2008-06-10

Jan Björklunds nostalgiska dröm om disciplinsamhället

Den borgerliga alliansregeringen har beslutat att införa skriftliga betygsliknande omdömen för alla elever från sju års ålder i grundskolan. Beslutet fattas trots att pedagogisk forskning, såvitt jag förstår, entydigt visar att betyg har negativ eller ingen inverkan alls på lärande och kunskapsutveckling. Men varför skulle en skolminister låta kunskap ligga till grund för politiken.

I Studio Ett i dag tisdag redovisar forskaren i pedagogik Christian Lundahl att de enda tillfällen när skriftliga omdömen har en positiv effekt på lärande och kunskapsutveckling är när omdömena avser hur eleven skall kunna lära sig mera och förkovras. Omdömena skall enligt Lundahl vara framtidsinriktade. Betyg är ju i stället dåtidsinriktade, eftersom de utgör ett omdöme på en redan utförd prestation.

Är det så att Jan Björklund och den borgerliga alliansregeringen är i otakt med tiden? Den franske filosofen Michel Foucault beskrev den tidigare kapitalismen som ett disciplinsamhälle, vars institutioner (skolan, fabriken, kasernen, fängelset) kännetecknades av disciplin och lydnad. I skolan når disciplineringen sin fulländning då eleverna tar sin examen. Varje elev blir då ett objekt som granskas, värderas och betygssätts.

Men Foucaults kollega Gilles Deleuze menade att disciplinsamhällets institutioner genomgått en kris och omstrukturerats - det gamla disciplinsamhället har ersatts av ett kontrollsamhälle. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen och den nya tidens ekonomi kräver nya härskartekniker och nya former för maktutövning. Fängelsestraffet ersätts med elektroniska fotbojor. Fabrikerna ersätts av företaget, som inte bara är en arbetsplats utan också en del av en bestämd kultur och anda. I skolan har examen ersatts av permanent utbildning och kompetensutveckling- vi blir aldrig färdiga.

Disciplinsamhället är möjligen något som Jan Björklund nostalgiskt kan drömma sig tillbaka till - men det utgör inte längre någon seriös grund för en framgångsrik praktisk politik. Kanske är det så att den borgerliga alliansregeringen inte är i takt med tiden. I så fall blir deras innehav av regeringsmakten inte långvarigt.

(Resonemangen i denna bloggpost om Michel Foucalut och Gilles Deleuze bygger på Klas Gustavssons utmärkta, introducerande bok Socialismens liv efter döden, Atlas, 2004.)

6 kommentarer:

Olaus Petri sa...

Nej, det är nog snarare pedagogiken som går i otakt med sina egna ofullkomligheter. Lärarhögskolans profosser har ju ofta stora svårigheter med att se skillnad på forskningen och dess tillämpning.

Förförståelsen är att "lärandet" är mer komplicerat än något annat, vilket lett till en omfattande tillväxt av semipermeabla cirklar, flödesschema och tvåvägspilar, allt för att kunna fånga in det som är så mångfascetterat och "meta-kognitivt". Med en sådan "förförståelse" borde man åtminstone komma till den insikten att "mätningar" av detta oerhörda färgsprakande nystan av "möjlighetsnivåer" och "växelverkningar", endast är något som kan hanteras på en teoretisk nivå (vilket inte är att förakta). Men icke, det skall användas som ett möblemang för klassrummet, vilket givetvis inte fungerar då det helt saknar markkontakt. Och lärarstudenterna gråter i frustration...

Sedan är pedagogisk forskning också ideologistyrd, vilket bara det är bekymmersamt. Exempelvis talas det mycket om allsköns olika studier som visar att det "nya" är bättre än det "gamla" för att åstadkomma "dynamiskt lärande". Det talas dock tyst om att ingen, åtminstone inte vad jag vet, har gjort en studie av hur dåligt det "gamla" fungerade avseende det "dynamiska". Kort sagt är det "sämre gamla" bara en ideologisk motbild som konstruerats av pedagoger för att framhäva sin egen betydelse.

Tyvärr har pedagogikämnets professionalisering lett till att läraryrket deprofessionaliserats. De senaste läroplanerna och lärarutbildningsomläggningar är samma andas barn. Där reduceras läraren till någon som inte vet mest mest (och vad som är ett gott lärande). Det vet nämligen elever, föräldrar och skolledning mer om. Och lite "stök" på lektionen är ju bra för kreativiteten och det kritiska tänkandet. Jo man tackar...

Vilken annan yrkesgrupp har fått utstå en liknande behandling? Och så sitter de ytterst ansvariga för lärarutbildningen och tycker att det är något odelat bra.

Kunskapsnivåerna sjunker i takt med att pedagogerna fantiserar kring hjärnspöket Caligula (och vältrar sig i floskler om behoven "det nya kunskapssamhället" ställer på oss).

Marxinho sa...

Jag kan faktiskt hålla med om mycket i OP:s beskrivning av den pedagogiska forskningen även om hans raljerande ton inte tillför något till den utbildningspolitiska debatten. (Ja, det är inte ens roligt, och tillför därför ingenting överhuvudtaget.)

