Dubbla rekord i dagens Novus - men åt olika håll

Olika falla ödets lotter. En del får WC, en del får pottor. 

Dessa rader lärde jag mig av en åldrad patient - låt oss kalla henne Gerda - på Kallebäcks sjukhem där jag arbetade några år i slutet av 1970-talet. Gerda upprepade denna livsvisdom nästan varje gång man pratade med henne, och gärna med en pillemarisk glimt i ögat. Uttrycket fastnade hos mig också.

Jag tänkte på uttrycket när jag idag tog del av SVT/Novus nya opinionsmätning. Vänsterpartiet går fram med 2.1 procentenheter och får 13.3 procent. Det är partiets bästa resultat någonsin i SVT/Novus mätningar, sedan undersökningarna påbörjades 2006. Omvänt får Liberalerna 2.2 procent, vilket är det sämsta någonsin för partiet i SVT/Novus undersökningar. Två rekord i samma mätning således - men på olika håll. 

Nu är det kanske inte ödet som bestämt att det ska gå bra för Vänsterpartiet och dåligt för Liberalerna. Det skilda utfallet har förstås sin grund i partiernas agerande.

Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har hållit fast vid sin linje och, till skillnad från andra partiledare, lyckats skapa konflikt och politisk nerv i en vänster/högerfråga. Det är inte så vanligt i en tid då GAL/TAN-frågor kring invandring och brott och straff dominerat debatten och lagt beslag på det mesta av det politiska syret. En mätning är ingen mätning, brukar man säga. Det blir spännande att se om Vänsterpartiets opinionsframgång är en tillfällig topp efter partiets djärva agerande i hyresfrågan eller om partiet nu kommer att etablera sig på en högre nivå i opinionen.

För Liberalerna är det svårt att se något ljus i tunneln. Minskningen från föregående mätning är inte signifikant. Men mätningen bekräftar att partiet inte växer i opinionen utan har etablerat sig på rekordlåga nivåer. Partiets opinionskris försvårar för Nyamko Sabuni att hålla ihop sitt parti inför Liberalernas landsmöte i höst. Beslutet att söka samarbete med Sverigedemokraterna har inte bidragit till det lyft i opinionen som majoriteten i partiledningen hoppats på. Samtidigt är det svårt att se hur ett steg tillbaka skulle hjälpa partiet inför valet 2022. Ryckighet är sällan vägen till väljarframgång.

Det är också värt att notera att Sverigedemokraterna får 21.6 procent, vilket är partiets bästa resultat i Novus sedan mars 2020, det vill säga på mer än två år. De som trott eller hoppats på att Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas normalisering av och samarbetsinviter till Sverigedemokraterna skulle bidra till att partiet förlorar väljarstöd har hittills haft helt fel.

Det råder knappast någon klang- och jubelstämning hos Socialdemokraterna heller. Med 23.8 procent får partiet sitt sämsta resultat sedan februari 2020. Nu väntar svåra budgetförhandlingar och en valrörelse där socialdemokratins tänkta regeringsunderlag än så länge står skrivet i stjärnorna. Finns det kanske någon astrolog bland bloggens läsare, som kan bistå med att tyda tecknen? :-)

 

"Vi har ju två ljusa i alla fall". Om strukturell rasism i svensk sjukvård

Vi har ju två ljusa i alla fall. Jag kan skriva dig på en svensk tandläkare. 

Två ljusa. I ett lika sorgligt som upprörande reportage ringde journalister från Dagens Nyheter runt till svenska vårdgivare och ville lista sig hos en "etniskt svensk" läkare eller tandläkare. Oftast var vårdgivaren tillmötesgående. Exemplet ovan, där hudfärgen på tandläkaren fick en avgörande betydelse, kommer från en offentlig folktandvårdsklinik i Skåne.

Sammantaget kontaktade Dagens Nyheter över 100 vårdcentraler och tandläkarmottagningar. Ungefär hälften av vårdgivarna gick med på den fiktive patientens önskemål om att behandlas av en "etnisk svensk". Endast enstaka vårdgivare markerade tydligt mot dessa önskemål.

