I dag skriver Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson på DN Debatt om partiets kommande vårmotion med särskilda satsningar på utbildning och jobb för unga. Jag tycker det är en i flera avseenden bra artikel, som visar på en mer aktiv och framåtblickande politik än den defensiva, reaktiva politik som just nu präglar en trött alliansregering.
Men mycket av det som är bra i artikeln hamnar i skymundan av den debatt som brutit ut efter det oblyga försök till triangulering med Moderaterna som förekommer på ett ställe i artikeln, och som inte oväntat lyfts upp till rubrik. Löfven och Andersson skriver: Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.
Visst, det är naturligtvis aldrig fel att påtala att en människa alltid har ett individuellt ansvar för sin situation och för sitt liv. Men den saken är så självklar - det är som att säga att vatten är vått, som jag läste någonstans på nätet tidigare i dag - att den som säger det ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet. I det här fallet tror jag formuleringen skall ses som ett försök att försvåra för Alliansen att framställa Socialdemokraterna som ett "bidragsparti" och i stället visa att Socialdemokraterna inte heller drar sig för att ställa krav på arbetslösa.
Jag tycker det är en olycklig formulering, såväl strategiskt som i sak. Strategiskt försvårar utspelet för Socialdemokraterna att fortsättningsvis peka ut Moderaterna som ledande i jakten på att jaga arbetslösa och sjukskrivna med blåslampa. Nu blir det i stället en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i "individens ansvar att göra sig anställningsbar".
Sakligt har jag svårt för ordet "anställningsbar". I min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) diskuterar vi hur arbetskraftens yrkesskicklighet "marknadifieras". Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar. Å ena sidan har vi marknadsaktörer som kräver en arbetskraft som är anställningsbar i betydelsen att arbetskraften uppvisar de egenskaper och skickligheter som bäst främjar produktivitet och vinst. På dagens arbetsmarknad - med fokus på flexibilitet, innovation och problemlösning - utgörs dessa egenskaper och skickligheter av förmågan att vidareutvecklas med förändrade arbetsuppgifter, vilja och förmåga till lärande samt rörlighet, kreativitet och tillgänglighet.
Å andra sidan har vi kunskapsaktörer som värdesätter kunskapen inte efter dess förmåga att bidra till maximal vinst utan efter dess förmåga att bidra till förståelse, till lösning av samhällsproblem och till mänsklig frigörelse. Vissa av dessa kunskapsvärden är förenliga med anställningsbarhetsidealet, andra inte. Men att oproblematiserat, som i Löfvens och Anderssons artikel, använda ordet "anställningsbarhet" bidrar enbart till att vrida diskursen i borgerlig riktning.
(Vi har i våra resonemang om anställningsbarhet inspirerats av Christina Garstens och Kerstin Jacobssons bok Learning to be Employable, Palgrave, 2004).
13 kommentarer:
För att vara anställningsbar i Sverige ska du vara mellan 25 och 40 är du yngre eller äldre är du körd på arbetsmarknaden. Denna åldersdiskriminering måste det sättas in krafttag emot och det kan tyvärr inte individen påverka så mycket själv utan det måste komma från politikerna genom att skärpa lagen mot åldersdiskriminering. http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/21/sveriges-arbetsgivare-m-ste-sluta-diskriminera-oss-40-plussare
Att det finns professurer i statsvetenskap bevisar ju att kunden, samhället, är villig att betala för folk som är ägnade att lösa samhällsproblem och skapa förståelse.
Vi andra får ägna oss att odla mat, se till att bilarna rullar, och andra mer konkurransutsatta arbeten. :-)
En bra analys Ulf Bjereld. Jag gjorde samma iaktagelse, men hade nog uttryckt mig mindre försiktigt när det gäller hur jag ser på den valda formuleringen i deras utspel. Vad tror egentligen den nya s-ledningen om sina väljare och vilka anser de sig egentligen representera? Ser de sig som styrelsemedlemmar i Sverige AB? Om de tänker fortsätta att betrakta sitt mandat på det sättet blir nog deras opinionsmässiga medvind högst parantetisk.
Jag förvånas inte över fackens krav på "rätten till arbete".
