Utgångspunkten för intervjun är ett valresultat i höst som motsvarar valresultatet 2014. Det vill säga, de rödgröna partierna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Om Sverigedemokraterna då röstar nej till först en rödgrön regering och sedan till en Alliansregering är ett tänkbart scenario att moderatledaren Ulf Kristersson i nästa steg försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering.
Utifrån detta scenario blir reporterns fråga till Annie Lööf: Vad gör Centerpartiet i ett sådant läge? Säger ni ja eller nej eller lägger ner er röst?
För Annie Lööf finns det då fyra tänkbara svarsalternativ - och alla är politiskt omöjliga att uttala.
1.) Ja. Då upplöser vi Alliansen, och Centerpartiet blir ett informellt stödparti till en moderatregering som är beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
2. Nej. Då bryter vi hellre vårt vallöfte och sätter oss i en alliansregering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
3.) Nej. Då upplöser vi hellre Alliansen och söker samarbete med Socialdemokraterna över blockgränsen.
4.) Nej. Då släpper vi hellre fram en ny socialdemokratiskt ledd regering, med Stefan Löfven som statsminister och vi kommer i praktiken att fortsätta efterleva Decemberöverenskommelsen.
Annie Lööf förstaval är i stället att inom Alliansens ram föra samtal över blockgränsen. Men det alternativet är ju inte möjligt om Moderaterna försöker få stöd för en moderat enpartiregering.
Läsaren får gärna hjälpa mig att formulera några andra (politiskt möjliga eller omöjliga) svar som Annie Lööf kunde ha framfört.
I stället svarar Annie Lööf: Det var väldigt många hypotetiska resonemang. Och hon tillägger: Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum. I flera avseenden har Annie Lööf rätt. Men likväl innebär den politiska och den mediala logiken att hon regelbundet under valrörelsen kommer att ställas inför frågan. Centerpartiet - och Liberalerna - blir också nyckelspelare i de samtal och förhandlingar som sannolikt kommer att följa efter valet i höst.
Själv tror jag att Stefan Löfven - om än inte utan möda - kommer att få bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering i höst, givet att valresultatet blir ungefär som 2014 och de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men vägen dit blir lång och svår, och mycket kan hända innan dess.
7 kommentarer:
Det är ju ingen nyhet att Annie Lööfs ståndpunkter inte går att förena med ett sannolikt valresultat. Och egentligen är det meningslöst att ägna sig åt spelteorier och gissa på utgången av sannolikt valresultat. Att Annie Lööf inte kan lämna logiska svar utan att bryta mot ett eller annat vallöfte är hon ju inte ensam om. Det gäller ju alla partier utom möjligen V och SD.
Ulfs enda sätt att rädda S-regeringen tycks vara en ny DÖ. Det innebär att alliansen skulle bryta sitt viktigaste vallöfte. Ett utslag av önsketänkande snarare än realism. Moderaterna kommer aldrig att gå med på en ny DÖ. Då återstår en ren S-regering med stöd av C, L, MP och V eller en regering S, L, C och ev MP. Den sistnämnda skulle liksom idag vara beroende av stöd från V, något som Ulf väl inte skulle ha något emot. Däremot har jag svårt att se att Björklund och Lööf i någon situation skulle göra sig beroende av V. Skulle de mot förmodan göra det vill jag redan nu gratulera moderaterna till framgången i nästnästa val. Det skulle jag också göra om C och L i valet mellan en S-regering och en M-regering väljer S. Så kontentan av detta är att jag förstår att Ulf griper halmstrået och hoppas på en ny DÖ. Personligen tycker jag att det är intressantare att diskutera sakpolitiken, t ex hur den ekonomiska politiken med socialdemokraternas keynesianism ska förenas med centerns nyliberalism.
Klas Bengtsson
Men om i stället SD blir näst största parti, då måste väl Åkesson åläggas att bilda regering om varken S eller Alliansen vill regera med SDs stöd?
