"Riv alla fängelser. Riv, åt helvete, riv!"

Riv alla fängelser. Riv, åt helvete, riv! Ungefär så sjöng kåkfararen Lennart "Konvaljen" Johansson på låten "Riv alla kåkar" från skivan Kåklåtar som MNW gav ut 1972. Jag minns hur jag som tonåring inte kunde avstå från att provocera min kära mormor genom att spela denna låt på särskilt hög volym när hon var på besök i mitt barndomshem i Båstad. Min mormor tillhörde det s k verklighetens folk och delade därför Göran Hägglunds uppfattning att straffet utgör en kriminalpolitikens grundbult. En uppfattning som jag då inte delade, för att uttrycka saken milt.

Frågor om brott och straff är just nu på den politiska dagordningen. Inte minst den tragiska dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna i Landskrona väcker starka känslor. Statsvetarna Marie Demker och Göran Duus-Otterström har visat hur de svenska politiska partierna varit drivande i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande) som präglat svensk kriminalpolitik under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som står för ett sådant perspektiv.

Vid sidan av Sverigedemokraterna är det i dag främst Kristdemokraterna och Göran Hägglund som inför valet mobiliserar i frågor om brott och straff. I en originell artikel i Svenska Dagbladet argumenterar Göran Hägglund för att straffet även är till för brottslingen skull. Utan straff frånerkänns brottslingen sin moraliska förmåga och utan straff förvägras brottslingen möjligheten att sona sitt brott och därigenom också möjligheten till återupprättelse: Frånvaron av straff blir i den meningen det grymmaste straffet av alla. Det blir en utstämpling ur den allas vår gemenskap som kulturellt och mellanmänskligt till stor del definieras av alla människors inre kamp att göra det rätta. I förhållande till sig själv, och i förhållande till sina medmänniskor. (Hägglunds artikel är för övrigt starkt inspirerad av Göran Duus-Otterströms doktorsavhandling Punishment and Personal Responsibility från 2008.)

Dagens Studio Ett i P1 innehåller en hörvärd debatt mellan just Göran Hägglund och professorn i kriminologi Jerzy Sarnecki. Hägglund och Sarnecki ger intryck av att tycka ganska så illa om varandra (för att återigen uttrycka saken milt...) och samtalet återspeglar ett viktigt drag i den kriminalpolitiska debatten. Sarnecki argumenterar övertygande för att strängare straff i allmänhet inte minskar brottsligheten och att om alla de pengar som satsas på fängelsestraff i stället satsades på förebyggande åtgärder och vårdinsatser så skulle den samlade brottsligheten minska. Göran Hägglund förnekar inte Sarneckis påstående, men lyfter i stället fram straffets moraliska betydelse. Här är alltså två olika aspekter av straffets funktion som ställs mot varandra: straff för att minska brottsligheten (Sarnecki, som ur det perspektivet är skeptisk till fängelsestraff) samt straff som moralisk princip (Hägglund, som ur det perspektivet är positiv till fängelsetstraff oavsett om sådana straff ökar eller minskar brottsligheten).

Själv har jag kvar min från tonåren djupt kända skepsis mot fängelsestraff, även om jag blivit mer pragmatisk med åren. Jag hoppas också att Göran Hägglund i den stundande valrörelsen vill och kan hålla rågången klar mot högerpopulistiska strömningar och mot de känslor om straff som hämnd som kan känneteckna mindre delar av den svenska opinionen.