Det jag förvånas över är bildade människors onyanserade framhävande av denna rätt. Då menar jag främst bildade socialdemokrater, som ändock åtminstone utåt företräder en blandekonomi.
Den som försöker para ihop "rätten till arbete" och en fri marknad eller ens en blandekonomi, begår ju en logisk kullerbytta.
När "rätten till arbete" infriats har vi inte längre en fri marknad eller ens en blandekonomi. Vi har då ett samhälle med det yttersta tvånget, d v s sann socialism. I dagligt tal kommunism.
Är denna verbala populism socialdemokraternas enda sätt att håll (V) stången?
Rätten till fri och likvärdig konkurrens om jobben ställer jag gärna upp på.
På Handels, på andra sidan gatan fast fortfarande inom GU, jobbar vi med att bidra till hållbar anställningsbarhet, som vi definierar som att 'ha kännedom om sin kompetens för att hitta försörjning där man kommer till sin rätt och varje dag är närvarande och bidrar till ett hållbart samhälle.
Att ständigt utveckla förmågan att reflektera för att göra medvetna val, navigera i en föränderlig värld och därigenom kunna leda sig själv och andra på ett glädjefyllt och ansvarsfullt sätt.'
Bidrar det månne med lite nyans?
undrar Mette
Du må ha rätt i sak. Men jag har hävdat sedan valförlusten 2006 att vi borde mera betona det individuella ansvaret. Det är ur ett sådant ansvar som individen kan ställa större och mera precisa krav på politiska lösningar när det gäller utbildning och arbete. Väljarna har uppfattat oss som en rörelse som kräver mindre av individen än moderaterna, att vi för en politik som passiviserar och leder till handlingsförlamning. Mina idéer är inte läsefrukter utan kommer från daglig kontakt med ungdomar som kämpar i underläge med olika handikapp. Ungdomarna växer dock om man ställer realistiska krav på dem.
Olyckligt valt uttryck - att göra sig anställningsbar, men jag tycker att det är rimligt att om man accepterar och går en dyrbar utbildning i ett bristyrke i Arbetsförmedlingens regi, och sådana utbildningar förekom åtminstone före 2006, så kanske man skulle kunna förpliktiga sig att arbeta inom detta yrke några år...
/B.
Jag reagerade redan under gårdagens diskussion(sic!) i Aktuellt mellan Andersson och Borg att det bara var svaga nyansskillnader mellan alternativen.
Om valet 2014 kommer att stå mellan Nya Moderaterna och Socialmoderaterna kommer det att finnas många som inte hittar något alternativ alls...
Vad man indirekt säger är att det är massarbetslöshet därför att folk inte ser till att vara sk anställningsbara. Det är direkt oförskämt när man samtidigt som Löfven mfl tror på de ekonomiska dogmerna om sk jämviktsarbetslöshet (NAIRU) och är för en ekonomisk politik som håller uppe arbetslösheten väl över denna inbillade nivå.
#Peter Wagenius
"Rätten till arbete" är inte bara fackens krav. Det är faktiskt en mänsklig rättighet helt jämställd med de så kallat negativa mänskliga rättigheterna som yttrandefrihet och rätten till liv osv. Den absoluta majoriteten av världens länder har antagit FN:s olika konventioner som erkänner denna rättighet och förpliktigar ländernas regeringar att arbeta aktivt för att förverkliga rätten till arbete för alla. I FN:s Internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter stadgas exempelvis i artikel 6:
1. Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete, som omfattar rätten för var och en att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete, och åtar sig att vidta lämpliga åtgärder för att trygga denna rätt.
2. De åtgärder som konventionsstaterna skall vidta för att till fullo trygga denna rätt skall omfatta teknisk vägledning och yrkesvägledning samt program, riktlinjer och metoder som syftar till att trygga en jämn utveckling på det ekonomiska, sociala och kulturella området samt full sysselsättning på villkor som garanterar att varje individ åtnjuter de grundläggande politiska och ekonomiska friheterna.
