Här följer del tre av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen handlade om Nakenfobi vs. sexualisering, den andra delen handlade om Öppenhet vs. integritet. Denna del handlar om Tolerans vs. främlingsfientlighet.
Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Trenden är entydig. Svenska folket har i dag en mer generös inställning till flyktingmottagning än vid något tidigare tillfälle sedan SOM-institutet började med sina mätningar för snart 20 år sedan. Allt färre instämmer i påståendet "det finns för många utlänningar i Sverige" och allt färre har något emot att "få en invandrare från en annan del av världen" ingift i familjen.
Parallellt med den ökade acceptansen till invandrare och invandring har det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna haft stora framgångar och tagit sig in i riksdagen. I valet 2010 fick partiet 5.7 procent av rösterna och i opinionsmätningarna under våren 2011 har partiet snarast gått framåt sedan valet.
Å ena sidan minskar främlingsfientligheten i den svenska opinionen. Å andra sidan skördar ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna framgångar och lyckas t o m ta sig in i riksdagen. Hur skall vi förstå denna paradox?
Sverigedemokraternas framgång förklaras inte av att svenska folket accepterat partiets syn på invandring och på flyktingar. Endast en mycket liten del av svenska folket tycker att frågor kring invandring- och flyktingar har påverkat deras val av parti. Sveriges Televisions valundersökning 2010 (VALU) visade att det bara var i den lilla väljargrupp som röstat på Sverigedemokraterna som invandrings- och flyktingfrågorna ansetts så viktiga att de påverkat partivalet. För övriga partiers väljargrupper kom dessa frågor mycket långt ned när väljarna själva fick rangordna de frågor som legat till grund för deras partival. (Undantaget var Miljöpartiet, vars väljare hade invandrings- och flyktingfrågorna på femte plats. Men Miljöpartiets väljare efterlyste ju en än mer generös invandrings- och flyktingpolitik - d v s motsatsen till Sverigedemokraterna.)
Sverigedemokraternas framgång ligger i stället - vilket Vänstra Stranden har visat - i att partiet varit mycket skickligt i att mobilisera just den lilla väljargrupp för vilken invandrings- och flyktingproblematiken är en av de absolut viktigaste frågorna. Sverigedemokraterna har lyckats med mobiliseringen genom att ha en välfungerande partiapparat, en lokal förankring och genom att ha ömsat skinn från ett högerextremistiskt, nazi-anstruket sektparti till ett reformerat nationalistiskt, socialkonservativt parti med populistiska inslag.
Sverigedemokraterna står nu inför ett strategiskt dilemma. Ingenting tyder på att den svenska opinionen blir mer kritisk mot invandring eller mot flyktingar. Den lilla väljargrupp som ser dessa frågor som de allra mest viktiga har Sverigedemokraterna redan mobiliserat. För att kunna växa ytterligare måste partiet i så fall bredda sitt register. Men i samma ögonblick som Sverigedemokraterna tonar ned invandringspolitiken riskerar partiet att tappa stöd hos sina kärnväljare utan att det är säkert att de vinner några nya i stället. Damned if you do, and damned if you don't?
(Jag har i ett tidigare sammanhang formulerat fyra enkla regler för den som vill motverka Sverigedemokraterna. Dessa fyra regler kan läsas här.)
7 kommentarer:
Det svårt att förstå hur man kan yvas över svenskarnas positiva attityd till invandrare när 45% vill ta emot färre.
Man kan dessutom undra vilka åsikter om invandring dom har som inte svarat på SOM´s frågor.
Det kanske inte bara är främlingsfientligheten som lockar dem som röstar på SD utan i vissa fall en allmän misstro mot de etablerade partierna som man tycker övergett vanligt folk.
Om det nu är islamister som begått terrordådet i Oslo så undrar jag verkligen om 55% av svenskarna skulle välkomna en ökad invandring av muslimer i en SOM-enkät.
"Å ena sidan minskar främlingsfientligheten i den svenska opinionen. Å andra sidan skördar ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna framgångar och lyckas t o m ta sig in i riksdagen. Hur skall vi förstå denna paradox?"
Det blir bara en paradox om du blandar ihop främlingsfientlighet med kritik av invandrings- och integrationspolitiken (vilken representerar ett av de största politiska misslyckandena i vårt lands historia och där klyftan mellan etablissemanget och folket resulterat i att ett nytt parti tagit plats i riksdagen). SD sysslar, och vinner väljare, med det senare. SD hade aldrig kommit in i riksdagen om de mobiliserat på främlingsfientlighet. De försökte med det på 90-talet och det ledde ingenstans (och har till denna dag skapat en negativ bild av partiet bland folk).
"Sveriges Televisions valundersökning 2010 (VALU) visade att det bara var i den lilla väljargrupp som röstat på Sverigedemokraterna som invandrings- och flyktingfrågorna ansetts så viktiga att de påverkat partivalet. För övriga partiers väljargrupper kom dessa frågor mycket långt ned när väljarna själva fick rangordna de frågor som legat till grund för deras partival."
Är inte detta precis vad vi ska förvänta oss? Folk röstar väl inte på de övriga partierna på grund av deras invandringspolitik, utan TROTS den. Tvärtom för SD; partiet vore ingenting utan invandringsfrågan.
"Den lilla väljargrupp som ser dessa frågor som de allra mest viktiga har Sverigedemokraterna redan mobiliserat. För att kunna växa ytterligare måste partiet i så fall bredda sitt register."
Det finns väl ingenting som tyder på att SD växt färdigt ännu. Du själv har ju konstaterat att partiet gått framåt sedan valet. Det lär hursomhelst knappast skada partiet om man försöker bredda sig (utan att tona ned invandringsfrågan) då det är rätt osäkert att vara beroende av en enda fråga som SD är.
Det ar bara att konstatera att ondskan kan ta sig manga uttryck. Dels som ett vansinnesdad av en galning med mangder av oskyldiga offer , men dels ocksa som en mer sofistikerad typ av ondska som forekommer inte minst i massmedierna. Dar tycks uppsatet vara att sa split och hat bland manniskor med foljden att manga provoceras till handlingar, som de normalt inte skulle gora sig skyldiga till.
Att skapa en lynchmobb eller ett upplopp går på ett ögonblick med en lämplig uppviglare.
Kräver inga marxistiska förklaringar.
Se bara på lynchmobbarna i 1800-talets amerikanska Västern.
Pöbelupplopp startar efter subtila stimuli och har inget med sociala spänningar att göra.
Även det välmående svenska samhället har drabbats av AFA-inspirerade "Reclaim the street" kravaller, eller för den delen slödderupploppet i "Göteborgskravallerna".
De senaste upploppen i England bevisar dessutom att hetsande uppmaningar i datorer och mobiler från tongivande aktivister snabbt kan mobilisera en pöbel.
Några dödsskjutna kravalldeltagare genom polis eller militär skulle antagligen lugna ner mobben.
Tolerans är lite knepigt. Tolerans rikserar att befästa kategoriseringar och uppdelningar i vi och dom. Man bör nog fundera på vem som tolerarar vem och hur vi föreställer oss majoriteter och minoriteter, eller de som vi ser som lika respektive olika.
Skicka en kommentar