Det är en mycket skickligt smidd artikel som Stefan Löfven och Carin Jämtin i dag publicerar på DN Debatt. Socialdemokraterna ger nu sitt besked i regeringsfrågan. Beskedet är offensivt. Socialdemokraterna går till val på eget mandat, med eget valmanifest. Medborgarnas val får sedan utgöra underlag för vilken regering som kan bildas.
Stefan Löfven och Carin Jämtin stänger inga dörrar, utom till Sverigedemokraterna. Miljöpartiet lyfts fram som "en naturlig samarbetspartner", men i artikeln betonas att Socialdemokraterna även har "en del gemensamt även Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet".
Socialdemokraternas valda linje är offensiv i två avseenden. För det första ger den partiet maximal handlingsfrihet efter valet i september 2014. För det andra markerar partiet att man inte tänker låta sig tvingas av Fredrik Reinfeldt att låsa regeringsalternativen före valet.
Allianspartierna kommer nu naturligtvis att rasa och hävda att väljarna inte fått något besked alls. Det är båda sant och osant. Det är sant på så sätt att Socialdemokraterna vägrar låsa sig vid ett visst regeringsalternativ före valet. Det är osant på så sätt att Socialdemokraterna nu verkligen informerat medborgarna om att partiet vill avvakta valresultatet för att därefter på grundval av valresultatet inleda regeringsförhandlingar med andra partiet (i första hand Miljöpartiet, därefter Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet). Nu väntar en intensiv kamp om vilken av dessa båda tolkningar som skall få fäste i den offentliga debatten och i folkopinionen. Styvnackad blockpolitik á la allianspartierna eller öppenhet för blocköverskridande regering á la Socialdemokraterna.
Själv tror jag inte att beskedet på kort sikt kommer att påverka folkopinionen i någon betydande utsträckning. Internt kommer vänstern inom Socialdemokraterna att betrakta det öppna flirtandet med Folkpartiet och Centerpartiet med viss oro. Men det blir absolut ingen intern stridsfråga. Först gäller det att vinna valet. Först därefter kommer interna synpunkter på med vem Socialdemokraterna skall bilda regering att luftas mer offentligt.
Jag kommenterar Socialdemokraternas besked till TT, bland annat här.
11 kommentarer:
Man kan misstänka att S genom sitt besked planerar för en förändring av invandringspolitiken och därför inte vill låsa sig i en allians med det extremt invandringsliberala MP.
Att företrädarna för FP, C och KD redan har avfärdat detta är ju väntat, ty de kan ju inte säga något annat med tanke på att de sitter i knät på M. De verkar inte se det väljarna redan har uppfattat, nämligen att deras opinionsproblem just ligger i detta att de är "kidnappade" av Moderaterna. Det är viktigt att Stefan Löfven fortsätter att lyssna på rörelsen, som säger direkt nej till regeringssamarbete med MP och V. Dessa partier får stödja S i Riksdagen.
Stefan Löfvens skickliga utspel öppnar för nya möjligheter efter valet 2014. Idag är det mycket oklart hur riksdagens sammansättning kommer att bli då. Troligen kommer ett, eller rentav två, partier att hamna utanför. Det kan bli fråga om en i mycket ny situation.
Det är bra att beskedet från S kommer så pass tidigt, så att opinionen hinner förbereda sig på den kommande politiska situationen. Och kanske, i allra bästa fall, kunna acceptera den lösning som börjar avteckna sig som möjlig: En regeringskoalition mellan de båda Arbetarpartierna. Som kan regera utan större påverkan från "särpartierna".
Kan det vara så tursamt som att det sannolika också blir det möjliga?
För att förtydliga min redan lämnade kommentar: En regering S+M bör tilltala båda parter, den ene kommer in i värmen på Rosenbad, den andre behöver inte bege sig ut i kylan. Och de smärre partierna, med sina särintressen, får inget inflytande. Det kallar jag en win-win-situation!
Och: Allra mest vinner Svenska Folket!
Som Orion// tror jag att manegen krattas för en "stor koalition" om nu inte s/mp får egen majoritet. Till skillnad från Orion77 tror jag det vore en katastrof för landet och de arbetande (men bra för Väsnterpartiet).
Vad Stefan Löfven än företar sig så kommer det att kommenteras som en frågan om taktik i betydelsen partitaktik.
Om man tittar på hur Stefan Löfven fungerat i rollen som fackföreningsledare så är det uppenbart att han sökt lösningar i en vidare mening än vad som ligger i nyttan för det egna förbundet.
