Under Almedalsveckan bloggar jag kontinuerligt på Almedalsbloggen, och denna post och mycket annat kan även läsas där.
När Miljöpartiet bildades 1981 var det få som tog partiet på allvar. Medlemmarna utgjorde en brokig skara, och dess politik uppfattades som udda och orealistisk. I dag är Miljöpartiet bara en valkampanj från att få ministerposter. Men för att nå dit har Miljöpartiet tvingats inplacera sig på vänster-högerskalan, trots att man likt Piratpartiet gjort sitt bästa för att streta emot.
Om ett drygt år är det fullt möjligt att Miljöpartiet sitter i regeringen. Miljöpartister gläds förstås åt partiets framgångar. Men under de snart 30 år som gått sedan bildandet har partiet successivt skalat av sig rollen som uppstickare, och är med snabba steg på väg att bli ett parti likt de andra etablerade partierna - ett Fat Cat Party.
Det finns åtminstone två skäl till Miljöpartiets utveckling. För det första: Ju närmare makten partiet kommer, desto större krav på förmåga att ta ansvar. Partiledningen förväntas kunna stå för fattade beslut och politiken skall präglas av långsiktighet. Partidisciplinen måste därför upprätthållas.
För det andra: Den absolut dominerande skiljelinjen i svensk politik är fortfarande den mellan arbete och kapital, det vill säga vänster-högerdimensionen. Denna konfliktdimension är så kraftfull att partier som försöker hålla sig utanför den riskerar att marginaliseras. Det är först när Miljöpartiet satt ned foten i vänster-högerfrågorna som partiet blir ett trovärdigt regeringsalternativ.
Miljöpartiet lever just nu i den bästa av världar. Partiet har fortfarande kvar ett skimmer av uppstickare och fritänkare, samtidigt som man i sakfrågorna binder upp sig för ett långsiktigt rödgrönt samarbete.
Miljöpartiets bästa tid är nu. Opinionssiffrorna är lysande och partiet går starkt bland de unga och i storstäderna. Det kommer att vara en strålande och glittrande Peter Eriksson som äntrar talarstolen i Almedalen i kväll. Han kan tala om precis vad som helt. Så länge han undviker några egentliga fadäser så kommer han att mätas av välvilja och fortsatt medvind.
Tankarna går osökt till Piratpartiet, vars Jolly Roger också just nu fladdrar friskt i förlig vind. Likt Miljöpartiet i sin barndom har Piratpartiet långtgående ideologiska och visionära mål för samhällsutvecklingen. Det är bara dumheter att kalla Piratpartiet för ett enfrågeparti, även om partiet delvis själv odlat den myten för att kunna mobilisera maximalt stöd och hålla samman partiet inför Europavalet och i förlängningen inför riksdagsvalet 2010. Men Piratpartiet har en ideologisk potential som går att tillämpa inom de flesta samhällsområden - baserad på liberalism, tolerans, öppenhet, integritet och motstånd mot monopol.
Piratpartiets största bekymmer på sikt är just vänster-högerdimensionen. Medlemskadern är splittrad i vänster och höger, vilket försvårar för partiet att positionera sig längs denna skiljelinje. På sikt kan det bli ett dilemma. Om man positionerar sig så spricker man. Om man inte positionerar sig så marginaliseras man. Scylla och Charybdis. Miljöpartiets utveckling blir ett viktigt sjökort för Piraterna på deras fortsatta seglats.
2 kommentarer:
Insiktsfullt, men det är ändå några saker du missat.
Piratpartiet vill inte regera. Här skiljer sig partiet från de andra partier, Junilistan, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ inkluderat.
Alla dessa partier har nämligen ett självändamål i och med att de vill styra Sverige efter sin egen ideologi. I detta ingår att vilja göra sig av med de andra partierna, och att ta så många röster som möjligt. Därmed företeelser som populism, att dras åt mitten, att lova så mycket som möjligt oavsett möjlighet att infria det och liknande saker.
Piratpartiet däremot satsar på att inte finnas. Dess slutgiltiga mål är att dess politik ska bli så självklar att de flesta partier på allvar tar till sig den. Då detta sker, och politikerna visar med handling att det inte bara är tomma ord har Piratpartiet vunnit, och förlorat, för då upplöses partiet.
Denna strategi genomsyrar hela partiets politik, till den grad att partiet gått ut med att det inte kommer bilda regering ens om det otroliga skulle hända att de fick egen majoritet.
Piratpartiet har sitt ursprung i Piratbyrån och hackarkulturen. Det var där som dess grundläggande politik definierades. Hade det bara berört fildelning skulle partiet aldrig grundats, eller i alla fall inte vuxit till sig.
Allt faller ned till den mest grundläggande prioriteringsfrågan för alla partier. Vilket är viktigast: partiets egen ideologi, koncept och vilja att regera, eller själva demokratin?
Piratpartiet ställer demokratin långt före allt annat. Det är därför som partiet talar om medborgarrätt, integritet, rättssäkerhet och liknande saker.
Det är sant att Piratpartiet säger sig inte vilja regera - vilket är intressant inte minst eftersom att just strävan efter regeringsmakt brukar ingå i själva definitionen av ett politiskt parti. Så vi lever i nya tider, och det är spännande.
Sedan tror jag att om Piratpartiet växer i styrka så är politikens logik och dess strukturer ändå av en sådan art att frågan om regeringsplats på sikt kan komma på bordet. Och då är det långt ifrån säkert hur Piratpartiet kommer att ställa sig. Mycket vill ha mer... :-)
Skicka en kommentar