Vad som börjar krypa "ledargarnityren" inpå skinnet är faktum. Att oavsätt några procent hit eller dit, så är SD vågmästare och har därmed makt. Hur SD väljer att utnyttja denna makt vet vi inte ännu. KLart som korvspat är att ingen ännu, vad man vet, är vilken sedvana som gäller för val av talman. Före talmansvalet sker obligatorisk förtroendeomröstning av sittande regering. För att fälla regenten måste Allisnsen skrapa ihop 175 knapptryckare, vilket bara kan ske om SD vill fälla, vilket de sannolikt vill, men kanske inte utan något förbehåll. SÅ bara här är fru Lööf ute på hal is. Alliansen är defacto beroende av SD för att fälla regeringen.
Sedan är det hypotetiska resonemang, som demokratiamatör har det räknats på i grunden fyra utfall.
Samtliga partier klarar spärren
KD och Mp åker ur,
Kd åker ut, Mp kalrar sig
Mp åker ut, KD klarar sig.
Dessa fyra utfall, jämte hur bra det går för S och M i förhållande till SD ger sedan ganska kalkylerbara utfall om hur det kommer att kunna bildas olika stöd i Riksdagen för tex en budget.
Det går som bekant att bli statsminister utan 175 knapptryckare, men praxis är att regeringen ska skrapa ihop 175 knapptryckare för sin budget. I vart fall ska regeringen inte ha mer än 175 knapptrycakre emot sig, när det är omröstning om budget. Såvida man inte uppfinner DÖ 3.0 vilket nog inte är helt otänkbart. Det beror i sin tur på vilken "konstellation" som är störst. Här tänker sig nog alliansen, i vart fall C, att man ska få med Mp på sin planhalva. Detta innebär i så fall att man kommer att få S och SD mot sig. Det är inte osannolikt att S + SD skrapar ihop 175 knapptryckare, och det är säkrare än amen i kyrkan och S + SD + Vp får mer än 175 knapptryckare. SÅ en Allians, med eller utan Kd och med eller utan Mp, kommer ändå inte att kunna styra riket med budgeten.
Att SD är utestängda är fullt logiskt, bägge blocken optimerar för att inte förlora "goda" röster. Samidigt som bägge konstellationerna försöker hantera eller ta tillbaka spillet till SD. Den där balansgången, att både göra Mp nöjda, dvs få med sig Miljöfolket, och samtidigt inte tappa till SD är nära nog hopplöst, även om m för tillfället synes klara balansgången.
Vad som är troligt är dock att SD får något fler röster och mandat än opinionsundersökningarna visar, och att några andra därmed är något överskattade. Sist var det Mp. Lööf kommer garanterat att få äta upp sin hatt, eftersom det är matematiskt omöjligt att bilda en alliansregering utan aktivt stöd av SD. Endera genom att SD lägger ner rösterna vid budgeten, eller att SD väljer att aktivt rösta för budgeten. Om SD väljer att aktivt rösta nej till alliansens budget, så kommer förslaget att falla, givet att S följer sin tradition, och röstar nej. Sedan kanske Vp kan avgöra, genom att lägga ner, men det ska man inte heller räkna utgå från. Så Centerpartiet sitter där med sin tvättade hals, och får finna sig att vara beroende av att ett parti är vågmästare.
DÖ försökte trolla bort detta faktum, varpå SD gick som en raket, och frågan är om våra partier vågar göra om den rövaren? Det borde de inte våga, varför parlamentarismens lagar gäller. Har man en majoritet emot sig i viktiga frågor, tex en budget, så kan man inte regera. S.W
Alltså, Mp-tricket, vågmästarna 2002 och 2010 fick vara med och påverka sin hjärtefrågor pga av budgeten, dvs sittande statsminister kunde sitta kvar utan förtroendeomröstning, och sedan gällde det att skrapa ihop stöd för sin budget.
