2016-08-14

Jesus som normbrytare

Gästpredikan i Högsbo kyrka, 14 augusti 2016


Jag läste nyligen en artikel i tidningen Metro om en 79-årig kvinna – i artikeln kallas hon för Eva – som under 30 års tid hjälpt flyktingar gömma sig i Sverige. Det har rört sig om flyktingar som fått sina asylansökningar avslagna och som därför egentligen skulle utvisats ur Sverige, ofta till de länder varifrån de en gång flytt.

En gång rörde det sig om en kvinna från Afghanistan med två små barn. Kvinnan var övertygad om att hon skulle bli stenad om hon skickades tillbaka, eftersom hon hade fått sina barn med en man som inte var tänkt till henne. 

Det har hänt att Eva haft personer boende hemma hos sig i mer än två års tid. Flera av dem som Eva gömt har i slutändan fått stanna i Sverige, när deras fall prövats på nytt efter ett par år under jorden.

Eva har fått ta emot rasistiska brev och flåsande telefonsamtal där främmande män viskar till henne att hon är en landsförrädare. Men Eva har inte vikt ner sig. Till Metro säger hon: Det är ett väldigt ansvar och man ska orka, men det för mycket oerhört positivt med sig.
Med ålderns rätt har Eva idag inte några flyktingar boende hemma hos sig – i stället hjälper hon flyktingar som vill gömma sig att hitta andra hem som är beredda att öppna sina dörrar för dem.

Jag tänker på Eva när jag lyssnar till dagens evangelietext om Jesus som gjorde ett underverk och botade en sjuk kvinna trots att det var sabbat. Normen – eller till och med lagen – föreskrev ju att på sabbaten skulle man inte arbeta. Och de som hade till uppgift att se till att lagen upprätthölls – i de det här fallet synagogföreståndaren – kritiserade också Jesus för att Jesus bröt mot sabbatsreglerna.

Men Jesus lät sig inte hindras av några regler eller normer. Jesus var en normbrytare. På samma sätt som han botade den sjuka kvinnan trots att det var sabbat, på samma sätt drev han månglarna ur templet trots att de hade sin formella rätt att bedriva sin verksamhet där. Jesus såg till att den påstådda äktenskapsbryterskan inte stenades, trots att stening var det straff som lagen föreskrev. Jesus umgicks med samhällets småfolk, med de utsatta och de utstötta, trots att många förväntat sig att han skulle komma som en konung även i ordets jordiska betydelse. 

Men Jesus kom inte som en jordisk konung. Jesus kom på sitt eget sätt. När konventionerna var obsoleta, när normerna blev ett hinder för kärlekshandlingar och för den lilla människans väl och ve, ja, då tvekade Jesus inte att bryta mot dem. 

Jesus var individualist i det att han alltid såg den enskilda människan, att han älskade den enskilda människan. Det var eftersom Jesus älskade den enskilda kvinnan som han också botade henne trots att det var sabbat. Och det var därför att Eva älskade de enskilda människor som kom till henne som flyktingar för att få skydd som hon också öppnade sitt hem för dem. 

Temat för dagens söndag är ”Friheten i Kristus”. Och Jesus gör oss fria. Med Jesus kom förlåtelsen och nåden. Genom att Jesus tog på sig våra fel och våra brister gjorde han oss fria, fria från våra synder. Och genom sitt agerande när Jesus bryter sabbatsbudet för att bota en sjuk kvinna gör Jesus oss fria från konventioner och normer som hindrar oss från att utföra handlingar som har sin grund i kärleken.   ”Och vår håg och vår hand röres fritt utan band”, som det låter i en gammal arbetarsång.

Det har förstås ett pris att bryta mot normer. Jesus fick betala ett högt pris för att han valde att ställa sig utanför lagen och för att han bröt mot de konventioner och de normer som var förhärskande i det samhälle i vilket han levde. 

