Socialdemokratisk enpartiregering - är det verkligen möjligt?

I dag är det bara 44 dagar kvar till valet. Till helgen drar valrörelsen igång lite försiktigt genom att partiledarna börjar hålla sina sommartal - Jimmie Åkesson i Sölvesborg på lördag och Jan Björklund i Göteborg på söndag. Sedan rullar det på - hela listan hittar du här.

Sommartalen fyller åtminstone två funktioner inför årets valrörelse. För det första fyller de en mobiliserande funktion för medlemmar och sympatisörer som nu får en signal om att valrörelsen är på gång och att det är dags att öppna de politiska luckorna efter semestern. För det andra får partiledaren en möjlighet att i medieljuset påverka den politiska dagordningen och lyfta fram de frågor partiet vill att valrörelsen skall kretsa kring. Särskilt för de små borgerliga allianspartierna är det viktigt att profilera sig inför de allmänborgerliga väljarna och nu driva sina hjärtefrågor.

Mycket av valrörelsen kommer förstås att kretsa kring regeringsfrågan. Alltfler utgår nu i sina bedömningar att Alliansen kommer att förlora valet. Regeringsfrågan handlar därför inte om det blir Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven som får bilda regering utan i stället om med vem Stefan Löfven kommer att bilda regering.

I en intressant artikel i Sydsvenskan skriver den liberale politiske krönikören och författaren Per T Ohlsson att "det vore en formlig sensation" ifall Alliansen vinner valet i höst. I stället tror Per T Ohlsson att de rödgröna partierna tillsammans kommer att bli större än Alliansen men att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Med vem skall Stefan Löfven i ett sådant läge bilda regering? Med sig själv, blir Per T Ohlssons kanske något överraskande svar. Per T Ohlsson menar att en socialdemokratisk enpartiregering är realpolitiskt möjlig och att en sådan har flera fördelar i förhållande till en blocköverskridande regering eller en rödgrön regering.

Per T Ohlsson viktigaste argument är att "ett förhandlingsmoment försvinner: det inom en koalition. Kraften kan koncentreras på kompromisser i riksdagen". Socialdemokraterna slipper således först kompromissa ihop sig inom en regeringskoalition med Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet och Folkpartiet och kan i stället sköta förhandlingarna i en sammanhållen process.

Per T Ohlssons idé har mycket för sig. Jag tror ändå inte att det kommer att bli så. När Socialdemokraterna tidigare regerat ensamt har partiet haft uppemot 40 procent av rösterna att luta sig mot. Efter valet i september kommer partiet i stället sannolikt att ha drygt 30 procent - legitimiteten för att regera ensamt blir därigenom lägre. Stefan Löfven har också markerat att han gärna ser en koalitionsregering, även om han förstås inte explicit har uteslutit en socialdemokratisk enpartiregering. Viktigast tror jag ändå är att Miljöpartiet är oerhört motiverat att ta regeringsansvar och Stefan Löfven har i sina uttalanden näranog bundit sig att bjuda in dem till regeringssamtal. Det skall nog till att Miljöpartiet i princip straffar ut sig ur dessa förhandlingar genom att vägra kompromissa i frågor där avståndet till Socialdemokraterna är ganska stort (t ex i kärnkraftsfrågan). Men jag ser inte riktigt att så kommer att ske.

Mitt bud är fortfarande en rödgrön minoritetsregering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och kanske Vänsterpartiet som under mandatperioden eventuellt breddas till en blocköverskridande regering, om så skulle behövas. Men till det scenariot skall jag återkomma i en senare post.