I dag publicerades Försvarsberedningens betänkande Försvar i användning. Där framfördes flera konkreta förslag att stärka det nordiska militära samarbetet. Beredningen skriver att ett fördjupat nordiskt miltärt samarbete leder till stärkta möjligheter att aktivt värna gemensamma intressen och bidra till säkerhet och stabilitet globalt, i Europa, i vårt närområde och på vårt eget territorium. Nyligen har också Björn von Sydow och Sten Tolgfors i uppmärksammade artiklar sjungit det nordiska militära samarbetets lov.
I Försvarsberedningen råder stor enighet mellan samtliga politiska partier om värdet av att satsa vidare på ett nordiskt militärt samarbete. Med det finns ett undantag. Folkpartiets ledamot i beredningen Allan Widman reserverar sig och tar i uppseendeväckande starka ordalag avstånd från planerna på ett fördjupat nordiskt samarbete i försvarspolitiken. Widman skriver: Tron på att ett nordiskt samarbete kan utgöra ett sjävständigt, säkerhetspolitiskt alternativ saknar förankring i verkligheten.
Varför tar folkpartiet och Widman till dessa brösttoner och det ovanliga steget att splittra inte bara den försvarspolitiska enigheten över partigränserna utan även inom den egna regeringen? Jo, inte oväntat är det Nato-fixeringen som spökar. Nato-vännerna i folkpartiet är oroliga att ett utökat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete kommer att ske till priset av ett svenskt Nato-medlemskap. Widman skriver: I avsaknad av en tydlig svensk vilja att ansluta till försvarsalliansen Nato blir ett nordiskt samarbete utan verkligt djup och förtroende.
Regeringen får se upp. För några dagar sedan såg vi oenighet mellan Andreas Carlgren (c) och statsminister Reinfeldt om den svenska järnvägens framtid. I dag ser vi oväntad splittring och oenighet om svensk försvarspolitik. I nästa vecka ser vi oenighet och interna strider om FRA:s utökade signalspaning och övervakningen av svenska medborgare (som jag för övrigt kommenterar i Dagens Nyheter). Bakom hörnet väntar en utlovad proposition om samkönade äktenskap, vad nu kristdemokraterna kommer att tycka om det...
Visst har den borgerliga alliansregeringen hittills varit duktig på att hålla ihop. Men med drygt 15 procentenheters underläge i opinionen är det inte osannolikt att åtminstone några av de revor i fasaden vi nu iakttar kommer att utvecklas till substantiella sprickor. Håller regeringen verkligen mandatperioden ut?
2 kommentarer:
Men hur skulle ett samarbete mellan de nordiska länderna se ut då? De andra är ju medlemmar i NATO?
Skulle de utträda, eller skulle det bildas en sidoallians av något slag? Hur skulle i så fall relationen till NATO se ut?
Kerstin har rätt i att vi inte skall idyllisera ett nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete. Norge och Danmark har inga ambitioner att lämna Nato (Finland står ju liksom Sverige utanför).
Men alla annat lika föredrar jag ett samarbete med de nordiska staterna än med Nato. Jag tror också det går att urskilja samarbetsområden där Norges och Danmarks Nato-medlemskap blir ett mindre bekymmer.
Skicka en kommentar