2008-06-18

Striden om FRA-lagen - tecken på att svensk politik har förändrats

Även om riksdagen i kväll röstar igenom FRA-lagen blir ärendet ett förödmjukande nederlag för den borgerliga alliansregeringen.

Nederlaget består för det första i att hanteringen av frågan visat på brister i regeringsduglighet. Det offentliga spektaklet med misslyckad inpiskning av enskilda ledamöter, följt av återremittering till utskottet för framhastade kosmetiska förändringar bidrar inte precis till att stärka allmänhetens förtroende för det politiska systemet i allmänhet eller för den borgerliga alliansregeringen i synnerhet.

Nederlaget består för det andra i att regeringen så uppenbart felbedömt den politiska sprängkraften och mobiliseringen kring frågan om FRA-lagen. Felbedömningen visar att partiledningarna inte är med sin tid, utan slentrianmässigt behandlat frågan som om det var vilken vanlig politisk sakfråga som helst.

På vad sätt är då striden om FRA-lagen uttryck för något nytt i svensk politik? Jo, den kommunikationsteknologiska revolutionen har skapat nya politiska skiljelinjer som inte på ett självklart sätt kan tolkas efter vänster-högerskalan. Fildelningsfrågan är kanske det mest tydliga exemplet. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar.

På samma sätt är det faktiskt med FRA-lagen. FRA surar, för de vill inte göra något annat än det som de alltid har gjort tidigare (d v s kontrollera radiotrafik över Sveriges gränser). Det FRA – och regeringen – inte begriper är att kommunikationsutvecklingen får till följd att om FRA fortsätter att göra på samma sätt som man alltid gjort tidigare så blir innebörden av det man gör i dag något helt annat. Tidigare var "radiotrafiken" av en sådan art att den i någon mening var legitim att avlyssna. I dag är “radiotrafiken” av ett helt annat slag (e-post, sms, mobiltelefoni etc) och avlyssningen får därför en helt annan betydelse.

De nya skiljelinjerna tillsammans med samhällets allt starkare individualisering innebär att banden mellan partierna och väljarna försvagas. Partierna tappar medlemmar, andelen partibytare ökar och allt fler väljare bestämmer sig allt senare i valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Eftersom partierna har en avgörande betydelse för att representera väljarna i vår representativa demokrati riskerar de försvagade banden mellan partier och väljare att urholka legitimiteten i vårt politiska system.

Partiernas kris förstärks av personvalen. Genom att låta "väljarna" genom kryssande avgöra vilka partirepresentanter som skall väljas till uppdrag avsäger sig partierna den makt som nomineringsprocessen innebär. Tidigare kunde man säga att en politiker i sina ställningstaganden måste balansera mellan partilojaliteten och samvetslojaliteten. För de inkryssade kandidaterna tillkommer en tredje lojalitet - väljarlojaliteten. Det vill säga lojalitet mot de väljargrupper som inte bara röstat på det parti kandidaten representerar utan också kryssat just denne.

Regeringens sätt att hantera FRA-frågan indikerar att den inte förstått någonting av denna process. (Jag är för all del inte övertygad om att socialdemokratin förstått det så mycket bättre...) Partipiskan kan nog fortfarande fungera när det gäller t ex klassiska vänster-högerfrågor, men inte i de nya frågor jag här nämnt och som ofta bärs av ledamöter med en egen plattform och med ett personligt mandat. Därutöver har regeringen grovt underskattat bloggosfärens betydelse som arena för politisk mobilisering i just denna typ av frågor.

Partierna måste hitta arbets- och organisationsformer för att åter stärka banden med väljarna. Annars eroderar legitimiteten i vår representativa demokrati.

Om dessa frågor skriver jag och Marie Demker i vår kommande bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, utk. augusti 2008). Titta gärna också in och läs hur Erlanderbrigaderna beskriver utvecklingen i termer av viral politics.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Klok analys, fel när det gäller partipiskan. Den har ju verkligen fungerat!
Sixten

Viktor sa...

Vad innebär regeringsduglighet? Det tycks mig som om du i ditt inlägg hävdar att regeringsduglighet handlar om att få igenom sina förslag utan diskussion och debatt i riksdagen. I sådana fall var Socialdemokraterna oerhört regeringsdugliga eftersom riksdagen som kontrollorgan helt åsidosattes under deras tid vid makten.

Anonym sa...

http://avskaffabernadottes.blogspot.com/

Utrikesnämnden= få info och förstås möjlighet att påverka (inte juridiskt och verkligen inte demokratiskt förenligt med fra-lagen). Den vill ju faktiskt skydda (tex integritetskränkning som privat avlyssning via internet/telemodem etc). Post-och telelagen (rätt viktig).
Allmänna skyddas (gäller ju också monarkin tex om då kungen skulle ha avlyssnat någon)
Tryck även väck detta hus så blir Sverige mkt bättre (vi lever ju faktiskt i ett av världens bästa länder och det kan bli ännu bättre)
Tex 50 milj i en pott i riksdagen å tävla om resultatbaserad lön för å få hit företag mm (effektiva och valida/säkra lagar) (plus min lön förstås)
Och fö= ir skydd för detektera barnporr till skadliga program så produktivitet kan öka mm och detektering i telefonsystem för övervakningsenheter (automatiska system). Sökorden måste ju omfatta detta också
Kontroll- och benchmarking (mervärden och kunskapsöverföring i juridiska Sverige= sätta dit skitstövlarna och utveckla landet)

Anonym sa...