På samma sätt riskerar de som bryter mot samhällets normer i dag att få betala ett pris för sina handlingar. Det gäller oavsett om de som Eva gömmer flyktingar, eller om de bryter sin in på fabriker för att förstöra tillverkade vapen, om de genom olagliga aktioner vill protestera mot Vattenfalls brunkolsförsäljning eller om de genom oväsen vill förhindra rasistiska demonstrationer.

Med frihet följer ansvar. Med friheten att genom civil olydnad bryta mot lagen följer också plikten att ta ansvar för det man gör. Så länge vi lever i en demokrati och i en rättsstat får vi också acceptera att de – eller vi – som bryter mot normer och regler också utkrävs ansvar för våra handlingar.

Jag är övertygad om att den här diskussionen om frihet och ansvar kommer att pågå mycket länge. Vi lever i en tid då mycket av våra invanda föreställningar och vårt sätt att leva tillsammans ställs på huvudet. Vi lever i en folkvandringstid och där människor söker sig till Europa inte bara för att få skydd från förföljelse utan också i hopp om att kunna skapa sig en bättre framtid och ett drägligare liv. 

I Almedalen i somras medverkade jag i ett seminarium kring frågeställningen: Finns det en gemensam kristen flyktingpolitik? Frågan var nog retoriskt menad. Vi som medverkade i panelen, vi delade en kristen tro men vi hade också i den offentliga debatten uttryckt väldigt olika uppfattningar om hur Sverige borde agera i samband med det ökade antalet flyktingar som sökte sig till Europa. Men vi lyckade nog ändå ena oss om en sak, och det var att för en kristen var det viktigt att fokus i debatten hela tiden riktades mot de utsatta människorna. Genom att i varje diskussion ständigt utgå frågan om vilken politik och vilka ställningstaganden som bäst bidrar till solidaritet med de förtrampade och de förtryckta – då lägger vi också en grund för en politik med fäste i kärleksbudet – det vill säga att vi skall älska vår nästa såsom oss själva. 

Sedan kan vi ha olika uppfattningar om innehållet i den politiken. Men om vi kan mötas i utgångspunkten – kärleken till nästan – minskar vi åtminstone risken för en politik grundad på egoism och egenintresse. Jag tillhör ju dem som har väldigt svårt för uttryck som används i debatten som att Sverige behöver en ”flyktingpaus” eller att Sverige behöver ett ”andrum”. För mig är det inte Sverige som behöver en ”flyktingpaus” eller ett ”andrum”, det är i stället flyktingarna som behöver en paus eller ett andrum, från sitt flyktingskap. 

Jag tillhör heller inte dem som tror att det går att sätta upp ett tak eller en volym för hur många flyktingar Sverige skall ta emot. Vad gör vi i så fall när kvoten är fylld? Om det kommer hit en familj som hotas till livet i till exempel Somalia eller i Afghanistan – skall vi då ge dem en klapp på axeln och sända dem tillbaka till Somalia eller till Afghanistan med några beklagande ord om att kvoten är fylld?

Men Sverige kan väl inte ta emot alla världens flyktingar, undrar kanske en del. Nej, det skulle nog bli svårt. Men det gäller att ha proportion på det som sker. Jag brukar ibland likna Sverige vid en liten by på 500 personer. Och det är inte vilken liten by som helst, utan i stället en av världens rikaste och mest välmående byar. Byborna tillhör de friskaste, lyckligaste och mest välmående människorna i hela världen.

Förra året kom det nio flyktingar till denna by, och frågade om de kunde få skydd. De hade förföljts i sina egna byar, några av dem hade flytt från krig. Två av dem var ensamma barn som flytt utan föräldrar.

De nio flyktingarnas bön om hjälp och skydd skapade stor oro. De allra flesta av byns 500 invånare ville hjälpa dem och gjorde vad de kunde för att ge dem skydd. Andra bymedlemmar rasade. De nio flyktingarnas ankomst beskrevs som den värsta flyktingkrisen någonsin, och att det var "omöjligt att ordna sängplatser" för dem. En del bymedlemmar brände ner hus som det var tänkt att de nio flyktingarna skulle bo i. 