När andra politiker söker konfrontation enligt det partitaktiska förnuftet har Löfven med sig - törs jag tro - att lösningen ska vara sakligt välmotiverad, inte främst partistrategiskt riktig.
Att inte ensidigt sätta parti- eller den personliga nyttan före taktiska hänsyn kan visa sig vara en framgångsrik strategi...
Jag tycker att det enda jag får reda på är att inte rösta på s, vilket jag inte gjort tidigare heller. Stefan Löfven säger inte i vilka frågor han ev vill samverka med de borgliga. Det får vi veta efter valet när väljarna sagt sitt. Nej tack, jag vill veta före valet. Att utesluta sveriges tredje största parti (SD) från samarbete är det enda tydliga beskedet. Pga deras människosyn säget han.... Frågan om vilken människosyn han avser lämnar han dock obesvarad. Naturligtvis gynnar ett sådant utspel SD. Att detta är så svårt att förstå. Han borde mao ha varit offensiv här, och sagt att en av största utmaningarna är att utmana SD i öppna debatter.
Sedan skriver han att skapande av jobb är högst prioriterat bland s frågor. Jag trodde mig ha hört till leda av politiker av alla färger att politiker skapar inga jobb. Alltså måste det vara offentlig sektor han tänker på. Dvs ökade skatter, dvs traditionell socidemokratisk politik. Nej tack.
Kjell Eriksson
Efter valet 2014 kan "det politiska landskapet" bli ganska annorlunda. Kvar står de båda partier som fokuserar på ekonomi och sysselsättning, medan särintressenas partier kommer att ha minskat i både väljarstöd och faktiskt antal i riksdagen. (Möjligt undantag: SD.) Det kan alltså bli en politisk samling till de väsentliga frågorna för värnande av välfärden och för dess vidareutveckling.
Denna rensning i riksdagsrabatten kommer att underlätta regeringsbildningen. Det blir S+M. Särintressena får vika. Men det tar förstås ett bra tag innan de stora elefanterna inser detta, och vågar ta de nya grepp som erfordras.
På minussidan: Viktiga centrala frågor lämnas fortfarande utan insatser, främst försvaret men också delar av infrastrukturen. Trafikinfarkterna i Stockholm och andra större orter består. Elförsörjningen sviktar. I båda dessa fall plåstrar man med högre avgifter i stället för att vidta reella åtgärder. Den högre undervisningen och forskningen behöver ökade resurser.
Alla partier har hittills försummat en stor och växande väljargrupp: pensionärerna.
På det hela taget klokt av Löfven tror jag.
Framförallt visar han att han och S är villiga att ta ansvar i en parlamentariskt svår situation som inte alls är osannolik. Jag tror att ganska många av de som vacklar mellan mittenpartierna och S gillar denna öppenhet, och att många ogillar det kategoriska och raljanta kommentarerna från Björklund och Lööf.
Det är en sak att i en valrörelse arbeta för ett parti eller ett block, men en helt annan att givet valresultatet surmulet vägra att försöka göra det bästa för Sverige givet förutsättningarna.
Jag tror du underskattar (s)-gräsrötternas trötthet av alliansgänget och marknadsliberaliseringen av kollektiva tjänster Ulf. Opinionsmätningar av (s) närmaste veckorna kommer väl att ge besked.
Vore trevligt om regeringsfrågor kunde avgöras efter val när väljarna sagt sitt.
Mvh Mikael Hägne
Fast egentligen så förstärker väl bara detta bilden av S som ett "makten framför allt"-parti?
Det enda vi vet är att S vill samarbeta med alla utom SD men det är ju för att han måste säga så, verkligheten visar sig nog annorlunda. I övrigt förstärks osäkerheten eftersom ingen vet vilken politik en S-ledd regering kommer att föra!
Vilken, eller snarare vems, skolpolitik, försvarspolitik, integrationspolitik, finanspolitik eller utrikespolitik kommer en S-regering föra?
Vilka kompromisser tänker han göra och med vem? Det är ju trots allt inte de andras ansvar att släppa igenom S-politik utan att sätta egna avtryck och hur stora blir de avtrycken? Blir det kommunisternas skol- och finanspolitik, Miljöpartiets invandrings- och försvarspolitik och Centerns företagspolitik?
Personligen tycker jag det är ohederligt att inte före valet ge ett tydligt vilken politik han tänker föra om han blir statsminister.
Skicka en kommentar