Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att
förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna
mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
6 kommentarer:
Okej, jag beställde trilogin på Adlibris och jag återkommer med besked om huruvida jag efter att ha läst den har ändrat min uppfattning inför nästa val om att den viktigaste skiljelinjen är fri invandring vs välfärdsstat. /Pelle
Jag tror inte att politiken hängt med i den nya tiden. Det är förstelnat på något sätt. Politiker utgör heller inte längre några man har överdriven respekt för längre. Det är för mycket skandaler kring de politiker vi har, de är också för lågutbildade (ungdomar idag har generellt sett en högre utbildning än de folkvalda politikerna, och det gör att ungdomar bara tycker det är "trams" att någon med lägre utbildning än de själva har, skall bestämma över dem). Ungdomar får i dagens informationssamhälle andra intryck än föräldragenerationen, och hittar helt enkelt andra lösningar snabbare, och politikerna hinner inte med. I detta ligger förstås både en möjlighet och en fara, lite beroende på hur man ser på det. Faran är att de nuvarande politikerna tappar förtroende och makt. Möjligheten är att det etableras nya partier med helt andra utgångspunkter än dagens partier har, och som är anpassade till den modernt tänkande generationen.
Kjell Eriksson
Hej!
Läste er artikel i DN i förrgår med stort intresse. Antar att skiljelinjen kan kallas "ekonomism", när jag hävdar kunskap och arbetsgivaren marknad och kunder, i min lärartjänst åt ett studieförbund. Så jag kämpar mot Goliat för att behålla jobbet, och mitt fack ligger tyvärr mest i släptåg, eftersom jag driver argumentationen.
Jo, jag ringer den lokala sosseföreningen imorgon, och ser om jag kan göra någon insats. Det blir min slutsats!
Håller med om en hel del, men jag är lite oklar över vad ni menar med ekonomism.
Att de ekonomiska förutsättningarna är mkt centrala, t ex för att kunna satsa på vård, skola och omsorg, liksom att våra resurser är begränsade, är väl de flesta seriösa bedömare eniga om.
Undantagen kan väl karaktäriseras som just populism, där man t ex föreslår stora skattesänkningar eller välfärdssatsningar utan att diskutera de ekonomiska effekterna härav, och hur dessa medel skulle kunna användas till annat.
Kan det vara så att "blockpolitiken" är ett resultat av partipolitikens fragmentisering? Dvs av att partierna numer gärna zoomar in på vissa specialintressen, och lämnar andra politikområden åt sidan? Då blir det logiskt att försöka samla besläktade partier i en grupp, ett "block", för att nå en framgång som kan komma alla partier i blocket till del.
Som det ser ut nu finns det två stora "generalistpartier", S och M, plus en rad små partier som arbetar för särintressen. Att/om de stora partierna vill samarbeta med besläktade partier och på så sätt bredda sitt underlag är knappast förvånande.
Men det är/blir synd om de särintressen som inte har någon förespråkare bland de politiska partierna. Dessutom har t ex M absurt nog släppt försvaret som särintresse, vilket kan gå ut över hela nationen.
Skicka en kommentar