Det är dessa proportioner vi talar om. Förra året tog Sverige emot nära 170 000 asylsökande människor. Det var betydligt fler än någonsin tidigare. Ändå motsvarar dessa 170 000 människor givet Sveriges befolkning enbart 9 individer i en by på 500. Och om vi överför resonemanget till EU som helhet, och ser EU som en by på 500 personer, så uppgick antalet människor som förra året ville söka asyl till 2. Två människor. 

Men i denna by bor det alltid människor som Eva, 79. Vi kan tycka hon gör fel, vi kan tycka hon gör rätt. Men jag kan inte tycka annat än att hennes gärning vilar på människokärlekens grund, samma grund som en gång fick Jesus att bryta sabbatsbudet och bota den sjuka kvinnan. Vad kan vi själva göra, som bryter normer och som bidrar till en bättre värld för utsatta människor. Hur nyttjar vi den frihet som Kristus bjuder oss? Det är en fråga för var och en av oss väl värd att begrunda.



Foto: Wikipedia, Mangan2002

9 kommentarer:

Anonym sa...

I den judiska religionen är livet heligt. För judar är det en välsignelse att rädda livet på en medmänniska närhelst så kräves, också på Shabbath. Principen heter Pikuakh Nefesh och tillåter (eller påbjuder) att bryta mot religiösa förbud och Sabbathsbud för att rädda liv. Endast tre förbud kan inte upphävas för att rädda liv under Pikuakh Nefesh-principen - incest, mord och avgudadyrkan.

Jämförelsen med byn med 500 invånare är missvisande. Det är skillnad på procentsatser och absoluta tal. Med 170 000 nya flyktingar bara på ett år uppnås en kritisk massa för att de skall skapa ett parallelsamhälle. Utöver det, så är den svenska infrastrukturen inte skapad för att absorbera så många flyktingar på en gång - det saknas svensklärare, skolor, tolkar, sjukvård, handläggare på migrationsverket, bostäder osv. Om Sverige är berett att ge avkall på nivån på den samhällsservice som flyktingarna får så skulle det kanske fungera, men att göra så är politiskt oacceptabelt i dagens Sverige.

Det går inte heller att frångå tvivlen på att alla dessa män i arbetsför ålder verkligen är bona fide flyktingar. Varför kunde kvinnorna och barnen stanna kvar när männen behövde fly? Och hur kan det komma sig att så många ensammstående skäggbeväxta 16-17-åringar kommit just till Sverige? Att ta emot ekonomiska migranter under asyl-lagarna är förräderi mot de människor runt om i världen som verklilgen är i behov av politisk asyl.

Anonym sa...


Den barmhärtige samariten var inte politiker. Eva gör inte politik av sin
godhet. Måste det finnas en kristen flyktingpolitik? Kristna har sina organisationer
som kanaler för bistånd. Varför är inte det tillräckligt? Varför tvinga sig in i
statsbudgeten med krav som söndrar nationen. Varför kräver inte svenska kyrkan ett
"flyktingtionde" av lönen för sina anställda. I stället är det skattebetalarna man
tvingar sig på. Trossamfund är farliga lobbyister i denna fråga. Godheten har inget logiskt slut och alla gutmenschen vill inte heller diskutera frågan. Det är som med sjukvården, kostnaden kan bli hur stor som helst. Eller som med statsbudgeten före det finanspolitiska ramverket: olika utgiftskoalitioner i riksdagen ökade på kostnaderna i ömmande frågor, ingen brydde sig om finansieringen. Den var regeringens sak. Vem vill sätta gräns för godheten? /AN

Anonym sa...