Ett ytterligare exempel kommer från en privat tandläkarklinik i Kronoberg. Här valde vårdgivaren att välja bort en adopterad tandläkare till förmån för en "etnisk svensk" (namnen är fiktiva): Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina.

Det handlar heller inte om språkkunskaper. När DN:s journalister säger att det inte spelar någon roll om läkaren/tandläkaren pratar bra svenska så är vårdgivaren ändå tillmötesgående och utlovar en "etnisk svensk". 

Den som inte tror att det finns strukturell rasism i Sverige kan ju fundera lite efter Dagens Nyheters granskning.

Jag vet inte om vårdgivarens agerande är olagligt, men diskriminering efter etnisk tillhörighet är naturligtvis förbjudet enligt diskrimineringslagen. I vilket fall bör det utkrävas ansvar från vårdgivarna. Såväl privata vårdjättar som Capio, Kry och Smile som offentliga vårdgivare måste redogöra för hur det kan få gå till på det här sättet på deras mottagningar och framför allt vilka åtgärder de tänker vidta för att det inte ska hända igen.

Jag skulle också gärna se en reaktion från politiken. Rasismen är ett av vårt lands stora samhällsproblem, och Dagens Nyheters granskning förstärker bilden. Vad säger Ulf Kristersson om vårdgivarnas agerande? Vad säger Nyamko Sabuni? Och vad säger Lena Hallengren och Stefan Löfven?

Breiviks terrordåd och de högerextrema miljöerna - tio år efteråt

I dag har det gått tio år sedan det fruktansvärda högerextremistiska terrordådet på Utøya. Aldrig tiga, aldrig glömma.

En kort tid efter dådet, den 27 juli 2011, skrev jag en text på Göteborg-Postens kultursidor om Anders Behring Breiviks manifest "2083", uppkallat efter det årtal då Breivik bedömde att det västeuropeiska inbördeskriget skulle vara avslutat. Jag tycker att min text fortfarande har aktualitet och publicerar den därför i sin helhet nedan.

*

För några år sedan blev jag uppringd av en man som hört mig diskutera svensk politik i Studio Ett. Han var mycket artig och välformulerad, och framförde sina synpunkter. Efter en stund berättade mannen att han författat en ny grundlag för Sverige och ville skicka den till mig. Jag hajade till och tvekade. Då skärpte han rösten och sa att jag borde ta del av förslaget, eftersom han var den verklige lagstiftaren i Sverige. Strax därpå mejlade han över ett dokument med en utförlig skildring över hur han av Gud givits legitimitet att stifta lagar. I dokumentet redovisades hur ”Det nya Sverige” skulle styras, ned på extrem detaljnivå, till exempel vilka enskilda organisationer som skulle få föreningsbidrag och vilka som inte skulle få. Av bifogade sidohandlingar förstod jag att mannen vistades, eller hade vistats, på någon vårdanstalt.

Det är omöjligt för mig att ta del av Anders Behring Breiviks manifest 2083 utan att associera till mannen med grundlagen. Här finns samma storslagna projektmakeri och narcissism, samma fixering vid detaljer och samma oförmåga att välja bort, att skilja stort från smått.

Anders Behring Breiviks manifest är på hela 1 516 sidor och namnet syftar på årtalet 2083, det år då inbördeskriget i Västeuropa (”Wester European Civil War”) beräknas vara avslutat. Då skall alla muslimer ha deporterats, alla förrädare ha avrättats och förrädarnas egendomar ha konfiskerats. Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen. Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Uppgifterna kännetecknas av exakthet och spänner över en mångfald av frågor. Vi får veta hur tempelriddarnas uniformer är designade, hur många sexpartners en belgisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, hur man gör för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och hur man går till väga när man tillverkar bomber. Vi får också – enligt en särskild ekvation – veta hur många förrädare av särskild vikt att bekämpa det finns i varje enskilt europeiskt land. I Sverige finns det enligt författaren 9 393 stycken.

