Donald Trump återanvänder Putins talepunkter

Donald Trump har gjort en dygd av att upprepa Vladimir Putins talepunkter om Ukraina. Trump kallar president Zelenskyj för en diktator som vägrar genomföra demokratiska val. Det var Ukraina som startade kriget - inte Ryssland. I en fredsuppgörelse kommer Ukraina inte att kunna få tillbaka de områden som ockuperats i kriget av Ryssland. Ukraina kommer inte heller att få gå med i Nato, och Ukraina har hittills utestängts från förhandlingsbordet.

Putin tackar förstås och tar emot. Ryssland är också smart nog att utnyttja USA:s märkliga strategi - att lova bort saker utan att få något i gengäld - till att ytterligare flytta fram sina förhandlingspositioner. Ingen Nato-stat får delta i en eventuell fredsbevarande operation i Ukraina i samband med en överenskommelse om fred eller vapenvila, deklarerade till exempel Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov efter toppmötet med USA:s utrikesminister Marco Rubio i Riyadh i Saudiarabien för ett par dagar sedan.

Ett team av amatörer. Så karaktäriserade Carl Bildt på Twitter/X dem amerikanska delegationen i Riyadh.

President Zelenskyj påstår att Donald Trump "lever i desinformationsrymden". Det är inte riktigt sant. Donald Trump ÄR desinformationsrymden.

För alla som värnar demokratin i världen är Donald Trumps normalisering av Ryssland ett stort steg bakåt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen för första gången sedan kalla krigets slut minskar. Att bejaka Donald Trumps politik och falska påståenden om situationen i Ukraina bidrar inte bara till att försvaga Ukraina och stärka Putin. Det bidrar också till att försämra förutsättningarna för demokratin i Europa och i Sverige.

 

Europa får inte ge efter för Trumps attacker på demokrati och folkrätt

Nato är en försvarsallians i djup kris. Den överlägset största och mäktigaste medlemsstaten i alliansen - USA - är inte längre allierad med de övriga medlemmarna i alliansen. Donald Trump har bestämt sig för att gå sin egen väg och inte samordna USA:s säkerhetspolitik med övriga medlemsstater. 

Donald Trump tror inte på allianser eller förpliktigande samarbeten - han vill värna USA:s och sina egna möjligheter till maximal handlingsfrihet utan att behöva förankra beslut med andra stater. Därigenom har vi nu en helt ny säkerhetspolitisk verklighet som Sverige och övriga medlemsstater i Nato har att förhålla sig till.

I den svenska debatten hörs stråk av att Sverige och övriga europeiska stater nu måste skärpa sig för att visa Donald Trump att man är en värdig samarbetspartner. Det är en i grunden felaktig analys. Donald Trump är inte intresserad av Europa som en "värdig" samarbetspartner. Donald Trump vill att USA går sin egen väg, och inte låter sig sinkas av andra stater som har en annan syn på frågor som till exempel demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter och frihandel.

Europa måste i ställa mejsla fram sin egen väg. Den transatlantiska länken är - åtminstone tillfälligt - bruten. Det är möjligt att den går att smida om på nytt om Donald Trumps presidentperiod skulle bli väldigt kort, eller om de demokratiska institutionerna i USA mobiliserar för att begränsa Trumps handlingsutrymme. Men i dag finns inga tecken på ett sådant motstånd.

Europas väg måste vara att stärka de demokratiska institutionerna, främja en demokratisk utveckling i världen och stärka folkrättens ställning. Här ingår också ett ännu starkare stöd till Ukraina. Utan en stark ställning för demokratin och dess institutioner kommer Europa att stå sig slätt i den internationella maktkampen. 

Diktaturer som Kina, Ryssland och Iran kommer förstås att göra sitt bästa för att försvaga den europeiska demokratin. Men hotet kommer också inifrån - i form av de politiska krafter som uttrycker uppskattning för Trumps linje och hans politiska retorik. Som till exempel när Jimmie Åkesson i gårdagens SVT Agenda triumfatoriskt beskrev den amerikanske vicepresidenten JD Vances bisarra tal vid säkerhetskonferensen i München som "befriande" och som "något vi i Europa behövde höra". När populistiska högerradikala partier får politisk makt försvagas demokratin. Det vilar ett tungt ansvar på de traditionella högerpartierna i Europa att motarbeta en sådan utveckling.

Trumps politiska kelgrisar i Europa måste hållas kort

Donald Trump och Vladimir Putin går nu hand i hand för att skapa en ny världsordning, där den starkes rätt gäller och liberala principer som folkrätt och samarbete för det gemensamma bästa inte längre är något värt. EU är frånåkt, Ukraina håller på att kastas under bussen.

Om det skulle komma något gott ur detta onda är det att Europas demokratier svetsas samman i en strävan att stå emot - att stärka demokratins institutioner, värna principen om alla människors lika värde och stå upp för individens fri- och rättigheter. Dessa principer måste också ta kropp i fortsatta insatser för att stödja Ukraina, inte bara för Ukrainas skull utan också för vår egen.

