Kommer kristdemokraterna att hoppa av den borgerliga alliansregeringen? Kristdemokraterna har blivit regeringens svaga länk och fått en en förlorarstämpel på sig. Partiets usla opinionsiffror, det klena utfallet i spelet om regeringsposterna, bristande genomslag för vårdnadsbidraget och halvmesyren med fastighetsskatten är några av de faktorer som bidragit till förlorarstämpeln.
I Sydsvenskan kommenterar jag i dag möjligheten att kristdemokraterna lämnar regeringen i förtid: Om kristdemokraterna gör ett riktigt uselt Europaval 2009 finns risken att förlorarstämpeln kletar sig fast vid partiet. Det är en gammal statsvetenskaplig sanning att små partier i en regeringskoalition i kommande val tenderar att förlora en större andel väljare än stora partier. Om kristdemokraterna efter ett dåligt Europaparlamentsval skulle halka ner till 2,5–3 procent i opinionsmätningarna tvingas partiet profilera sig i förhållande till sina allianskamrater för att ta sig över fyraprocentsspärren.
Skulle de övriga allianspartierna nu också försöka tvinga på kristdemokraterna att ställa upp bakom en könsneutral äktenskapslagstiftning så kanske måttet är rågat. I så fall kan det ligga såväl i kristdemokraternas som i deras allianskamraters intresse att partiet lämnar regeringen. I opposition får kristdemokraterna bättre utrymme att driva sina egna profilfrågor, utan att behöva snegla på regeringssammanhållningen. Kristdemokraterna har en socialkonservativ grundsyn och en syn på samhällssolidariteten som skiljer partiet från dess liberala koalitionsvänner. Därigenom skulle kristdemokraterna stärka sina möjligheter att klättra över fyraprocentsspärren och förbättra möjligheterna för fortsatt borgerligt regeringsinnehav även efter 2010.
Men grundtipset blir ändå att kristedmokraterna sitter kvar mandatperioden ut. Alliansen har investerat mycket prestige i sin enighet. De borgerliga partierna har inte lyckats hålla ihop en enda regering sedan 1920-talet. Nu vill man till nästan varje pris undvika den nesa som en sprucken regering skulle innebära. Göran Hägglund får sitta still i båten, och hålla tummarna för att den inte läcker.
2008-03-27
Idrott och politik - om bojkott av Kina-OS
I dag kräver förre justitieministern Thomas Bodström (s) att Sverige bojkottar delar av OS i Peking. Som en protest mot Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna bör Sverige, menar Bodsröm, utebli från invigning och andra ceremonier för att enbart delta i de idrottsliga delarna.
Den polske premiärministern Donald Tusk har deklarerat att han kommer att bojkotta invigningen: Min uppfattning är mycket tydlig, jag finner det opassande att politiker är närvarande vid invigningen av de olympiska spelen. Donald Tusk kommer nu aktivt att arbeta för att fler EU-länder följer efter. Tidigare är det bara Tjeckiens president Vaclav Klaus som deklarerat att han inte tänker närvara när Peking-OS invigs i augusti.
Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (m) vill inte nyttja Kina-OS till att protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna: Jag tycker inte det är någonting för Sverige att springa ut nu och bojkotta. Om man vill blanda ihop idrott och politik, om man vill använda de olympiska spelen för en massa politiska jippon så får man diskutera konsekvenserna av det i en EU-krets som måste ha väl underbyggda beslut.
Gunilla Carlssons språkbruk väcker häpnad. Sedan demonstrationerna i Båstad 1968 mot Davis Cup-matchen i tennis mot Rhodesia använder i princip ingen ledande politiker uttrycket "blanda ihop idrott och politik". Skall de som protesterade mot det nazistiska Tysklands Berlin-OS 1936 också anklagas för att "blanda ihop idrott och politik"? Även Gunilla Carlssons ordval om att "springa ut nu och bojkotta" respektive "använda de olympiska spelen för en massa politiska jippon" kan lätt uppfattas som ett hån mot alla de goda krafter som vill utnyttja Peking-OS för att protestera mot det politiska förtrycket i landet. Gunilla Carlssons uttalanden till Ekot får t o m Sveriges Olympiska Kommittés (SOK) flathet i frågan att framstå i ett mer försonligt ljus.
Läsaren av denna blogg vet att jag är tveksam till bojkott som politiskt påtryckningsmedel, eftersom bojkotter sällan är effektiva. Därför tycker jag det är rätt att Sverige deltar i Peking-OS, givet att Kina tilldelats spelen. Men politiska manifestationer är en annan sak - de fyller sin plats i de flesta sammanhang. Ansvaret för sådana manifestationer kan vi inte lägga på de enskilda idrottsutövarna, det ansvaret ligger hos politikerna. Formerna för protesterna kan naturligtvis diskuteras. Men låt oss som ett minimalt anständighetskrav slippa uttalanden från ledande politiker inför Berlin-OS - förlåt, Peking-OS, - om att det är fel att "blanda ihop idrott och politik".
Den polske premiärministern Donald Tusk har deklarerat att han kommer att bojkotta invigningen: Min uppfattning är mycket tydlig, jag finner det opassande att politiker är närvarande vid invigningen av de olympiska spelen. Donald Tusk kommer nu aktivt att arbeta för att fler EU-länder följer efter. Tidigare är det bara Tjeckiens president Vaclav Klaus som deklarerat att han inte tänker närvara när Peking-OS invigs i augusti.
Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (m) vill inte nyttja Kina-OS till att protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna: Jag tycker inte det är någonting för Sverige att springa ut nu och bojkotta. Om man vill blanda ihop idrott och politik, om man vill använda de olympiska spelen för en massa politiska jippon så får man diskutera konsekvenserna av det i en EU-krets som måste ha väl underbyggda beslut.
Gunilla Carlssons språkbruk väcker häpnad. Sedan demonstrationerna i Båstad 1968 mot Davis Cup-matchen i tennis mot Rhodesia använder i princip ingen ledande politiker uttrycket "blanda ihop idrott och politik". Skall de som protesterade mot det nazistiska Tysklands Berlin-OS 1936 också anklagas för att "blanda ihop idrott och politik"? Även Gunilla Carlssons ordval om att "springa ut nu och bojkotta" respektive "använda de olympiska spelen för en massa politiska jippon" kan lätt uppfattas som ett hån mot alla de goda krafter som vill utnyttja Peking-OS för att protestera mot det politiska förtrycket i landet. Gunilla Carlssons uttalanden till Ekot får t o m Sveriges Olympiska Kommittés (SOK) flathet i frågan att framstå i ett mer försonligt ljus.
Läsaren av denna blogg vet att jag är tveksam till bojkott som politiskt påtryckningsmedel, eftersom bojkotter sällan är effektiva. Därför tycker jag det är rätt att Sverige deltar i Peking-OS, givet att Kina tilldelats spelen. Men politiska manifestationer är en annan sak - de fyller sin plats i de flesta sammanhang. Ansvaret för sådana manifestationer kan vi inte lägga på de enskilda idrottsutövarna, det ansvaret ligger hos politikerna. Formerna för protesterna kan naturligtvis diskuteras. Men låt oss som ett minimalt anständighetskrav slippa uttalanden från ledande politiker inför Berlin-OS - förlåt, Peking-OS, - om att det är fel att "blanda ihop idrott och politik".
2008-03-24
Ljusglimt i Palestinafrågan
Överenskommelsen i Jemen mellan Fatah och Hamas om att försöka skapa en ”återgång till den palestinska situationen före händelserna i Gaza” är otvivelaktigt en ljusglimt i sökandet efter en israelisk-palestinsk fred. En fred förutsätter att den palestinska sidan kan tala med en röst, och en dialog mellan Fatah och Hamas är ett nödvändigt första steg i en sådan process.
Visserligen kommer det redan rapporter om att Hamas och Fatah är oense om innebörden i överenskommelsen, och att Fatah-sidan träter inbördes om huruvida det var rätt att ingå överenskommelsen. Men allt annat lika är uppgörelsen ett uttryck för att centrala krafter inom både Fatah och Hamas inser att det inte finns någon framkomlig väg bortom enigheten.
Israel varnar nu Fatah och president Abbas för att genomföra överenskommelsen med Hamas. Om den genomförs kommer Israel omedelbart att avbryta förhandlingarna med den palestinska myndigheten. Det är säkert så att Israel tillfälligt kommer att avbryta förhandlingarna om överenskommelsen mellan Fatah och Hamas genomförs. Men dessa förhandlingar har pågått i fyra månader utan att kunna uppvisa några som helst resultat. Om försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas genomförs blir den politiska pressen på Israel att så småningom återgå till förhandlingsbordet oerhört stark.
En genomförd överenskommelse mellan Fatah och Hamas kommer att inrymma framstegen från februari 2007, då Hamas för första gången förband sig att respektera de avtal som den palestinska myndigheten ingått med andra stater, därmed också de som ingåtts med Israel. Genom att väva in Hamas i den politiska processen försvagar man de militanta, fundamentalistiska krafterna i organisationen, på samma sätt som när PLO successivt tvingades ta avstånd från terror som politiskt medel under 1970- och 1980-talen.
Sannolikt kommer också omvärlden att ha lärt sig något av det senaste årets misslyckade politik. En politik som varken minskat våldet eller fått bukt med terrorn, utan i stället bidragit till en stillastående fredsprocess och ett ökat humanitärt lidande.
Avslutningsvis - och på tal om något helt annat - vill jag av många goda skäl presentera den i dag startade bloggen Emmausvandrarna, som återfinns här.
Visserligen kommer det redan rapporter om att Hamas och Fatah är oense om innebörden i överenskommelsen, och att Fatah-sidan träter inbördes om huruvida det var rätt att ingå överenskommelsen. Men allt annat lika är uppgörelsen ett uttryck för att centrala krafter inom både Fatah och Hamas inser att det inte finns någon framkomlig väg bortom enigheten.
Israel varnar nu Fatah och president Abbas för att genomföra överenskommelsen med Hamas. Om den genomförs kommer Israel omedelbart att avbryta förhandlingarna med den palestinska myndigheten. Det är säkert så att Israel tillfälligt kommer att avbryta förhandlingarna om överenskommelsen mellan Fatah och Hamas genomförs. Men dessa förhandlingar har pågått i fyra månader utan att kunna uppvisa några som helst resultat. Om försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas genomförs blir den politiska pressen på Israel att så småningom återgå till förhandlingsbordet oerhört stark.