Ideologiskt innehåller texten inget nydanande. I stället kan manifestet bäst beskrivas som ett hopkok på de ingredienser vi brukar förknippa med den form av högerextremism som betonar nationalism, islamhat, kristendom, våldsromantik längtan efter renhet och strävan efter att återföra kvinnan till hemmet. Den högerextremistiska ideologin tar politisk kropp i ett stort antal förslag och framtidsplaner. Afrika skall delas in i två zoner – en muslimsk och en icke-muslimsk. En egen nation för alla Europas romer skall upprättas. Västvärlden skall bistå Israel med att deportera alla palestinier (vilka författaren benämner ”muslimska syrier”) från Israel, Västbanken och Gaza. Al-Aqsa-moskén och Klippdomen i Jerusalem skall rivas och kung Salomos tempel återuppbyggas. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformerna likaså.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

Anders Behring Breivik är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i stället för tvärsäkra utpekanden av hotbilder av olika slag.

Klokt och nödvändigt - Migrationsverket stoppar alla utvisningar till Afghanistan

Idag beslöt Migrationsverket att med omedelbar verkan stoppa alla utvisningar till Afghanistan. Orsaken är den "oroväckande och svårbedömda" säkerhetsutvecklingen i landet. 

Beslutet är nödvändigt och klokt. Visserligen kommer det alldeles för sent. Säkerhetssituationen i Afghanistan har under en lång tid successivt försämrats. Flera människorättsorganisationer och rörelser från civilsamhället har därför länge krävt att utvisningarna ska stoppas. Ett tidigare beslut hade inneburit avsevärt mindre mänskligt lidande och givit det svenska samhället bättre möjligheter att integrera de berörda.

Men bättre sent än aldrig. I dag är jag glad och tacksam över Migrationsverkets beslut.

Nu gäller det att blicka framåt. Vi visste redan tidigare att det i praktiken skulle bli omöjligt att utvisa mer än en mycket liten del av de 7 000 skyddssökande människorna Afghanistan. Än färre kommer att kunna utvisas dit i framtiden, även om - vilket vi verkligen hoppas - säkerhetsläget i Afghanistan på sikt förbättras. Därför gäller det nu att ge dessa människor så goda förutsättningar som möjligt att skapa sig ett gott liv i Sverige - genom arbete och studier. De som sitter i förvar måste släppas ut, i de fall de inte är dömda för brott. Bäst vore att hitta en form för att ge de berörda skyddssökande permanenta uppehållstillstånd, vilket skulle förbättra förutsättningarna för dem att som fullvärdiga medborgare etablera sig i vårt land.

Jag vill också rikta ett stort tack till alla dessa människor i Sverige som på olika sätt och i olika former kämpat så hårt för att hjälpa de asylsökande och stoppa utvisningarna. Vi sörjer den tragiska händelseutvecklingen i krigets och terrorns Afghanistan, men gläds över att så många utvisningshotade människor och deras familjer nu åtminstone tillfälligt kan få sinnesro.

Migrationsverket bör följa Finlands exempel. Uppdatera säkerhetsläget i Afghanistan och stoppa utvisningarna!

Det redan svåra säkerhetsläget i Afghanistan försämras nu ytterligare. Utvecklingen går snabbt. När de utländska styrkorna lämnar Afghanistan tar talibanerna över makten på allt fler ställen i landet. Samstämmiga FN-rapporter visar hur våldet och terrorn växer i styrka. Civilbefolkningen drabbas svårt.

I lördags meddelade företrädare för den afghanska regeringen att landet att landet inte längre tänker ta emot människor som tvångsutvisas dit från EU och andra europeiska länder. Orsaken är, enligt Afghanistans departement för flyktingar och återvändande: ”Det eskalerande våldet från terroristgruppen talibanerna och spridningen av en tredje våg av covid-19" som lett till ökad social oro". 

Och idag meddelade det finska Migrationsverket att man med omedelbar verkan stoppar alla utvisningar till Afghanistan. En ny utredning av säkerhetsläget i Afghanistan ska genomföras och innan den nya utredningen är klar kommer inga asylsökande afghaner att få avslag på sina ansökningar, skriver TT. 