Inför 2014 visste hövdingen, genom opinionsundersökningar att han inte kunde regera vidare utan stöd för sin budget, detta kunde ske med endera Mp eller Sd. Pga den nya förtroendeomröstningen kalkylerade hövdingen på SCBs PSU från maj, där Mp gav en betryggande majoritet för budget. Genom öppna hjärtan försökte hövdingen göra det omöjligt för Mp att rösta bort Alliansen, varpå nymoderaterna blev mer vänster och mer flyktingliberala än de gröna själva. När sedan valresultatet kom, SD fördubblade sina röster, mest på nymoderaternas bekostnad, kom det som en chock för hövdingen. Det hade han inte räknat med. Så det var bara att avgå på valnatten, för att slippa förnedringen att bli obligatoriskt bortröstad. Vem minns inte sedan den märkliga turordningen med sluten omröstning av talmännen.
Det är alltså sannoliktatt S + SD + M får minst 70 % tillsammans. Exakt fördelning beror på politiskt hantverk, men man ska nog kalkylera med att SD är undermätta, en andra våg av omätbara röstande, inte minst kvinnor, kommer göra det hopplöst att göra prognoser. Så om SD får 2 - 3 % fler röster än prognos, måste några andra partier få färre. S och M är lättast att göra säkra mätningar på, så det blir smapartierna som tar stryk och gör valutgången osäker. Fi-flickorna kommer att nalla röster från Mp :-) vilket gör den prognosen osäker, Kd är nog inte uträknade, deras öde avgörs till stor del av PSU-maj, som sätter riktmärket inför slutspurten.
PSU Maj förresten, som gav fel input inför valet 2014, då Mp och SD var felmätta, och gav hövdingen underlag för att "sätta" fel strategi, ja den mätningen har nu börjat och kommer att pågå in i kaklet fram till någonting i april. Så den inofficiella valrörelsers pågår just nu, själva uppkörningen till slutspurten, där mycket av partierna slutliga taktiska avvägningar alltså avgörs av SCBs stora avslutande maj-mätning. Det är när denna mätning presentas, och räknas om till riktiga mandat, som de svåra frågorna kommer. Alltså dels från våra journalister, men även svåra frågor internt i partierna. Alliansen måste ju ha svar på vad de ska säga till Åkesson och Co, om de vill ha något i utbyte för att med sitt "aktiva" stöd rösta bort sittande statsminister, för gör inte Åkesson detta, så betyder inte det att de stöder S, bara att de har kvart förhandlingskortet inför statsbudgeten :-) och det verka inte som att Centerpartiets valstrateger har tänkt tanken, att det inte kan bli en ny Alliansregering som kan sänka skatter och skapa ett företagsvänligt klimat utan SDs aktiva stöd :-) Det finns inte en enda SD-väljare som tror att SD kommer att stödja en Alliansregering med C som ska fortsätta kombinationen öppna gränser och sänkt skatt. Det blir ett förfärligt samhälle, där medelklassen kommer att slå bakut, för att inte tala om lantmannaklassen.
Nä, de har ingen plan, eftersom en plan som inte inkluderar SD inte går att tänka ut, men om de nu mot förmodan lyckas förhandla med SD, om aktivt stöd vid förtroendeomröstningen, och alla spelar ovetande att det inte skett utan några motprestationer, ja då ska Alliansen feer valet förhandla ihop sig om en budget, alltså en (1) budget, som ska vinna bifall i kammaren, och tror man då att SD ska lägga ner (passivt stöd), utan motprestationer, som dessutom inte syns i budgeten, så är de bara blåögda och naiva på riktigt. Att SD skulle släppa fram fru Lööf och samtidigt bli offentligt pinkade på, är inte heller troligt. Det sannolika är alltså att Allianspartierna duckar i dessa frågor och hopps på ett mirakel. :-)
Ett litet utkast att kalkylera de fyra utfallen, vilka alltså alla fyra bygger på att SD är något undervärderade, pga av kombinationen "skamstämple" samt att de befintliga partierna i vart fall inte ännu, synes ha några skarpa svar på de frågor som lite anses gynna SD, typ brott och straff samt ordning och reda i skolor och bibliotek.