En genomförd överenskommelse mellan Fatah och Hamas kommer att inrymma framstegen från februari 2007, då Hamas för första gången förband sig att respektera de avtal som den palestinska myndigheten ingått med andra stater, därmed också de som ingåtts med Israel. Genom att väva in Hamas i den politiska processen försvagar man de militanta, fundamentalistiska krafterna i organisationen, på samma sätt som när PLO successivt tvingades ta avstånd från terror som politiskt medel under 1970- och 1980-talen.
Sannolikt kommer också omvärlden att ha lärt sig något av det senaste årets misslyckade politik. En politik som varken minskat våldet eller fått bukt med terrorn, utan i stället bidragit till en stillastående fredsprocess och ett ökat humanitärt lidande.
Avslutningsvis - och på tal om något helt annat - vill jag av många goda skäl presentera den i dag startade bloggen Emmausvandrarna, som återfinns här.
2008-03-20
Om Jesus haft en blogg
Bloggarnas direkta inflytande på nyhetsförmedlingen är minimal. Det är fortfarande så ovanligt att en nyhet först publiceras på en blogg att publiceringen blir en nyhet i sig: Bloggare avslöjade nyheten X..., typ.
Bloggosfärens och nätets inflytande ligger i stället i att traditionella media inte längre har monopol på vad som skall vara offentligt. Jag minns den obekväma men ofrånkomliga nyhetskittlingen i min ungdoms kvällstidningsrubriker som: Stjärnskådespelare fast för rattfylleri. Kittlingen bestod bl a i att jag visste att jag sannolikt aldrig skulle få veta vem stjärnskådespelaren var. I dag är sanningen om vem som döljer sig bakom skandalrubriker sällan mer än tre klick bort på nätet. Nyfikenheten ersätts av en känsla av sjaskighet och besvikelse på individen.
Den nya offentligheten tar sig också obehagliga uttryck. I svallvågorna av det ohyggliga dådet i Arboga där två barn, ett och tre år gamla, knivhöggs till döds fylls nätsidor med bilder och information om de anhöriga och andra närstående. Nätanvändare går in på de anhörigas och t o m de misstänktas Facebook-sidor eller motsvarande, och redovisar glatt och utförligt vad dessa anhöriga eller misstänkta lagt ut för information om sig själva. Meddelanden granskas och dikter tolkas.
Det är vidrigt, men också ofrånkomligt. Nätet blivit en offentlighet och varje nätanvändare bär själv det yttersta ansvaret över vilken information han eller hon väljer att publicera om sig själv på t ex Facebook. Problemet är att vi inte är jämlika i vårt omdöme. Alltför många väljer att lägga ut saker om sig själv som aldrig borde ha lagts ut. (Det gäller även delar av samhällseliten - TV 3-programmet Insider har ikväll ett inslag om politiker som på sin blogg glatt berättar att de ställt in något arrangemang p g a sjukdom. Men när Insider kollar så har de inte sjukskrivit sig...).
Nätets nya offentlighet påverkar andra media. Varför skulle kvällspressen avstå från att publicera namnuppgifter om dessa namnuppgifter ändå är allmän egendom på nätet? Skall andra media haka på trenden på nätet och publicera uppgifter från enskilda - och ibland t o m döda - personers hemsidor? Här finns även juridiska aspekter: Vem har upphovsrätten till det material som en enskild person lägger ut om sig själv på Facebook?
Dessa intressanta frågor diskuterades i Studio Ett i dag, med bl a Aftonbladets chefredaktör Jan helin och frilansjournalisten Anna Ekelund.
Så här i påsktider kan man inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till informationssamhället i stället för till Israel för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit bättre i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:
Nåväl - med tanke på kristendomen utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han inte hade någon blogg.
Glad Påsk!
Bloggosfärens och nätets inflytande ligger i stället i att traditionella media inte längre har monopol på vad som skall vara offentligt. Jag minns den obekväma men ofrånkomliga nyhetskittlingen i min ungdoms kvällstidningsrubriker som: Stjärnskådespelare fast för rattfylleri. Kittlingen bestod bl a i att jag visste att jag sannolikt aldrig skulle få veta vem stjärnskådespelaren var. I dag är sanningen om vem som döljer sig bakom skandalrubriker sällan mer än tre klick bort på nätet. Nyfikenheten ersätts av en känsla av sjaskighet och besvikelse på individen.
Den nya offentligheten tar sig också obehagliga uttryck. I svallvågorna av det ohyggliga dådet i Arboga där två barn, ett och tre år gamla, knivhöggs till döds fylls nätsidor med bilder och information om de anhöriga och andra närstående. Nätanvändare går in på de anhörigas och t o m de misstänktas Facebook-sidor eller motsvarande, och redovisar glatt och utförligt vad dessa anhöriga eller misstänkta lagt ut för information om sig själva. Meddelanden granskas och dikter tolkas.
Det är vidrigt, men också ofrånkomligt. Nätet blivit en offentlighet och varje nätanvändare bär själv det yttersta ansvaret över vilken information han eller hon väljer att publicera om sig själv på t ex Facebook. Problemet är att vi inte är jämlika i vårt omdöme. Alltför många väljer att lägga ut saker om sig själv som aldrig borde ha lagts ut. (Det gäller även delar av samhällseliten - TV 3-programmet Insider har ikväll ett inslag om politiker som på sin blogg glatt berättar att de ställt in något arrangemang p g a sjukdom. Men när Insider kollar så har de inte sjukskrivit sig...).