Det svenska Migrationsverket bör omgående följa Finlands exempel. Mot bakgrund av den dramatiska utvecklingen de senaste månaderna i Afghanistan är det nonchalant och ansvarslöst av Migrationsverket att inte redan ha initierat en uppdatering av säkerhetsläget i landet. Men bättre sent än aldrig. Migrationsverket bör omgående initiera en sådan uppdatering och stoppa alla utvisningar till Afghanistan tills uppdateringen är färdig.

Nu är Löfven vald. Men det politiska landskapet spricker upp och en spännande höst väntar

I en dramatisk riksdagsomröstning idag valdes Stefan Löfven återigen till statsminister. Så nu kanske vi kan ta semester? Det kan behövas, för nu väntar en politiskt spännande höst och osäkra budgetförhandlingar.

Det politiska landskapet spricker upp. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har visat att partiet inte längre accepterar den dörrmatte-roll man genom Januariavtalet förvisades till. Liberalerna har lämnat Januariavtalet och under Nyamko Sabunis ledning klargjort att man vill samarbeta med det högerkonservativa block som nu växer fram. Annie Lööf är tydlig med att Centerpartiet nu går i opposition och tänker lägga fram en egen budget. Centerpartiet avvisar också alla tankar på politiskt samarbete med Vänsterpartiet.

Det är i dagsläget inte helt lätt att se vilket tänkt regeringsunderlag som Socialdemokraterna ska gå till val på hösten 2022. 

Hur ska det gå för Liberalerna? I dag röstade den liberala riksdagsledamoten Nina Lundström emot sin egen partilinje och gult till Stefan Löfven. Det är förstås oroväckande för Nyamko Sabuni att partiet inte lyckas hålla ihop sin riksdagsgrupp. Om omröstningen i stället gällt att släppa fram Ulf Kristersson och en SD-samverkande M/KD-regering hade sannolikt fler liberala riksdagsledamöter revolterat. Det blir ett stormigt landsmöte för Liberalerna i höst. Om splittringen kvarstår blir det väldigt svårt för partiet att klara fyraprocentsspärren.

Dessutom har vi den socialdemokratiska partikongressen i höst, där många delegater med sitt hjärta i Reformisterna kommer att kämpa hårt för att driva partiets politik åt vänster inför valet 2022.

Vi går mot en viktig och spännande politisk höst, och nästa år är det valrörelse. Jag hoppas ledande politiker förmår hålla en anständig ton och hålla den populistiska retoriken borta från debatten Jag lovar i alla fall att själv göra mitt allra bästa i det avseendet.

Regeringsfrågan tycks lösa sig. Men hur ska det gå med budgeten?

 So far, so good säger nog Stefan Löfven till sig själv innan han somnar i kväll. Bit efter bit läggs i regeringspusslet och nu talar det allra mesta för att riksdagen på onsdag verkligen släpper fram honom som statsminister. Visst, det finns fortfarande en osäkerhet om hur den tidigare vänsterpartisten och numera politiska vilden Amineh Kakabaveh kommer att rösta. Och konflikten mellan Miljöpartiet och Centerpartiet om vad som egentligen överenskommits i frågorna om strandskydd och stärkt äganderätt för skogsägare kan strula till det. 

Men sammantaget har det mesta under de senaste veckorna gått åt rätt håll för Stefan Löfven. Det visade sig tidigt att Ulf Kristersson inte kunde samla en majoritet för att släppa fram en M/KD-regering och att det - givet valresultatet 2018 - inte finns något realistiskt alternativ till en S-ledd regering. 

På längre sikt har emellertid det politiska läget blivit mer komplicerat för Stefan Löfven. Nooshi Dadgostar har med kraft visat att Vänsterpartiet inte längre accepterar den roll partiet genom Januariavtalet förvisades till. Liberalerna har lämnat Januariavtalet och under Nyamko Sabunis ledning tagit steget över till det högerblock som nu växer fram. Annie Lööf är tydlig med att Centerpartiet inte tänker förhandla fram en budget med regeringen i höst utan i stället lägga fram en egen.