I korthet tolkar jag det som att OP menar att problemet med denna forskning är att den är alltför långt bort från klassrummen och lärarnas praktiska yrkesutövning. Detta problem skulle kunna lösas på ett ganska enkelt sätt - de grundläggande förutsättningarna finns redan. Forskning om skolan måste givetvis bedrivas vid lärarutbildningarna. Dessvärre har lärarutbildningarna inte fått några fasta forskningsresurser trots att en lärarexamen ger behörighet till forskarutbildning och att det även bedrivs forskarutbildning där.

Så varför omfördelar inte de universitet och högskolor där det finns lärarutbildning en proportionelig del av forskningsresurserna till lärarutbildningarna?

Dessutom har den utbildningsvetenskapliga kommittén vid Vetenskapsrådet 120 miljoner att fördela till utbildningsvetenskaplig forskning. Dessvärre har den inte läst sina instruktioner och delar inte ut medlen till forskning i anslutning till lärarutbildningen och lärares praktiska yrkesutövning. I stället får projekt som handlar om pedagogikhistoria och sånt pengarna i stället.

Anonym sa...

Det går inte att sitta i sina insulerade (isolerade) torn på t.ex. delstaternas i USA diverse "deparetments of education" och tänka ut strategier som t.ex. ska "nå" dem med problem med skolmatten. En sån teoretiker från Illinois varade i två veckor på min innerstadsskola. Hans väl dokumenterade idéer funkade inte. Hur välment han än var slutade han förkrossad.

Omdöme, vad man än kallar det, måste väl en skola kunna ge om alla sina elever; hur ska föräldrar och elever annars veta nånting om kompetensen och vad som behöver förbättras?
A-K Roth

Olaus Petri sa...

Mitt svar till Marxinho löstes tydligen upp i etern, varför jag ger en kortvariant.

Min raljanta ton var delvis ett svar på Ulfs dito om att Michel Focault på något självklart men mystiskt vis har klargjort hur poblembilden för svenska skola är beskaffad. Jag vill nämligen tro att Björklund (och du och jag) har betydligt bättre öga och känsla för dess dimensioner än franska, och för all del även danska, filosofer. För att kunna se problemen bör man nog våga steget ut i verkligheten och förpassa den omvittnad pedagogiske Foucault ut ur klassrummet, eller varför inte till skamvrån? Kanske kan de ge lite struktur? ;-)

Men visst är jag också innerligt trött på att pedagogisk forskning är ideologistyrd, inte sällan påver samt vilar på dogmer som aldrig blivit prövade: dvs motbilder om att den gamla skolan saknade förmågan att leverera annat än strykrädda robotar.

Förmågan till kritiskt tänkade har snarare blivit försämrad under senare år, vilket du kan få anektodiska bevis på (om du frågar runt lite på universiteten).

Sedan tror jag det är en illussion, därtill en farlig sådan, att tro att vi alltid kan och måste tillämpa pedagogisk forskning. Precis som A-K skriver leder det lätt till att modellens idealfunktion blir facit, inte dess misslyckanden.

Jag har till och med sett exempel där elever, som inte klarar av att "forska" och göra sina uppgifter, blir klassade som problemet, inte pedagogiken som sådan. Förutom att detta är en antites till det modellen illustrerar (den oändliga komplexitetet i lärandesituatione), skapar sådan auktoritetstro i förlängningen köbildning till skolläkaren om att denne skall skriva remisser till bokstavsklinikerna.

Man förlägger alltså inte alltid problemet till pedagogiken utan till barnens hjärnfunktioner. Risken för att det uppstår inflation i antal hjärnspöken, är därför överhängande

Otäckt, om du frågar mig.

krigstid sa...

Diskussionen om "hjärnspöken" (damp och adhd och så vidare) anknyter faktiskt ganska bra till diskussionen om Foucault och Deleuze. I den gamla "disciplinskolan" à la Foucault var det skamvrå och OBS-klass som gällde. I "kontrollskolan" à la Deleuze försöker man istället för att styra elevernas beteende genom en internaliserad disciplin ("själen som kroppens fängelse" som Foucault uttrycker det) direkt kontrollera beteendet, tex. med medicinering av beteende som för 30 år sedan tolkats som lättja eller obildbarhet. Så det är en intressant parallell.

Men frågan om Björklunds modell kontra verkligheten är intressant. Intressant att också ställa den i den här belysningen. Faktum är ju att den svenska skolans vikande resultat i internationell jämförelse är något som följer tillämpandet av allt mer fokus på betygskriterier och användandet av nationella prov. Mer av samma kanske inte är rätt väg att gå.

BR sa...

Oavsett vilken pedagogisk metodik man önskar att skolan skall ha är nog de flesta lärare av facket eniga om att ordning och studiero i klassrummet är nödvändiga rekvisit för inlärning och kunskapsbildning.
Att de förra saknats i den svenska skolan under de senaste decennierna är uppenbart.
Vad gäller betygssättning så har tyvärr debatten hamnat i ordets makt över tanken och blivit absurt politisk .
Feedback i någon form är grundläggande och helt nödvändig i alla inlärningsprocesser. Att sätta åldersgränser för när feedback behöver eller inte behöver, ges, är politik, inte vetenskap.
Om man sedan kallar feedbacken för betyg, omdöme eller resultat kan inte ha någon betydelse alls.