Socialdemokratin inför 2008

2008 blir ett avgörande år för socialdemokratin.

Ur det kortsiktiga perspektivet gäller det att försöka bibehålla merparten av det smått otroliga opinionsförsprång som vänsterblocket har i förhållande till de borgerliga partierna. Om merparten av försprånget kan bibehållas under 2008 kommer socialdemokratin med all sannolikhet att år 2009 göra sitt överlägset bästa resultat i valen till Europaparlamentet. (Hittills bästa valresultat för socialdemokraterna är blygsamma 28.1 procent från 1995...) Den valframgången kommer i sin tur att ge partiet en medvind som bär långt även i 2010 års svenska valrörelse. Kort sagt: det ser bra ut.

Men kortsiktiga framgångar kan stå i vägen för de långsiktiga. Partiets rådslag pågår som bäst. Själv finns jag med på ett hörn genom att ingå i arbetsgruppen "Socialdemokratins värderingar i en gränslös värld", en undergrupp till rådslagsgruppen "Vår värld". Min artikel på DN Debatt den 23 december är en produkt av den rådslagsprocessen, även om jag själv ansvarar för innehållet i artikeln.

Hittills har rådslagsdebatten om socialdemokratins förnyelse och framtida politik varit öppen och förutsättningslös. Men under 2008 skall denna mångsidiga debatt stramas upp för att kunna ta form i texter om ideologi och konkret politik. Denna politik skall sedan i sin tur underställas partikongressen 2009 och utgöra grunden för socialdemokraternas valplattform 2010. Om förnyelsen skall bli reell och gå på djupet måste grundarbetet göras 2008. Det som inte görs 2008 kan inte på något trovärdigt sätt göras 2009 eller 2010.

Att förnya betyder inte att gå åt höger. Förnyelsen måste vila på socialdemokratins grundläggande värderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Men den konkreta politiken måste utformas på ett sätt så att den blir tillämplig på ett samhälle där arbetarklassens andel av befolkningen kontinuerligt minskar och individualiseringen bl a tar sig uttryck i att allt färre personer identifierar sig själv med någon särskild samhällsklass.

De strålande opinionssiffrorna riskerar att försvåra förnyelseprocessen. Varför ändra politik när folket älskar oss och allt går så bra? Men efter valsegern 2010 kan besvikelsen snabbt stå för dörren. Målsättningen för socialdemokratin kan inte begränsas till att vinna 2010 års val. Målsättningen måste vara att socialdemokratin skall spela en lika avgörande roll i det politiska livet i Sverige (och i världen också, förstås) under 2000-talet som under 1900-talet.

Valet 2010 är bara ett steg på vägen. Då duger det inte att låta sig bländas av skimrande opinionssiffror. Hårt politiskt arbete väntar. Rådslaget under är 2008 en central del av detta arbete. Således: Till verket, kamrater!

Bloggens läsare önskas samtidigt ett riktigt Gott Nytt År!

Om (s) och utrikespolitiken

I dag söndag skriver jag på DN Debatt om socialdemokraterna och utrikespolitiken. Trogna läsare av denna blogg känner igen delar av problematiken - den kretsar kring arvet efter Olof Palme, skillnader mellan vänster och höger i utrikespolitiska frågor samt svårigheten för socialdemokratin att låta sin frihetsvision ta politisk form i en individualiserad värld. Artikeln är mitt första fullt genomarbetade försök att göra varaktigt avtryck i denna debatt.

I artikeln diskuterar jag bl a socialdemokratins onödigt defensiva agerande i kravet på FN-mandat för fredsbevarande operationer, utifrån ett frihetsperspektiv: Den borgerliga skepsisen till FN-mandat är ett uttryck för en frihetssyn där ändamålen får helga medlen. Att intervenera militärt för att värna de mänskliga rättigheterna blir ett värde i sig, oavsett de frihetsförluster för civilbefolkningen som följer i krigets spår. Kriget i Irak är ett typexempel. Den USA-ledda koalitionen intervenerade militärt under frihetens fana, påhejade av flera framträdande svenska borgerliga politiker med Carl Bildt i spetsen, och störtade Saddam Hussein.