Nätets nya offentlighet påverkar andra media. Varför skulle kvällspressen avstå från att publicera namnuppgifter om dessa namnuppgifter ändå är allmän egendom på nätet? Skall andra media haka på trenden på nätet och publicera uppgifter från enskilda - och ibland t o m döda - personers hemsidor? Här finns även juridiska aspekter: Vem har upphovsrätten till det material som en enskild person lägger ut om sig själv på Facebook?
Dessa intressanta frågor diskuterades i Studio Ett i dag, med bl a Aftonbladets chefredaktör Jan helin och frilansjournalisten Anna Ekelund.
Så här i påsktider kan man inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till informationssamhället i stället för till Israel för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit bättre i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:
Every time I look at you I don't undestand
Why you let the things you did get so out of hand
You'd have managed better if you'd had it planned
Why'd you chose such a backward time and such a strange land?
If you'd come today you would have reached a whole nation
Israel in 4 BC had no mass communication.
Nåväl - med tanke på kristendomen utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han inte hade någon blogg.
Glad Påsk!
2008-03-17
5-årsminnet av Irak-kriget, samt Pierre Schoris nya bok
I dag måndag dog över 40 människor när en självmordsbombare slog till i den heliga shiamuslimska staden Karbala i södra Irak. Dådet utgör en dyster och dessvärre typisk inramning inför 5-årsminnet den 20 mars av den USA-ledda koalitionens angrepp på Irak.
Kriget mot Irak var fel i alla avseenden. Motiven var lögnaktiga - de påstådda massförstörelsevapnen visade sig inte existera. Verklighetsuppfattningen var förvriden - det strömmade aldrig ut några hundratusentals enade irakier på gatorna för att hylla de utländska soldaterna som befriare. Konsekvenserna var förödande. Uppskattningen av antalet civila döda varierar mellan 60 000 och 600 ooo. Stora delar av Irak är idag etniskt rensat och islamismen regerar. I en just publicerad rapport från Amnesty: Blodbad och förtvivlan (Carnage and dispair) beskrivs läget för de mänskliga rättigheterna som katastrofalt (disastrous), ekonomin ligger i spillror (in tatters) och flyktingkrisen fortsätter att eskalera (continous to escalating).
Det finns mycket att skämmas över även i den svenska debatten inför kriget. I sin just utkomna bok Draksåddens år. 11 september, Irakkriget och världen efter Bush (Leopard förlag) påminner Pierre Schori om att även de svenska socialdemokraterna slirade i frågan: Signaler utgick från Statsrådsberedningen till partihögkvarteret på Sveavägen 68, att socialdemokrater inte borde delta i de stora demonstrationerna som föregick kriget, en linje som skapade olust och splittring i den soicaldemokratiska rörelsen.
Pierre Schori erinrar också om folkpartiledaren Jan Björklunds krav på att utrikesnämnden skulle sammankallas för att diskutera om inte Sverige borde överväga att skicka trupp till Irak, förre ledarskribenten PM Nilssons uttalande om Bushdoktrinen som ett uttryck för strävan efter "global demokrati och frihet" (även om PM Nilsson gjort avbön och i dag tar starkt avstånd från sitt tidigare stöd för USA:s krig i Irak) och naturligtvis Per Ahlmarks beryktade profetior om hur lejonen och lammen skulle vila sida vid sida i Irak om bara Saddam Hussein försvann.
Bombhögern och de liberala frihetsfundamentalisterna borde givet misslyckandet i Irak ta ett steg åt sidan och reflektera över sina egna bevekelsegrunder. Frihetsvärdet är faktiskt på riktigt, och får aldrig reduceras till en dogm som används för att legitimera bombningar av främmande länder och massdöd hos andra folk.
Pierre Schoris bok presenteras i morgon tisdag 18 mars kl 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm - gå gärna dit (det skall jag)! Till boken lär jag återkomma - den innehåller bl a en svidande kritik av Göran Perssons Mellanösternpolitik...
Kriget mot Irak var fel i alla avseenden. Motiven var lögnaktiga - de påstådda massförstörelsevapnen visade sig inte existera. Verklighetsuppfattningen var förvriden - det strömmade aldrig ut några hundratusentals enade irakier på gatorna för att hylla de utländska soldaterna som befriare. Konsekvenserna var förödande. Uppskattningen av antalet civila döda varierar mellan 60 000 och 600 ooo. Stora delar av Irak är idag etniskt rensat och islamismen regerar. I en just publicerad rapport från Amnesty: Blodbad och förtvivlan (Carnage and dispair) beskrivs läget för de mänskliga rättigheterna som katastrofalt (disastrous), ekonomin ligger i spillror (in tatters) och flyktingkrisen fortsätter att eskalera (continous to escalating).
Det finns mycket att skämmas över även i den svenska debatten inför kriget. I sin just utkomna bok Draksåddens år. 11 september, Irakkriget och världen efter Bush (Leopard förlag) påminner Pierre Schori om att även de svenska socialdemokraterna slirade i frågan: Signaler utgick från Statsrådsberedningen till partihögkvarteret på Sveavägen 68, att socialdemokrater inte borde delta i de stora demonstrationerna som föregick kriget, en linje som skapade olust och splittring i den soicaldemokratiska rörelsen.