En sådan gemensam europeisk kraftansträngning kräver att Donald Trumps, Elon Musks och Vladimir Putins politiska kelgrisar i form av de populistiska högerradikala partierna som till exempel Alternativ für Deutschland (AfD i Tyskland och Nigel Farages Reform UK i Storbritannien hålls borta från den politiska makten. De klassiska högerpartierna i Europa - som Kristdemokraterna i Tyskland, Tories i Storbritannien och Republikanerna i Frankrike - har här ett stort ansvar. Är de mogna att axla det ansvaret? Jag hoppas det, men är inte säker. 

Kristdemokraternas Friedrich Merz i Tyskland lär snart få spela en nyckelroll. Han måste värna den fransk-tyska axeln samtidigt som han avvisar de högerextrema krafterna i sitt eget land. När det gäller Ulf Kristersson och Sverige har jag, för att uttrycka det milt, utomordentligt lågt ställda förväntningar. Men låt oss gärna hjälpas åt att få honom att överraska mig! :-)

Kommer vapenvilan mellan Israel och Hamas att hålla?

Världen håller andan inför helgen. Då ska ytterligare israeler som hålls som gisslan av Hamas släppas fria. Men det har gnisslat i relationerna mellan Hamas och Israel, där båda parter anklagar varandra för att inte leva upp till villkoren i vapenvilan. 

Donald Trump har förhöjt temperaturen ytterligare genom sitt hot att all hell is going to break out om inte gisslan släpps på lördag. Dessutom har hans utfästelse att USA ska ta över Gaza och köra ut de drygt två miljoner palestinier som bor där ökat osäkerheten om huruvida vapenvilan kommer att hålla. Varför ska Hamas leva upp till avtalen och släppa gisslan om USA ändå tänker tömma Gaza på palestinier? Varför ska Israel leva upp till avtalen om USA ändå kommer att förändra maktbalansen i området till Israels fördel?

Min bedömning är att den första fasen av vapenvilan kommer att hållas, åtminstone ett par veckor till. Israel är oerhört angeläget att få hem gisslan, och ingen seriös bedömare ser någon realism i Trumps planer för Gaza. Egypten och Jordanien tänker inte ta emot två miljoner palestinier - en sådan åtgärd skulle leda till regimens fall i Jordanien och avsevärt öka instabiliteten i Egypten. Och om Trump drar in biståndet till Egypten och Jordanien om de inte dansar efter hans pipa kommer är Saudiarabien och Kina sannolikt inte nödbedda att ta över USA:s roll.

Den anständiga delen av världen skulle också protestera. Det finns ett begrepp för "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Det begreppet är etnisk rensning. 

Om vapenvilan klarar den första fasen på sex veckor så väntar större svårigheter i fas två. Då skall alla i gisslan frisläppas, Israel lämna hela Gaza och en plan för återuppbyggnad antas. Elefanten i rummet är hur Gaza ska styras i framtiden. Israel accepterar inte ett Gaza styrt av Hamas, och Hamas har inga planer på att släppa makten. Israels 15 månader långa krig har ödelagt Gaza och dödat över 40 000 människor. Men Hamas finns kvar. Kriget har visat att Hamas inte kan besegras med militära medel, det krävs en politisk lösning.

Det finns fortfarande ingen annan möjlig lösning än tvåstatslösningen. I väntan på, och som ett led i arbetet för, tvåstatslösningen bör Gaza ställas under internationell kontroll - en kontroll som har till uppgift att garantera leveranser av humanitär hjälp, påbörja återuppbyggnaden och se till att vapenvilan hålls. Jag kan tänka mig att FN utgör en organisatorisk ram, och att i området centrala stater - läs Saudiarabien - spelar en central roll.

Saudiarabien är just nu nyckeln till fred mellan israeler och palestinier. Saudiarabien har ett intresse att värna stabiliteten i området, och kan erbjuda Israel en normalisering av relationerna mellan de båda staterna mot att Israel accepterar internationell närvaro i Gaza och fortsätter respektera vapenvilan. Israel har ett starkt intresse av att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien - en sådan normalisering skulle stärka Israels ställning i förhållande till Israels och Saudiarabiens gemensamma huvudfiende Iran.

Samtidigt måste omvärlden sätta press på Israel att se till att bosättarvåldet på Västbanken upphör och att inga nya olagliga bosättningar byggs. Omvärlden måste också arbeta för att den palestinska myndigheten stärks så att den kan spela den roll den enligt Oslo-avtalen ska göra. När det gäller Hamas bör omvärlden göra som man gjorde med PLO och Yassir Arafat i mitten av 1970-talet - använda diplomatiska medel för att få Hamas att avsäga sig terror som politiskt medel och på sikt även erkänna staten Israel. Sedan är det upp till den palestinska sidan att välja ett ledarskap som aktivt avstår från och motarbetar terror. 