Men det irakiska folket fick betala dyrt genom just frihetsförluster i liv, hälsa, arbete, jämställdhet och säkerhet. Kravet på FN-mandat är ett frihetskrav eftersom det minskar möjligheterna för stormakter att utan kontroll och i eget intresse använda mänskligt lidande som en förevändning för sin egen maktpolitik. För socialdemokratin består utmaningen i att forma inte bara en politik utan också ett politiskt språk som synliggör de frihetsvärden som ligger till grund för folkrätten och för linjen om FN-mandat. En politik som till skillnad från främst moderaterna och folkpartiet - kombinerar viljan till frihet med gemenskapens nödvändighet.

Människans frigörelse kan bara vara hennes eget verk, för att travestera Karl Marx. Må så vara. Men jag vill inför den stundande julhelgen påminna om den korsfäste, vars död skapade de nödvändiga betingelserna för detta verk. Låt oss efter förmåga nyttja frigörelsens möjligheter till att åstadkomma fred och försoning, såväl i världen som i våra hjärtan.

Med detta önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Avdelningen dåliga bortförklaringar

Många har förvånats över den borgerliga alliansregeringens rekordras i opinionen - den genomför ju bara vad den faktiskt gick till val på att göra. Bland de vanligaste förklaringarna till rekordraset återfinns t ex att väljarna i första hand ville ge socialdemokraterna en knäpp på näsan och få bort Göran Persson, eller att väljarna först efter valet insåg orättvisorna i konsekvenserna av den borgerliga politiken.

Nu har förre moderatledaren Ulf Adelsohn givit sig in i debatten. I ett mejl till Svenska Dagbladets prenumerationsavdelning skriver han att han gör ett uppehåll i sin prenumeration eftersom Svenska Dagbladets journalistik är en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal. Adelsohn har även sänt mejlet till ett trettiotal av sina vänner, däribland Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström samt radioprofilen Ulf Elfving.

När jag i radions P1 Morgon hörde Adelsohn på fullt allvar föra fram sin förklaring trodde jag att jag av misstag hamnat i Godmorgon Världens satirprogram Public Service. Jag kan förstå att han som gammal högerledare störs av att den borgerliga pressen inte behandlar en borgerlig regering med tillbörlig vördnad. Men har han under alla sina år i politiken lärt sig så lite att han verkligen tror att en enskild tidning skulle ha en sådan betydelse? Knappast. Mejlet var snarast ett uttryck för bristande impulskontroll och nu får han inför offentligheten stå sitt kast.

Jag instämmer i Barbro Hedvalls - ledarskribent på DN - bedömning om konsekvenserna för Svenska Dagbladet: Sällan har väl en tidning så enkelt fått så mycket reklam för en sådan självklarhet: en oberoende hållning. Här kan vi bara gnissla tänderna.

Sexism och Ryanair

Jag har aldrig flugit med Ryanair och skall verkligen göra mitt bästa för att låta bli i framtiden också. Inte nog med att bolaget dumdrygt vägrar att underteckna kollektivavtal för sina anställda. Nu profilerar sig bolaget också i sexism-branchen, genom att vika ut sina flygvärdinnor i en kalender med namnet The Girls of Ryanair. Överskottet går till välgörande ändamål. Flickorna framträder i klassisk posering, iklädda minimala bikinis och utan någon ironi eller glimt i ögat.

Vi kämpar för kvinnors rätt att klä av sig, säger Ryanairs nordeuropachef Wilhelm Hamilton. Därigenom bidrar han till att göra Ryanair till flygbolaget som gav gubbigheten ett ansikte.

Om krig och kön

Kvinnliga soldater i den svenska utlandsstyrkan Nordic Battle Group har klagat på sitt förbandstecken - ett lejon med snopp - till EU-domstolen. Konsekvensen har blivit att försvaret tagit bort snoppen från lejonet. (Bilderna på lejonet med och utan snopp kan beskådas här.)