Pierre Schori erinrar också om folkpartiledaren Jan Björklunds krav på att utrikesnämnden skulle sammankallas för att diskutera om inte Sverige borde överväga att skicka trupp till Irak, förre ledarskribenten PM Nilssons uttalande om Bushdoktrinen som ett uttryck för strävan efter "global demokrati och frihet" (även om PM Nilsson gjort avbön och i dag tar starkt avstånd från sitt tidigare stöd för USA:s krig i Irak) och naturligtvis Per Ahlmarks beryktade profetior om hur lejonen och lammen skulle vila sida vid sida i Irak om bara Saddam Hussein försvann.
Bombhögern och de liberala frihetsfundamentalisterna borde givet misslyckandet i Irak ta ett steg åt sidan och reflektera över sina egna bevekelsegrunder. Frihetsvärdet är faktiskt på riktigt, och får aldrig reduceras till en dogm som används för att legitimera bombningar av främmande länder och massdöd hos andra folk.
Pierre Schoris bok presenteras i morgon tisdag 18 mars kl 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm - gå gärna dit (det skall jag)! Till boken lär jag återkomma - den innehåller bl a en svidande kritik av Göran Perssons Mellanösternpolitik...
2008-03-15
Christer Sjögren till Belgrad?
I kväll avgörs allt. Håller storfavoriten Charlotte Perelli för trycket, eller faller hon lika tungt som Carola i uttagningstävlingarna? Kommer Linda Bentzing och Amy Diamond att plocka röster från varandra, och därmed öppna dörren för BWO eller Sanna Nielsen? Rongedal? Nej, det går bara inte. Kanske blir det till sist den folkäre och kultförklarade Christer Sjögren som skickas till Belgrad?
Melodifestivalen has run the full circle och dominerar under februari och mars tidningarnas nöjessidor på ett sätt som gör att Så skall det låta, Let's dance och t o m På spåret kan slänga sig i väggen. Inför kvällens final är Melodifestivalen allas angelägenhet och samlar svenska folket "ute i stugorna" på ett sätt som man får gå tillbaka till Lennart Hylands storhetsdagar för att hitta någon motsvarighet till. Det finns ingen Gud utom Kristian Luuk, och Björn Gustafsson är hans profet.
Alla känslor inför Melodifestivalen är idag legitima, utom likgiltighet. Hur har det kunnat bli så?
Melodifestivalen, eller Eurovision Song Contest som de europeiska TV-bolagens egen tävling egentligen heter, startade 1959. Fram till senare hälften av 1960-talet betraktades tävlingen som oförarglig underhållning med populära schlagerartister. Men från slutet av 1960-talet blev Melodifestivalen i stället symbol för vad många uppfattade som en fördummande och kommersiell kultur. Protesterna kulminerade när ABBA 1974 vann den europeiska finalen med Waterloo, och Sverige året därpå i egenskap av vinnare skulle arrangera finalen. Musikrörelsen samordnade sig till en Alternativfestival på Gärdet i Stockholm och tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg mot Melodifestivalen.
Den politisk-musikaliska höjdpunkten i protesterna blev nog Nationalteaterns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” där Ulf Dageby i Sillstryparns gestalt framförde textrader som Vi har vår egen sång – vi ger väl fan i dom samt och där kommer ABBA – i kläder av plast – lika döa som sillkonserver. Året därpå – 1976 – valde Sveriges Television att inte delta i Melodifestivalen.
Men efter musikrörelsens tillbakagång och fall kom Melodifestivalen tillbaka med full kraft och är i dag större än någonsin. Inte längre som ett oförargligt folknöje utan som en trendsättande uppvisning i kitsch och gay-kultur. De senaste åren har Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Vad som finns där under? Ja, det är en fråga för sociologer, socialantropologer och kanske t o m statsvetare att fördjupa sig i. En vän berättade igår om planer på en artikel kring Eurovision Song Contest as Politics. Blir artikeln av, så återkommer jag till ämnet här på bloggen.
Hur går det då ikväll? Sorry Christer och ni andra, men det blir Charlotte Perrelli som får åka till Belgrad. Star quality vinner i längden.
Melodifestivalen has run the full circle och dominerar under februari och mars tidningarnas nöjessidor på ett sätt som gör att Så skall det låta, Let's dance och t o m På spåret kan slänga sig i väggen. Inför kvällens final är Melodifestivalen allas angelägenhet och samlar svenska folket "ute i stugorna" på ett sätt som man får gå tillbaka till Lennart Hylands storhetsdagar för att hitta någon motsvarighet till. Det finns ingen Gud utom Kristian Luuk, och Björn Gustafsson är hans profet.
Alla känslor inför Melodifestivalen är idag legitima, utom likgiltighet. Hur har det kunnat bli så?
Melodifestivalen, eller Eurovision Song Contest som de europeiska TV-bolagens egen tävling egentligen heter, startade 1959. Fram till senare hälften av 1960-talet betraktades tävlingen som oförarglig underhållning med populära schlagerartister. Men från slutet av 1960-talet blev Melodifestivalen i stället symbol för vad många uppfattade som en fördummande och kommersiell kultur. Protesterna kulminerade när ABBA 1974 vann den europeiska finalen med Waterloo, och Sverige året därpå i egenskap av vinnare skulle arrangera finalen. Musikrörelsen samordnade sig till en Alternativfestival på Gärdet i Stockholm och tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg mot Melodifestivalen.