Frågan är om västvärldens länder verkligen kan sägas ha gjort vad som krävs enligt den internationella rätten för att garantera rätten till arbete de senaste 30 åren. Jag är mycket tveksam till detta med tanke på att de flesta länder konsekvent tillämpat en ekonomisk politik som satt inflationsbekämpning främst och medvetet underlåtit att upprätthålla full sysselsättning eftersom äkta full sysselsättning enligt de rådande ekonomiska teorierna anses vara inflationsdrivande.
S tycker det är ok att riskkapitalbolag suger ut miljarder ur skattesysteme, stoppar dem i egen ficka utan att ens beskatta vinsterna utan placera dem i skatteparadis.
S tycker det är ok att allmän egendom säljs ut, Löfvén har själv uttalat att han inte vill stoppa utförsäljningar och privatiseringar. För honom är detta att ansvarigt hantera skattebetalarnas pengar.
Vidare gör han analysen att arbetslösheten är individens fel. Lustigt - det borde betyda att över 50 % av ungdomarna och 24 % av de vuxna i Spanien inte tar "eget ansvar".
Löfvéns "analys" av arbetslöshetsproblemet är således ytterst populistisk och hukar för överheten, den överhet som beslagtar våra skattemedel och stoppar dem i egen ficka. "Slöseriet" med skattemedel den vägen har han inget att säga något om. Däremot ställer han upp på europakten som Europafacket sagt nej till. Vad är det för politik mot löntagare? En pakt som kommer att slunga ut hundratusentals offentliganställda i hela EU i arbetslöshet. Löfvén är skattefuskarnas hantlangare och löntagares och arbetslösas fiende. Det visar han tydligt. Dessutom säger han ja till vapenexport till diktaturer. Just snygg "socialdemokrat".
Peter Wagenius sa... "Rätten till fri och likvärdig konkurrens om jobben ställer jag gärna upp på."
Men det fungerar ju inte med det kapitalistiska systemet. Dessutom utgår det från en logik "det ska inte finnas arbete åt alla, företagen har inget moraliskt ansvar att se till samhällets bästa, de kan rationalisera bort så många de vill, sedan får de som har tur arbete".
Sanningen är ju att många som skulle kunna göra ett riktigt bra jobb slås ut av sådana som är bättre på dagens jobbintervjuer. Sedan är det helt enkelt en fråga om den personliga kontakten. Somliga har tiotals vänner, andra har bara en, somliga har ett oerhört socialt liv, andra ett mer minimalistiskt - vi är olika, "fri och likvärdig konkurrens om jobben" är en struntfras som inte utgår från hur verkligheten ser ut.
Sanningen är att ett utslagssamhälle inte alls möjliggör en fri och likvärdig konkurrens om jobben, bara en konkurrens som favoriserar vissa framför andra på godtyckligt sätt, där de som anställs och de som får ta del av kakan typiskt har egenskaper som favoriseras av det kapitalistiska systemet, altså myrmentaliteten där kortsiktighet för profitmaximering belönas, något som gör att alla de som inte passar in i denna högst orienterade mall sorteras bort och diskrimineras - så "Rätten till fri och likvärdig konkurrens om jobben" är omöjlig i ett exkluderande samhälle i det kapitalistiska systemets anda, eftersom det blir som att para fisk med fågel (man kan inte exkludera och inkludera på samma gång). Nä, man måste nog förstå både för livet på planeten och ett mänskligt samhälle, att rätten till frihet och likvärdighet måste innebära en förändring av vårat ekonomiska system till ett system där pengar och prostitution inte hör hemma.
Jag har svårt för argumentet att den som säger en sak som av många uppfattas som en självklarhet måste ha ett dolt motiv bakom detta.
Jag tycker att man så långt som möjligt skall utgå ifrån vad andra faktiskt säger, och sedan så klart vara tydlig med om man håller med om detta eller inte, och varför såär fallet.
Ofta visar det sig dessutom att det som många anser vara en självklarhet inte alls är en självklarhet för många andra.
Mer allmänt skulle jag föredra en politisk debatt där man även är tydlig med sådant där man har liknande åsikter som sina politiska motståndare, och inte bara försöker positionera sig i relation till andra. Jag tror även att detta skulle öka tilltron till politiker i allmänhet.
Oenighet är inget självändamål.
Skicka en kommentar