Jag har svårt att se Ulfs krönika som något annat än uppmaning till (medverkan till) lagtrots. Det tycker jag är anmärkningsvärt av en person som ingår i socialdemokraternas verkställande utskott.
Sverige hade de mest generösa asylreglerna i Europa före (den nödvändiga) åtstramningen. De som trots detta inte uppfyllde asylreglerna fick naturligtvis avslag, inte sällan efter att ha överklagat beslut i första instans. Det innebär att de inte har rätt att stanna i Sverige utan ska lämna landet. Åtskilliga gör det inte utan "går under jorden". En del söker aldrig asyl och många är ekonomiska migranter (därför många avslag.) Ygeman säger att de som får avslag måste lämna landet och att det är polisens uppgift att verkställa för de som inte lämnar frivilligt. (Något som polisen iofs inte klarar av.) Har Ulf någon annan uppfattning?
Att få ett tillskott på 9 flyktingar per 500 invånare kan ju inte vara ett större problem, tycker Ulf. Men det har ju faktiskt visat sig att vi inte ens klarat av att ta emot hälften så många. Sysselsättningssiffrorna för dessa är ju usla. Arbetslösheten är över 20% redan nu. Många kommer aldrig i arbete.
Ulla skulle aldrig få några rasistiska brev eller hotfulla telefonsamtal från mig. Men å andra sidan tar jag heller inte till fascist- eller naziststämpeln så fort någon är kritisk mot den tidigare migrationspolitiken. Inte heller stör jag lagliga möten för partier jag ogillar.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Flyktingarna i sig är nog inget problem ( om det nu bara vore numerären det handlade om). Jag tror oron bottnar mera i vilka ev. uppfattningar som kan vara dominerande i andra kulturer, och på vilket sätt detta kan påverka det övriga " svenska" samhället.
Det behöver heller inte vara något rasistiskt utan bara en berättigad oro.

Kjell Eriksson

Anonym sa...

Välskriven och välargumenterad text men du går alldeles för fort förbi den viktiga passagen om huruvida Sverige kan ta emot all världens flyktingar. Du har helt rätt i att vi inte alls är där och sammanbrottet näppeligen är nära. Men i en diskussion där man som du gör alltid ska ställa dig på de mindre lyckosammas sida så vilar hela tiden slutpunkten att Sverige eller vilken enhet som helst för den delen har skyldighet att hjälpa till ända till dess att förhållandena blir så olyckliga att ingen mer vill fly till denna plats. Detta är oavsett vad du säger om fjolåret en viktig argumentation att ha. Vilket ansvar har ett mottagande land för en flyende grupp? När har ett land eller en gupp rätt att säga stopp?

Om den flyende familjen riskerar förlora två barn till svälem men detta kan avhjälpas om jag ger upp endast ett av mina barn - har jag skyldighet att göra detta då?

Och för att förtydliga - jag säger inte att Sverige är där. Men jag tycker att alla debattörer faktiskt har skyldigheter att kristallisera sina ståndpunkter även in extremum. Det gör vi i alla andra fall. Vi är beredda att låta ett par hundra liv gå till spillo i trafiken varje år för att transporter måste fungera. Annars brakar samhället ihop. Vi är beredda på att hela BNP inte kan satsas på att rädda varje tänkbart akutfall med en ambulans eller sjukhus i var buske,å. Annars brakar samhället ihop.

Med all respekt så kan jag inte lita på politiker eller debattörer som inte är beredda att erkänna att vi som samhälle är beredda att låta människor dö för att samhället ska fungera. Alternativet är att långt fler dör.

Visst är vi inte nära samhällskollapsen vare sig pga flyktingar eller investeringar i vägsäkerhet. Men att inte kunna dra resonemanget till sin spets gör att du förlorar i trovärdighet. Jag vill veta hur du resonerar in extremum. annars är det inget resonemang eller poltisk filosofi utan bara fritt tänkande utan principer.

Jan Holm sa...