Den politisk-musikaliska höjdpunkten i protesterna blev nog Nationalteaterns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” där Ulf Dageby i Sillstryparns gestalt framförde textrader som Vi har vår egen sång – vi ger väl fan i dom samt och där kommer ABBA – i kläder av plast – lika döa som sillkonserver. Året därpå – 1976 – valde Sveriges Television att inte delta i Melodifestivalen.
Men efter musikrörelsens tillbakagång och fall kom Melodifestivalen tillbaka med full kraft och är i dag större än någonsin. Inte längre som ett oförargligt folknöje utan som en trendsättande uppvisning i kitsch och gay-kultur. De senaste åren har Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Vad som finns där under? Ja, det är en fråga för sociologer, socialantropologer och kanske t o m statsvetare att fördjupa sig i. En vän berättade igår om planer på en artikel kring Eurovision Song Contest as Politics. Blir artikeln av, så återkommer jag till ämnet här på bloggen.
Hur går det då ikväll? Sorry Christer och ni andra, men det blir Charlotte Perrelli som får åka till Belgrad. Star quality vinner i längden.
2008-03-12
Spelet om Iran
Kommendören för USA:s militära styrkor i Mellanöstern, amiral William Fallon, avgår. En artikel i den amerikanska tidskriften Esquire beskrev i förra veckan Fallon som en stark kritiker av president Bush hårdföra politik mot Iran. William Fallon själv hävdar att det inte finns några sakmotsättningar mellan honom och Bush, men att tidningsartikeln gör det i praktiken omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete.
Fallons avgång är ett led i ett internt politiskt maktspel i USA, där neokonservativa krafter gärna vill se president Bush starta ett bombkrig mot Iran innan presidentskiftet genomförs i början av 2009. Själv är jag ytterst tveksam till att så blir fallet. President Bush är i dag alldeles för mycket av en "lame duck" för att kunna samla den politisk styrka och kraft som är nödvändig inför ett sådant angrepp. Men osvuret är alltid bäst. Några begränsade bombattacker skulle kunna bli ett stilenligt symboliskt avslut på Bush-eran i världspolitiken.
Jag får då och då frågan hur Sverige bör förhålla sig till Iran, givet det förtryck och de brott mot de mänskliga rättigheterna som otvetydigt präglar den iranska regimen. Frågan är alls inte enkel. En bojkott skulle möjligen ge samvetsfrid, och visa att Sverige starkt tar avstånd från de grymheter som kännetecknar delar av iransk politik. Att bojkotta och isolera blir att icka vara delaktig i förtrycket.
Men läsaren av denna blogg vet också att jag är skeptisk till bojkott och isolering som politiska påtryckningsmedel. De är sällan effektiva för att påverka staters agerande (även om undantag finns) och den samvetsfrid som bojkotten ger kan också leda till förnöjsamhet och politisk passivitet i övrigt. För mig är bojkott och isolering den breda vägen, den enkla. Men sällan den mest ändamålsenliga.
I stället handlar det om politiska påtryckningsmedel av traditionellt slag. Opinionsbildning, morot och piska i olika former, samt stöd åt demokratiska krafter i oppositionen. Det är ingen lätt väg och den kan ta sig de mest skilda uttrycksformer - såväl tyst diplomati som öppen och stark kritik. Jag är inte en tillräcklig kännare av de interna politiska förhållandena i Iran för att våga mig på en mer detaljerad vägbeskrivning här och nu.
Viktigast är att aldrig låta bli att försöka bistå förtryckta människor och folk. Aldrig låta bli. Aldrig.
Fallons avgång är ett led i ett internt politiskt maktspel i USA, där neokonservativa krafter gärna vill se president Bush starta ett bombkrig mot Iran innan presidentskiftet genomförs i början av 2009. Själv är jag ytterst tveksam till att så blir fallet. President Bush är i dag alldeles för mycket av en "lame duck" för att kunna samla den politisk styrka och kraft som är nödvändig inför ett sådant angrepp. Men osvuret är alltid bäst. Några begränsade bombattacker skulle kunna bli ett stilenligt symboliskt avslut på Bush-eran i världspolitiken.
Jag får då och då frågan hur Sverige bör förhålla sig till Iran, givet det förtryck och de brott mot de mänskliga rättigheterna som otvetydigt präglar den iranska regimen. Frågan är alls inte enkel. En bojkott skulle möjligen ge samvetsfrid, och visa att Sverige starkt tar avstånd från de grymheter som kännetecknar delar av iransk politik. Att bojkotta och isolera blir att icka vara delaktig i förtrycket.
Men läsaren av denna blogg vet också att jag är skeptisk till bojkott och isolering som politiska påtryckningsmedel. De är sällan effektiva för att påverka staters agerande (även om undantag finns) och den samvetsfrid som bojkotten ger kan också leda till förnöjsamhet och politisk passivitet i övrigt. För mig är bojkott och isolering den breda vägen, den enkla. Men sällan den mest ändamålsenliga.
I stället handlar det om politiska påtryckningsmedel av traditionellt slag. Opinionsbildning, morot och piska i olika former, samt stöd åt demokratiska krafter i oppositionen. Det är ingen lätt väg och den kan ta sig de mest skilda uttrycksformer - såväl tyst diplomati som öppen och stark kritik. Jag är inte en tillräcklig kännare av de interna politiska förhållandena i Iran för att våga mig på en mer detaljerad vägbeskrivning här och nu.
