Vänsterpartiet sade nej till delat ledarskap

I dag beslöt Vänsterpartiets kongress med sju rösters marginal -115 mot 108 - att partiet även fortsättningsvis bara skall ha en partiledare. Jag följde debatten via SVT Forum och gjorde tidigt bedömningen att det skulle bli en jämn omröstning. Visserligen var förespråkarna för ett tudelat ledarskap betydligt fler i talarstolen. Men erfarenheterna från partikongresser visar att de som vill gå emot partistyrelsens förslag oftast är mer aktiva i debatten. Det var många som lät sig luras och trodde att kongressen skulle köra över partistyrelsen och besluta om delat ledarskap. Men så blev det inte. Den tysta majoriteten sade ja till en partiledare.

Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet nu seriöst har prövat tanken på ett delat ledarskap. Lite synd att kongressen sade nej - annars hade vi fått ett intressant politiskt experiment att iaktta. Jag kanske är okunnig, men jag känner inte till något parti till vänster om Socialdemokraterna som i dag har ett delat ledarskap.

Det var många agendor som var ute och gick i debatten. Många oroade sig för att två partiledare skulle innebära att partistyrelsen marginaliserades. Jag är inte så säker på det. Två partiledare kunde lika gärna betyda att partistyrelsens makt stärkts på partiledarnas bekostnad. Bland argumenten i övrigt luftades bl a frågan om ett delat ledarskap skulle främja eller motverka reell jämställdhet inom partiet samt om det var rimligt att lägga en så tung arbetsbörda som ett partiledarskap på en enskild person. Men kongressens beslut innebär att partiets förslag om sex timmars arbetsdag uppenbart inte gäller den som råkar anställas som partiledare.

Efter kongressens beslut att säga nej till delat ledarskap meddelade Ulla Andersson att hon drar tillbaka sin kandidatur. Därmed ställs valberedningens förslag Jonas Sjöstedt i morgon fredag mot den enda kvarvarande motkandidaten Rossana Dinamarca.

Jag har tidigare uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets offentliga utfrågningar av partiledarkandidaterna. Men jag har också konstaterat att det i dessa utfrågningar varit oerhört svårt att identifiera några distinkta åsiktsskillnader mellan kandidaterna. I stället ansluter jag mig till statsvetaren Katarina Barrling som ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet. Jonas Sjöstedt uppfattas av många som liggande närmare polen pragmatism och valframgång, medan Dinamarca av många uppfattas som liggande närmare polen samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.

I morgon fredag kl 11.00 väljer Vänsterpartiet sin nya partiledare. Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt väljs med mycket god marginal.