Det är skillnad på att vara trogen det goda eller att vara godtrogen , om man nu ska tala i termer av gott och ont vad gäller flyktingpolitiken.
Den som kommer hela vägen till Sverige har knappast flytt från krig och död, åtminstone inte när de anländer från Danmark och Tyskland som de passerar på vägen hit.
Det blev plötsligt viktigt med Dublinförordningen för Sverige , då det gällde att återsända asylsökande till Ungern. Om nu Dublinförordningen blivit viktig igen , så borde ju ingen kunna söka asyl i Sverige , med tanke på alla de länder som flyktingarna passerat på vägen hit.
Godhet kan utnyttjas av många , allt från flyktingsmugglare till andra som profiterar på flyktingar och inte minst en del flyktingar själva.
Att använda godhetsbegreppet i den politiska debatten,är ett annat exempel på hur man vill måla ett komplext problem i svart och vitt.
Om man nu istället vill optimera godheten och med en begränsad resurs hjälpa så många människor som möjligt i vår omvärld , så borde pengarna istället sättas in där de räcker längst och till de människor som har det sämst ställt.
Att det politiskt korrekta etablissemanget i Sverige anser sig representera den goda sidan i flyktingfrågan, tyder mer på en självgodhet , än på en godhet som är allomfattande.

Anonym sa...


Anonym 2:39em

"I den judiska religionen är livet heligt."
Precis. L'chaim i stället för skål. Eller i motsats till en annan religion som
proklamerar att Judarna älskar livet, de älskar döden.
Att hjälpa någon i nöd kan knappast kallas för "arbete".
I skolan fick man lära sig de tio budorden utantill. Ett sa att man skulle helga vilodagen. Vart tog det vägen?

Anonym sa...



Ulf hur har invandrings och tiggeripolitiken i Sverige påverkat samhället?

Hur ser arbetssituationen ut för socialsekreterare? Poliser? Lärare i skolor som får 10-50% fler elever utan någon förvarning... Hur ser situationen ut i våra utsatta förorter? Bilbränder, organiserad brottslighet, islamism, hedersmord och hedersvåld mm mm...

Arbetslöshet och bostadsbristen kommer förvärras kraftigt de kommande åren, kriminaliteten kommer öka och det är bara en fråga om när inte om det första framgångsrika islamistiska terrordådet sker i Sverige... Vi hade ett 2010, lyckligtvis dog bara attentatsmannen men han hade medhjälpare vilket britternas utredning visar... Detta är dock inget som svenskarna ska bry sig om... Det är inte PK...

Varför ska Sverige ta emot fler flyktingar i absoluta tal än något annat EU land förutom Tyskland? I Tyskland har dessutom det tyska näringslivets inledande entusiasm över ny arbetskraft svalnat... Den nya arbetskraften håller inte måttet i Tyskland visar det sig... Tyskland har till skillnad från Sverige en tendens att tala öppet om problem och beskriva verkligheten på ett hederligt sätt... Det går åt rätt håll i Sverige men vi har långt kvar... I synnerhet journalister och politiker... De flesta politiker i alla fall...

Klyftorna har ökat kraftigt i Sverige, det är ett faktum. En mycket stor anledning till det är att vi tagit väldigt många flyktingar med låg utbildning. Det saknas arbeten till dessa, det saknas bostäder till dessa och många av dom behöver de facto 10-20 års utbildning för att nå svensk nivå... Det är inte realistiskt.

Dessutom har många av dom värderingar som inte stämmer överens med svenska dito... Detta visar sig i situationer som Köln och Kalmar på nyårsafton...

Verkligheten vinner alltid i längden...

Anonym sa...

Jag måste ha förtroende för att rättsstaten, efter prövning i tre instanser, gör en korrekt bedömning om den asylsökandes skäl skall ge skyddsstatus. Skall enskilda av religiös övertygelse kunna göra egna asylorövningar så faller systemets trovärdighet, i alla fall i mina ögon.