Viktigast är att aldrig låta bli att försöka bistå förtryckta människor och folk. Aldrig låta bli. Aldrig.
2008-03-08
M bäddar för Sverigedemokraterna?
Jag tillhör ju dem som tror att Sverigedemokraterna inte kommer att komma in i riksdagen 2010. Men ingenting är givet. Övriga partier får inte ge Sverigedemokraterna något gratis, och särskilt inte genom att låta just invandrarpolitiken av alla politiska sakfrågor dominera valrörelsen.
Därför tar jag mig för pannan när migrationsminister Tobias Billström (m) i Svenska Dagbladet i dag säger att han skall göra invandrarpolitiken till en valfråga 2010. Billström vill att invandringspolitiken ska spela en viktig roll i nästa valrörelse. Billström använder dessutom Sverigedemokraternas egen retorik när han i svepande och populistiska ordalag hävdar att "politikerna" har "beröringsångest" och inte vågar tala om problem med invandring.
Självklart skall alla partier anstränga sig till det yttersta för att formulera politiska förslag som syftar till att få bukt med de integrationsproblem som faktiskt existerar. Men att göra invandringspolitiken till en moderat valfråga är en helt annan sak.
Vi vet att svenska väljare i allmänhet uppfattar flykting- och invandrarfrågor som ett avsevärt mindre samhällsproblem än t ex sysselsättning, sjukvård, och pensioner/äldrevård. Det vet Tobials Billström också. Det är därför svårt att se hans utspel som något annat än ett oblygt försök att vinna över Sverigedemokratiska marginalväljare till moderaterna. Det är osnyggt, och riskerar att bjuda Sverigedemokraterna på just det fäste partiet behöver för att krypa över fyraprocentsspärren och in i riksdagen.
Därför tar jag mig för pannan när migrationsminister Tobias Billström (m) i Svenska Dagbladet i dag säger att han skall göra invandrarpolitiken till en valfråga 2010. Billström vill att invandringspolitiken ska spela en viktig roll i nästa valrörelse. Billström använder dessutom Sverigedemokraternas egen retorik när han i svepande och populistiska ordalag hävdar att "politikerna" har "beröringsångest" och inte vågar tala om problem med invandring.
Självklart skall alla partier anstränga sig till det yttersta för att formulera politiska förslag som syftar till att få bukt med de integrationsproblem som faktiskt existerar. Men att göra invandringspolitiken till en moderat valfråga är en helt annan sak.
Vi vet att svenska väljare i allmänhet uppfattar flykting- och invandrarfrågor som ett avsevärt mindre samhällsproblem än t ex sysselsättning, sjukvård, och pensioner/äldrevård. Det vet Tobials Billström också. Det är därför svårt att se hans utspel som något annat än ett oblygt försök att vinna över Sverigedemokratiska marginalväljare till moderaterna. Det är osnyggt, och riskerar att bjuda Sverigedemokraterna på just det fäste partiet behöver för att krypa över fyraprocentsspärren och in i riksdagen.
2008-03-06
Regeringen styr riket - eller...?
I onsdags meddelade regeringen att den svenska militära insatsen i Tchad förlängs, sannolikt med några månader. Det är vackert så. Men beslutet har kringgärdats av en cirkus som återigen sätter stora frågetecken för regeringsdugligheten hos den borgerliga alliansregeringen.
Först efter direkta vädjanden från befälhavaren på plats och kritik från såväl opposition som flera borgerliga politiker kom beslutet om förlängning. Jag citerar moderata Norrbottens-Kuriren, som kallar hanteringen av frågan för "bedrövlig" och fortsätter: Finansministern skyllde på för lite pengar, försvarsministern skyllde på vädret (det regnar mycket i Tchad på sommaren). Statsministern verkade tycka att insatsen ändå var för kort för att kunna göra någon nytta. Inte blev saken bättre av att regeringen valde att hemlighålla beslutet i gårdagens sammanträde med Utrikesnämnden och i stället informerade pressen efteråt.
Vid sidan av Norrbottens-Kuriren skriver liberala tidningar som Sydsvenskan att: försvarsministern och hans alliansvänner får ligga så illa som de själva bäddat, Upsala Nya Tidning skriver om regeringens schabbel och snubbel, och Västerbottens-Kuriren att: Regeringens hantering av den förestående svenska Tchadinsatsen lämnar åtskilligt övrigt att önska; oklara besked, beslutsoförmåga och en ovilja att lyssna till sakliga invändningar.
Regeringens fumlighet kommer inte bara till uttryck i de stora frågorna, utan även i de små. På Expressens debattsida skriver i dag redaktionsledningen för SVT Debatt en rasande artikel om hur regeringskansliet först sagt i princip ja till att tunga regeringsföreträdare skulle medverka i kvällens program, för att sedan på mycket kort varsel - och utan att ge några som helst skäl - drog sig ur hela arrangemanget.
Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma kommunikationen mellan regeringskansliet och redaktionsledningen för SVT Debatt. Men jag kan inte minnas att jag sett en motsvarande artikel där en redaktionsledning så starkt luftar sin frustration mot regeringen för svikna löften om deltagande - inte i något sammanhang.