Det manliga könet har ofta fått stå som symbol för mod och handlingskraft. Ur det perspektivet har det varit en lämplig symbol för soldater med uppgift att i krig riskera sitt eget liv och dessutom inte tveka att döda andra soldater om situationen så kräver. Men kvinnliga soldater med manliga könsorgan som symbol för mod och handlingskraft demaskerar könsmaktsordningen. Varför är det mannens könsorgan och inte kvinnans som tillåts symbolisera mod och handlingskraft?

Samtidigt blir försvarets försök att hantera situationen genom att kastrera lejonet ett misslyckande. Heraldikern Vladimir A Sagerlund berättar i Göteborgs-Posten att vapensköldar med lejon utan genitalier förr gavs till dem som förrått Kronan.

Jag tänker osökt på Cecilia Åses doktorsavhandling Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn (Liber, 2000) om hur kropp och kvinnlighet kommer till uttryck i svenskt polisväsende. Cecilia Åse studerar bl a manliga och kvinnliga polisuniformer och stannar i en intressant pasage upp vid bröstfickan på polisskjortan. Såväl manliga som kvinnliga polisskjortor har bröstficka. Men den kvinnliga polisskjortans bröstficka är falsk. Den är bara en markör och går inte att använda. Tanken bakom den falska fickan är att om kvinnliga poliser använde bröstfickan till att förvara pennor eller andra föremål i så skulle manliga blickar riskera att dras till den kvinnliga polisens bröst. Därigenom skulle uniformsutstyrseln bidra till en olycklig sexualisering av kvinnliga poliser. (Djävulen sitter som bekant i detaljerna.)

Det finns ett samband mellan kön och våld. Män begår betydligt oftare våldshandlingar än vad kvinnor gör. Varför det är så finns det däremot skilda meningar om. Själv diskuterar jag problematiken i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998).

Älska Sveriges Television!

Högern är inte mycket att hålla i handen när det gäller public service. Näraliggande exempel på detta är förstås förra kulturministern Cecilia Stegös och nuvarande migrationsministern Tobias Billströms mångåriga och ideologiskt impregnerade vägran att betala sina tv-licenser.

Högerns skepsis till public service tar sig nu uttryck i den kritik som riktats mot Sveriges Televisions pågående kampanj Fri Television, där bolagets journalistiska oberoende lyfts fram. Tidigare har högern markerat mot public service genom krav på reklam i TV, skapandet kommersiella kanaler samt kritik mot en påstådd vänstervridning av programmens innehåll. Den senaste kritikpunkten blir absurd med tanke på Kent Asps återkommande studier som entydigt visar på en balanserad och nyanserad nyhetsförmedling i Sveriges Television och i Sveriges Radio över tid.

På söndagens Brännpunkt i SvD skriver Micke Leijnegard, programledaren för SVT:s Gomorron Sverige, ett lysande försvar för Sveriges Television. Läs gärna hans artikel. Här vill jag bara lyfta fram hans iakttagelse att de som kritiserar SVT för bristande opartiskhet inte alls är på hugget när det gäller opartiskheten i TV4 eller TV8. Jag har länge fascinerats av att så många accepterat att samhällsprogrammen i nya kanaler som TV8 och Axess-TV genom sina programledare framstås som filialer till Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor. Leijnegard skriver:

I konsekvensens namn, varför reagerar ingen av dessa opartiskhetens riddare på att det sitter öppet politiskt färgade opinionsbildare och leder TV8:s debattprogram - Gudrun Schyman såväl som Peter Wolodarski? Och varför reagerar ingen på att TV4:s Lennart Ekdal har en "sidekick" med tydlig politisk agenda, nyliberalen Johan Hakelius?

Sveriges Television spelar i en egen division när det gäller kvalitet och resurser. Därför måste bolaget naturligtvis acceptera att ständigt vara i blickfånget och ständigt utsättas för kritik. Men jag är trött på det slentrianmässiga och ideologiskt färgade gnället på SVT. Leijnegards försvar är en klar och uppfriskande röst i debatten.

Kristdemokraterna och Israel

Efter valet, där Hamas tog makten och det internationella samfundet drog tillbaka handeln, har fattigdomen ökat markant. Gaza har stängts av från omvärlden, och det är förståeligt att Israel vill försvara sina gränser. Men när bara de mest basala matleveranserna kommer in ökar risken för smuggling och kriminalitet. Det försvårar ytterligare situationen och möjligheten till en fredlig lösning om kriminaliteten ökar.