De fyra utfallen:
KD och MP med i matchen (alla ska med)
KD och MP ute ur matchen,
KD ut och MP med
KD med och MP ut
Detta slår lite hit och dit för utfallen. Exempel:
…...alla med-mpkd ut--ej mp--ej kd
S……..101 108 104 106
V……….25 32 30 27
SUM….126 140 134 133
Vågmästarna…
mp…....16 0 0 16
sd….....64 67 67 66
------80-67-67-84
SD gynnas alltså i alla utfall utom om Kd och Mp klarar sig, dvs vågen vinner och de trad blocken förlorar.
m……...79 82 79 81
Fp……..17 22 20 19
Kd……..16 0 16 0
C……...31 38 33 34
Alli…..143 142 148 134
SVMp..142 140 134 149
SD+Mp.80 67 67 82
Som synes i kolumnerna där endera KD eller Mp åker ut, så blir det väsentliga och avgörande utslag
eftersom det i typfallen med alla ska med eller att både mp och Kd ryker, så landar det cirkagurka
på 140 mandat för endera alliansen eller för rödgröna. Kådisarna och grynisrana tar sas ut varandra.
Men….i fall 3 och 4 blir det alltså runt 148 för det enda blocket eller för det andra och 134 för den andra
konstellationen. hehe, det saknas ca 28 knapptryckare, hur de än gör, och för det mindre blocket saknas det
alltså 42 backbenchers. S.W
Men, inför valet i höst, se också -- och kanske framför allt -- Svenskans stora artikel i söndagsnumret om BB-kampen i Sollefteå! I denna traditionellt socialdemokratiska bygd, med Ådalen i levande minne, anser väljarna att S svek grymt, genom att i valet 2014 lova att TRE akutsjukhus skulle behållas (det fjärde i Härnösand var redan offrat), men omedelbart efter valet stängdes som bekant BB i Sollefteå. Artikeln påminner nogsamt om att Stefan Löfven härstammar därifrån. T o m det hus han bodde i som ung finns med på foto. Artikeln tar upp andra omständigheter och fakta som Uppdrag Granskning missade.
Och man undrar: Varför duckar statsministern? Besöker inte Sollefteå? Anser han att slaget i Sollefteå är förlorat på förhand? De intervjuade i Svenskans artikel räknar med att S förlorar i Sollefteå i höst.
Går man alltså in på:
https://www.datastory.se/story/ett-lyckligt-aktenskap
så slås man, efter att ha bollat det gula fältet fram och tillbaka några gånger, av hur en modell ger form för tanken.
Eftersom det hela bygger på att man ska klara av att räkna till 175.
Det rödgröna laget får s104 Vp28 och Mp15 = 147 knapptryckare, (dvs om Mp klarar spärren.
Medan det blå laget utan Kd får m89, C33 och L19 = 141.
K0mmer Kd in och Mp flyger och far ändras ekvationen till det motsatta, men det är ändå inte mer än 6 mandat som skiljer,
dvs mittläget pendlar exakt kring 144 för respektive konstellation eftersom SD i detta exempel får 61 mandat.
Blir jämviktsläget, (som partierna triangulerar mot) lägre, tex 140 lika, får SD 69 mandat.
Det blir en rysare, eftersom det inte är möjligt att kunna förutspå om både Mp och Kd faller ur, eller om båda klarar sig, eller om Kd faller, men inte Mp, eller vice versa. SD håller greppet i sandlådan hurusom. Efter akbs försök att förklara den föreliggande verkligheten inte föll värst väl ut, sä har alla lärt sig läxan, vad man inte ska göra, för att inte halka fel i opinionen, men det är och förbli ett dödläge eller jämviktsläge som det ser ut som att C kommer att få relativt svårt att förklara, för väljare och journalister, hur man ska regera utan stöd av SD.
Det blir alltså lått absurt, man säger att man vill regera, man vll fälla Löfven, men man vill inte säga hur och på vilka grunder man vill regera, man säger bara vad man inte vill. Men om det man vill, inte går att genomföra ens i önskedrömmen, så måste man nog ändå fundera lite till, om man verkligen vill regera? S.W
Skicka en kommentar