Hur ska det då gå med budgeten i höst? Stefan Löfven har ju deklarerat att han avgår om inte regeringens budget går igenom. Vänsterpartiet vill inte stödja en budget de inte fått vara med att förhandla fram. Centerpartiet vill inte stödja en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram. Om Sverigedemokraterna väljer att rösta för Moderaternas budget samlar den fler röster än vad Socialdemokraternas och Miljöpartiets förslag gör.

Går vi då oundvilkligen mot en ny regeringskris? Nåja. Nöden är uppfinningars moder. Det är fyra och en halv månad till budgetomröstningen och mycket hinner hända innan dess. Centerpartiet kommer visserligen att lägga fram ett eget budgetförslag, men kan mycket väl komma att stödja regeringsbudgeten efter att det egna förslaget röstats ned. Regeringen kan lägga fram en budget som innehåller förslag som uppskattas av Vänsterpartiet och Centerpartiet utan att dessa partier formellt varit med och förhandlat om budgeten. Det finns flera vägar fram för Stefan Löfven.

Skulle budgeten fällas i höst blir det ny regeringskris med talmansrundor i november-december och ett eventuellt extraval i januari eller februari. En sådan utveckling önskar inget av riksdagspartierna, utom möjligen Sverigedemokraterna. Så jag blir förvånad om inte Stefan Löfven lyckas hålla regeringsskutan flytande fram till valet i september 2022.

I Expressen-TV tidigare idag ombads jag att i ett enda ord sammanfatta det politiska läget. Skört, svarade jag.

Ebba Buschs dubbla budskap

Igår accepterade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch ett strafföreläggande för grovt förtal då hon på sociala medier pekat ut en jurist som brottslig. Påföljden för Ebba Busch blev villkorlig dom och dagsböter om 60 000 kronor samt en avgift till brottsofferfonden.

Det var klokt av Ebba Busch att erkänna gärningen och skriva under strafföreläggandet. Processen hade annars riskerat att dra ut på tiden. Mycket talar för att hon till sist blivit dömd i domstol. Då var det lika bra att erkänna sitt brott, ta sitt straff och sedan gå vidare,

Men historien stannar tyvärr inte där. I ett inlägg på Facebook hävdar Ebba Busch i stället att hon är oskyldig till det brott hon just erkänt. Hon påstår att det är fel på lagstiftningen och att åklagaren tvingas driva saken eftersom det saknas praxis på området. (Buschs påstående att det saknas praxis förnekas bestämt av juridisk expertis, till exempel civilrättsprofessor Mårten Schultz.)

Man kan inte båda ha kakan och äta upp den. Antingen erkänner man sitt brott, tar sitt straff och går vidare. Eller så förnekar man brott och låter domstolen avgöra saken. Man kan inte erkänna ett brott och ändå hävda att man är oskyldig. Det finns ingen väg udenom, för att citera Henrik Ibsen.

 Saken blir inte bättre av att Ebba Busch är en folkvald politiker och representerar ett parti som profilerat sig i frågor kring lag och ordning och krav på strängare straff. Om Ebba Busch var missnöjd med gällande lagstiftning har hon haft gott om tid som riksdagsledamot att göra något åt saken. Ebba Busch kan lika lite som någon annan medborgare undslippa personligt ansvar för sina handlingar genom att påstå att det är fel på lagstiftningen. Eller förklara sig både skyldig och oskyldig till en brottslig handling. Som Jesus uttrycker det i Matteus 5:37: Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Nu finns risken att Ebba Busch i stället för att gå vidare och ägna sig åt sitt partiledarskap tvingas fortsätta förklara vad hon egentligen menar med att hon är både skyldig och oskyldig och varför hon själv inte agerat för att ändra lagstiftningen om hon tycker att den är felaktig. Det är trist - inte bara för Ebba Bush utan också för Sverige och för svensk politisk debatt.