Det är en lång väg dig. Ett steg i taget. Se först till att fas ett i vapenvilan genomförs enligt plan. Se sedan till att fas två leder till förlängd vapenvila med öppningar för internationell närvaro och möjligheter för Saudiarabien att spela en aktiv roll i den diplomatiska processen.

Utrikesdeklarationen 2025 - om konsten att tala om Trump utan att nämna hans namn

Idag presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) regeringens utrikesdeklaration 2025. Jag hade inte möjlighet att höra hela debatten, utan främst den inledande delen. Här är några saker som stack ut, främst i avsnitten om Israel och kriget i Gaza.

Utrikesministern var tydlig i sin kritik av det israeliska bosättarvåldet på Västbanken och bygget av nya olagliga bosättningar. Hon betonade också tvåstatslösningen som enda vägen till en varaktig fred: Regeringen ser också med stor oro på bosättarvåldet på Västbanken och expansionen av de illegala bosättningarna. På sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.  

Malmer Stenergard betonade också Israels skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza: Israel har en skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza och säkerställa tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. Självklart kritiserade hon också Hamas attack mot Israel och hon såg ingen framtid för ett Hamas-styre i Gaza.

Formuleringarna är snarlika tidigare års formuleringar. Jag tycker ändå att folkrätten sammantaget har en starkare ställning i år, inte minst genom betoningen på att värna de internationella domstolarnas integritet: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige står bakom Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens oberoende och integritet. 

I debatten gjorde Morgan Johansson (S) en poäng av att hur fel det blev när regeringen dragit in stödet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA, trots att UNRWA fortsätter sin verksamhet i det plågade Gaza. Maria Malmer Stenergards defensiva svar antydde att hon också ansåg att det var ett förhastat, felaktigt beslut. Ett beslut som inte fattats av utrikesministern, utan av biståndsminister Benjamin Dousa (M)...

Utrikesministern undvek att explicit kritisera Donald Trump för hans hot att i uppenbar strid med gällande folkrätt annektera Grönland och Gaza. Jag tror utrikesministern väljer att kritisera handlingar som bryter mot folkrätten, inte hot. Men det är ingen självklar strategi. Frånvaro av öppna protester kan sända en signal om att världssamfundet inte ser tillräckligt allvarligt på hoten, och bidra till en normalisering av de handlingar som hoten avser. Jag tycker att utrikesministern kunde ha varit betydligt tydligare här. 

Jag noterar också att miljö- och klimatfrågorna nästan helt lyste med sin frånvaro i texten. Det var olyckligt.

Det är ju populärt nu för tiden att sätta poäng. Utrikesministern och utrikesdeklarationen får tre poäng på en femgradig skala. Det är kanske ett för högt betyg, men jag uppskattar att hon lyfter fram behovet av en stark folkrätt så tydligt i sin analys.

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut?

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut? Det vet vi förstås inte. Men vi vet att Sverigedemokraterna just nu genomgår sin värsta interna kris på ett par decennier och att det gungar under fötterna på Jimmie Åkesson. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. Hittills har det varit Jimmie Åkessons paradgren. Nu får vi se om kraften finns kvar.

Krisen i Sverigedemokraterna kommer inte oväntat. Extremistpartier kännetecknas gärna av en inre spänning mellan att å ena sidan framsttälla sig som regeringsdugligt och samarbetsvilligt och å andra sidan värna bilden av sig själv som en outsider, ett parti som principfast håller fast vid sina grundvärderingar och står utanför "klägget". Det märkliga med Sverigedemokraterna är därför inte den uppblossande krisen, utan att den har dröjt ända tills nu.

Däremot är det kanske oväntat att krisen kom just i frågan om skärpt vapenlagstiftning. Som Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad skrev på X: Att förändrade vapenlagar får SD:s riksdagsgrupp att haverera, mindre än en vecka efter att Sveriges värsta masskjutning, ger inte ett jätteimponerande intryck av partiets regeringsduglighet.

Richard Jomshof lämnar nu med buller och bång sitt uppdrag som ordförande för Justitieutskottet. Inte en dag för tidigt, tycker kanske många av oss. Men ansvaret för den uppkomna situationen ligger inte på Jomshof. Han är en vildbase till sin politiska natur. Ansvaret ligger i stället hos Jimmie Åkesson som inte lyckats hålla ihop sitt parti i denna fråga. Åkesson har den senaste veckan varit såväl fysiskt som politiskt frånvarande. Han är den ende partiledare som inte besökt Örebro efter den fruktansvärda masskjutningen, och han missbedömde uppenbart den interna politiska laddningen i frågan om skärpt vapenlagstiftning.

Nu får Jimmie Åkesson bekänna färg. Vapenlagstiftningsfrågan lär så småningom klinga av. Richard Jomshof ersätts i Justitieutskottet av den med SD-mått mätt mellanmjölksartade Henrik Vinge. Valet 2026 är bara ett och ett halvt år bort. Krisen i Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons sviktande ledarskap stökar till regeringsfrågan ytterligare för Ulf Kristersson och övriga Tidö-partier.  

Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett toppstyrt parti. Frågan är vad som händer när toppen sviktar.