Désirée Pethrus Engström (kd) - barnbarn till den legendariske pingspredikanten och grundaren av Kristen Demokratisk Samling Lewi Pethrus - i riksdagens interpellationsdebatt tisdagen den 4 december. Motståndet mot Israels isolering av Gazaremsan sprider sig även inom kristdemokratin.

Det var för övrigt intressant att se hur kritiken mot Israels agerande skar genom alla partigrupperingar i riksdagen. Den svenska Mellanösternopinionen har sällan eller aldrig varit så enad som nu.

Bordellhärvor och ursäkter

Två av de minderåriga flickor som utnyttjades under den s k Bordellhärvan i början av 1970-talet träder i dag fram och kräver skadestånd samt en ursäkt från den svenska staten. Bordellhärvan är en varböld i svensk politisk historia. Den vägrar läka ut och det räcker med att man trycker lite på den så väller det obehagliga innehållet ut och blir synligt.

Det är otvivelaktigt så att de två flickorna utsattes för en behandling som var grym och som satt negativa spår i deras möjligheter att leva ett gott liv. Media spekulerar nu - igen - om olika kända politiker som påståtts ha tillhört kundkretsen. Bortsett från dåvarande justitieminister Lennart Geijer tror jag inte på de uppgifterna. (Lyssna gärna på Leif GW Perssons kloka argumentatioin i just den frågan i Studio Ett i dag.)

Bakgrunden till dagens presskonferens tycks mig dunkel. Varför och på vems initiativ framträder de båda kvinnorna just nu? Varför är det så angeläget att återigen namnge och anklaga döda kända personer som inte kan försvara sig? Någonting ger mig dålig smak i munnen.

Med all respekt för de båda flickornas lidande och fylld av förakt över den behandling de utsatts för tycker jag ändå inte att staten bör be om ursäkt. Jag har överhuvudtaget svårt för den ursäkts-våg som nu går över världen. Vilken funktion skall ursäkten fylla? Skall offret ta emot ursäkten och säga vad fint att du bad om ursäkt - jag förlåter dig och nu är allting bra? Det vore ju absurt.

En ogärning bli inte mindre för att ogärningsmannens efterföljare ber om ursäkt. Offret blir inte mindre offer av en ursäkt. Brott skall beivras och bestraffas. Skadestånd skall utbetalas när juridisk grund föreligger. För att reglera denna process har vi lagar och rättsväsende. Men relationen mellan brottsoffer och gärningsman får inte blir personlig och än mindre privat. Ursäktsmentaliteten luckrar upp den gränsen och bör därför motarbetas.

Fortsatt EMU-motstånd

Den svenska EMU-opinionen är fortsatt negativ. I en Sifo-mätning i dag anger 52 procent av de tillfrågade att Sverige inte skall gå med i EMU, medan 39 procent anser att Sverige bör gå med. I folkomröstningen 2003 var det 56 procent som röstade nej och 42 procent som röstade ja.

Resultaten sticker ut så till vida att den svenska EU-opinionen på senare år blivit alltmer positiv. I 2006 års SOM-undersökning var det 43 procent som var för Sveriges medlemskap i EU, medan 31 procent var emot. Det var det största överläget för EU-anhängarna i opinionen sedan 1997.

Man kan fråga sig varför EU-opinionen blir mer positiv, medan EMU-opinonen är lika negativ som tidigare. En tänkbar förklaring är att det nu skett en successiv "tillvänjning" av EU-medlemskapet. Sverige har nu varit med i så många år att människor vant sig. I 2009 års val till Europaparlamentet kommer sannolikt frågan om "för eller emot EU" att få ge plats åt frågan om vilken politik EU skall föra - vänster eller höger - i flera centrala politiska sakfrågor.

I augusti i år förordade folkpartiets partistyrelse en ny folkomröstning om svenskt EMU-medlemskap. Det skall bli intressant att se om partiet vågar driva frågan trots motstånd i opinionen och bland allianskamraterna.