Bra formulerad analys!

E

Anonym sa...

Tack, Ulf, för en mycket intressant postning. Det har varit ganska omtumlande att följa FRA-debatten på avstånd. En politisk stjärna har fallit pladask (Frederik Federley – hur kan han tycka att det är något vunnet med denna extrapiruett?) medan en annan har ökat i lyskraft (Alice Åström – hennes insatser i riksdagdebatten kan komma att bli klassiska). Detta han ha varit ett ’defining moment’ för alliansregeringen, men också för svensk politik överhuvudtaget.

Den formella hanteringen av ärendet är inget annat än rena hånet mot beredningstvång och utskottsbehandling. Mycket kan man såga om det största oppositionspartiet, men att som ordförande i försvarsutskottet tvingas delta i detta spektakel kan inte ha varit roligt.

Har för övrigt tittat in på FRA:s hemsida och sett en del bemötanden emot ”missuppfattningar” som ska ha förekommit i media. Och dessa bemötanden gör mig snarast mer orolig än vad jag var från början.

Att FRA-debaclet visar på partiernas kris håller jag med om. Men samtidigt blir det ju lite kluvet här. Den traditionella partidemokratimodellen, med starka medlemsorganisationer och intern partidemokrati, innebär ju stark partidisciplin. Om den modellen hade varit förhärskande idag hade det inte blivit så dramatiskt och kaotiskt – lagen hade gått igenom utan några extraturer. I och för sig finns det historiska exempel på enstaka dissidenter (ATP 1959; Sölvbacka 1979) men det handlande om en enstaka ledamot – nu talar vi om en regering med en majoritet på sju mandat. Det är ju på grund av personval och direkta väljarmandat som en del ledamöter så starkt funderade på att gå emot partilinjen, och i ett och ett halvt fall också gjorde det. Det är positivt i den aktuella sakfrågan, men inte så positivt om man fortfarande är anhängare av partidemokratimodellen.

AW i Skottland

BR sa...

Visst har Alice Åströms passionerade försvar för sin hitintills hemliga mailkommunikation med Kuba, Venezuela och Hamas, alla chanser att bli klassiskt

krigstid sa...

Jag hör på Ekot att det mullrar något bland ungdomsförbunden och de folkpartistiska gräsrötterna. Finns det kanske utrymme för och möjlighet till en utvecklad liberal debatt, kanske till och med nya liberala formeringar gränsande till och med till partiinitiativ i FRA-lagens efterföljd?

br: en underbar uppvisning av den perversa logiken "jag kan ge upp vad som helst, bara mina fiender förlorar något" där. Min enda invändning är att du glömde Iran, Nordkorea, Al Qaida och den judisk-bolsjevikiska världskonspirationen i din uppräkning.

BR sa...

Att referera till Alice Åström som en frihetens och demokratins apostel är antingen dumt eller en medveten verklighetsförvanskning. Hennes parti är det enda riksdagsparti som fortfarande innehåller kramare av de få kvarvararande kommunistdiktaturerna i världen.
P.S. En judiskt inspirerad konspiration finns säkert i Alice Åströms och hennes meningsfränders världsbild. Däremot inte i min.
D.S.

Ulf Bjereld sa...

Sixten: Partipiskan fungerade på så sätt att regeringen fick igenom sitt förslag. Men partipiskan misslyckades på så sätt att regeringen förödmjukades offentligt och uppfattades som auktoritär och tondöv inför frågans konfliktpotential.

Viktor: Självklart skall riksdagen föra en substantiell debatt om regeringsförslagen. Men den debatten förs mer förutsättningslöst i utskotten och i respektive riksdagsgrupp än i kammaren. När frågan kommer till plenum brukar en duglig regering ha förhandlat sig fram till en majoritet för det aktuella och ibland modifierade förslaget. Regeringens misslyckande var inte att debatten fördes i kammaren i sig, utan att debatten fördes i kammaren trots att regeringen gjort allt den kunde för att så inte skulle bli fallet.

Med krigstid och AW i Skottland är jag som så ofta överens.

Lars-Erick Forsgren sa...

Ynkligt att inte det är mera debatt inom kd om detta.
FRA-lagen måste rivas upp. Allt annat innebär ökad klyfta mellan folket och makthavarna. Demokratin försvagas om inte partierna inser att nu vill folket vara med.
Dessutom vill folk veta vad kandidaterna står för - personligen. Partipiskeprincipen håller inte.
Partierna ideologier har förtunnats och är mest en mix som ska ge makt, en opportunistisk mix. Inte ideologi. Det gör att en sådan sak som denna kan hända.
Personval är ett sätt att lösa upp knutarna. Det behövs en radikal omvandling av dagens strukturer för att räddad demokratins legitimitet.