på chanserna att nå framgång som socialkonservativt parti i Sverige? Kristdemokraterna verkar inte veta vilken väg man ska välja, och min uppfattning är man inte vågar vara ett konservativt alternativ. Jag skulle gissa att Aron Modig och Ebba Busch skulle kunna göra KD stora, lite grann som de gamla moderaterna med mycket tal om frihet, sänkta skatter, moral, försvar osv, och framförallt för att båda är unga och har karisma.
Centerpartiet har, precis som du också tagit upp i bloggen, svårt att lyckas med sina nyliberala idéer, båda partierna har en mycket dålig trend. Moderaterna har väl i alla frågor övergett konservativa ideal och är snarare att betrakta som ett pragmatiskt socialliberalt parti idag. Hur tror du att kampen går på högerkanten och hur utvecklas KD och C? Min förhoppning för att göra politiken mer spännande är ett KD styrt av Modig och Busch som vågar erbjuda ett tydligt konservativt alternativ i Alliansen. C vet jag inte vad man ska tro om, finns det någon framtid som nyliberalt parti i det socialdemokratiska Sverige? Mp lägger ju beslag på gröna väljare och kanske även ytterkantslivsstilsliberalerna, räcker det att vara mest liberala i skattefrågor?.
/Statsvetarstudenten
Det är en intressant fråga om det finns utrymme för ett socialkonservativt parti i Sverige. Sverigedemokraterna har nu börjat göra anspråk på att fylla den rollen, medan Kristdemokraterna tvekar. En sak är säker - det finns inte utrymme för två socialkonservativa partiet. Frågan är om Kristdemokraerna vågar (och vill) ta steget och prova.
Va många fegisar det finns här! Inte många som vågar ståta med sina namn. Vad är ni rädda för?
Sten Jonsson
Skicka en kommentar