Den vanligaste förklaringen till borgerliga regeringars fumlighet är att de saknar regeringsvana. Det är visserligen sant - under de 74 åren mellan 1932 och 2006 regerade de borgerliga partierna Sverige endast under nio år. Men beror den bristande professionaliteten verkligen bara på regeringsovana? Eller finns det något i de borgerliga parternas syn på politik eller i deras regeringsideologi som gör att det blir så här?
Kreativa svar på denna fråga mottages gärna.
Först efter direkta vädjanden från befälhavaren på plats och kritik från såväl opposition som flera borgerliga politiker kom beslutet om förlängning. Jag citerar moderata Norrbottens-Kuriren, som kallar hanteringen av frågan för "bedrövlig" och fortsätter: Finansministern skyllde på för lite pengar, försvarsministern skyllde på vädret (det regnar mycket i Tchad på sommaren). Statsministern verkade tycka att insatsen ändå var för kort för att kunna göra någon nytta. Inte blev saken bättre av att regeringen valde att hemlighålla beslutet i gårdagens sammanträde med Utrikesnämnden och i stället informerade pressen efteråt.
Vid sidan av Norrbottens-Kuriren skriver liberala tidningar som Sydsvenskan att: försvarsministern och hans alliansvänner får ligga så illa som de själva bäddat, Upsala Nya Tidning skriver om regeringens schabbel och snubbel, och Västerbottens-Kuriren att: Regeringens hantering av den förestående svenska Tchadinsatsen lämnar åtskilligt övrigt att önska; oklara besked, beslutsoförmåga och en ovilja att lyssna till sakliga invändningar.
Regeringens fumlighet kommer inte bara till uttryck i de stora frågorna, utan även i de små. På Expressens debattsida skriver i dag redaktionsledningen för SVT Debatt en rasande artikel om hur regeringskansliet först sagt i princip ja till att tunga regeringsföreträdare skulle medverka i kvällens program, för att sedan på mycket kort varsel - och utan att ge några som helst skäl - drog sig ur hela arrangemanget.
Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma kommunikationen mellan regeringskansliet och redaktionsledningen för SVT Debatt. Men jag kan inte minnas att jag sett en motsvarande artikel där en redaktionsledning så starkt luftar sin frustration mot regeringen för svikna löften om deltagande - inte i något sammanhang.
Den vanligaste förklaringen till borgerliga regeringars fumlighet är att de saknar regeringsvana. Det är visserligen sant - under de 74 åren mellan 1932 och 2006 regerade de borgerliga partierna Sverige endast under nio år. Men beror den bristande professionaliteten verkligen bara på regeringsovana? Eller finns det något i de borgerliga parternas syn på politik eller i deras regeringsideologi som gör att det blir så här?
Kreativa svar på denna fråga mottages gärna.
2008-03-04
Fredens röster i Mellanöstern
Efter helgens ohyggliga blodbad i Gaza var det befriande att i Studio Ett i dag höra tidigare Knessetledamoten Susie Becher från Israel och Tahani Abu Daqa, ungdoms-och idrottsminister för den palestinska myndigheten diskutera vägar till fred i Mellanöstern. Becher och Abu Daqa är i Sverige på inbjudan av Olof Palmes Internationella Center och Operation 1325, som jag tidigare inte kände till. Operation 1325 är en paraplyorganisation för fem svenska kvinnoorganisationer som samverkar för att bidra till genomförandet av FN:s Säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnors roll och viktiga bidrag som aktörer för fred.
Inslaget i Studio Ett visar att det finns politiska krafter i Israel och i Palestina som är beredda att förhandla med alla relevanta parter i syfte att nå en snar fred. Dessa politiska krafter förtjänar vår uppmuntran och vårt stöd.
Jag har sagt det tidigare och säger det gärna igen. De palestinska raketbeskjutningarna av israeliska civila mål är ett brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Men den israeliska reaktionen - med över hundra döda palestinier, varav flera barn - är ett övervåld som inte på något sätt kan ursäktas.
EU:s uttalande om händelseutvecklingen på Gaza innebar visserligen ett avståndstagande från Israels agerande. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur uttalandet formulerats om skeendet varit det omvända: en palestinsk attack mot Israel som lett till över hundra döda, varav flera israeliska barn. Ingen skall få mig att tro att uttalandet i så fall varit lika återhållsamt behärskat som nu var fallet. I det avseendet behandlas parterna inte lika.
Inslaget i Studio Ett visar att det finns politiska krafter i Israel och i Palestina som är beredda att förhandla med alla relevanta parter i syfte att nå en snar fred. Dessa politiska krafter förtjänar vår uppmuntran och vårt stöd.
Jag har sagt det tidigare och säger det gärna igen. De palestinska raketbeskjutningarna av israeliska civila mål är ett brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Men den israeliska reaktionen - med över hundra döda palestinier, varav flera barn - är ett övervåld som inte på något sätt kan ursäktas.
EU:s uttalande om händelseutvecklingen på Gaza innebar visserligen ett avståndstagande från Israels agerande. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur uttalandet formulerats om skeendet varit det omvända: en palestinsk attack mot Israel som lett till över hundra döda, varav flera israeliska barn. Ingen skall få mig att tro att uttalandet i så fall varit lika återhållsamt behärskat som nu var fallet. I det avseendet behandlas parterna inte lika.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)