Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?

Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.

Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.

På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.

Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.

När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.

En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.

Carl Bildt och Twitter. Utrikespolitik i en digitaliserad tid

En het ordväxling utbröt i helgen mellan Carl Bildt  och den egyptiske Stockholmsambassadören Osama Elmagdoub. Orsaken till grälet var att Carl Bildt på Twitter riktat skarp kritik mot det våld som Egyptens säkerhetsstyrkor utövat mot regimkritiska demonstranter. Och i dag på förmiddagen använde Carl Bildt Twitter för att kritisera Rysslands nya lagstiftning som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

Är Carl Bildts uttalanden på Twitter att betrakta som officiell svensk utrikespolitik? Svaret på den frågan bör besvaras med ja. Åtminstone är Carl Bildts uttalanden på Twitter lika mycker officiell svensk utrikespolitik som när han uttalar sig i tidningsintervjuer eller i egenförfattade debattartiklar. I offentliga sammanhang finns det för en utrikesminister inget utrymme för personliga eller privata åsikter i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Den digitala revolutionen har vidgat den offentliga sfären. Sociala medier - där Twitter just nu ligger på framkant - kännetecknas av ökad hastighet, öppenhet, spridningsförmåga och interaktivitet. Carl Bildts twittrande gestaltar denna förändring.

Hastighet. Visst har diplomatiska gräl även tidigare utspelat sig inför offentligheten. Olof Palmes så kallade jultal 1972, där han jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam men nazistsika illdåd under andra världskriget, följdes av att USA vägrade ta emot någon ny svensk ambassadör i Washington efter den avgående Hubert de Besche. Men den processen tog sin tid. Twitterbråket mellan Bildt och den egyptiske ambassadören i helgen kännetecknades av flera skarpa replikväxlingar mellan kontrahenterna redan under samma dag.

Öppenhet. Twittergrälet mellan Bildt och den egyptiske ambassadören är ett uttryck för att utrymmet för så kallad tyst diplomati är starkt begränsad. I dag är allt offentligt. En digitaliserad värld kräver en digital diplomati, där den tidigare så högt värderade sekretessen sätts på undantag.

Spridningsförmåga. Carl Bildt har över 200 000 följare på Twitter, och flera tusen av dessa hade inom några timmar retweetat (vidaresänt till sina respektive följare) Carl Bildts kritik. Kritiken och den påföljande ordväxlingen får därför en snabbare och bredare spridning än om den framförts på traditionellt sätt.

Interaktivitet. Många av följarna svarar på Bildts och ambassadörens inlägg. Nya diskussioner i ämnet växer fram som en konsekvens av den offentliga ordväxlingen.

Så ser det nya landskapet ut för diplomatin och för den politiska debatten överhuvudtaget. Jag är på det stora hela positiv till denna utveckling. Öppenhet civiliserar. Debatten blir mindre auktoritär och mindre  hierarkisk. En det oroar sig för att den "riktiga" debatten flyttar någon annanstans, till mer slutna rum. Jag har svårt att se vilka dessa slutna rum skulle vara i en digitaliserad tid.

Jag kommenterar Carl Bildts twitterbråk för Dagens Nyheter här och för Sveriges Radio International här.

Störtandet av Mursi i Egypten - var det en militärkupp eller ej?

We will not say it was a coup, we will not say it was not a coup, we will just not say. (Ungefär "Vi kommer inte att säga att det var en kupp, vi kommer inte att säga att det inte var en kupp, vi kommer inte att säga något överhuvudtaget".) Exakt så uttalade sig på torsdagen en officiell representant för president Barack Obama, angående militärens störtande av den folkvalde president Muhammad Mursi i Egypten.

Det snudd på komiska uttalandet från Obama-administrationen ovan visar på känsligheten i frågan om störtandet av Mursi var en militärkupp eller ej. Många i Egypten - och i väst - välkomnar störtandet. Samtidigt är det nästan ingen som vill uttala stöd för en militärkupp. Det blir så mycket enklare om störtandet av Mursi kan ses som ett uttryck för en folklig resning. Särskilt för USA, där det omfattande biståndet till Egypten är villkorat till att militären inte tar makten igen genom en kupp.

Jag har svårt att beskriva störtandet av Mursi som något annat än en militärkupp. Med "kupp" menas ungefär ett givet rådande författning olagligt maktövertagande, utfört av en mindre grupp personer. Det går inte att komma runt att Mursi var Egyptens lagligt folkvalde president, och att valen som förde honom till makten var de överlägset mest demokratiska i Egyptens historia.

Militärkuppen genomfördes i en situation där den egyptiska revolutionen fortfarande pågick - valet av Mursi hade inte skapat stabilitet i landet. Visst riktades det skarp kritik mot Mursi för hans sätt att utföra sitt uppdrag och det fanns en oro för att han skulle använda sitt maktinnehav till att försämra situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna.. Men det var inte den oron som låg till grund för militärens agerande. Militären ingrep främst för att Mursi misslyckades att upprätthålla ordningen i landet, ett misslyckande som i sin tur berodde på Egyptens allt mer katastrofala ekonomiska och sociala situation.

Utvecklingen i Egypten påminner om spänningsfälte i en demokrati mellan å ena sidan folkviljans förverkligande och å andra sidan respekten för mänskliga fri- och rättigheter. En spänning som alltför ofta underskattas i det offentliga samtalet om demokrati och demokratisering. 

Jag är orolig för att många av dem som med glädje hälsar störtandet av Mursi underskattar värdet av respekt för den demokratiska processen. Militärens maktövertagande omöjliggör det politiska ansvarsutkrävande som är en nödvändig del av en politisk demokrati. Det är viktigt att militären i Egypten nu pressas till att agera på ett sätt så att revolutionen i Egypten leds in i en institutionaliserad form och att fri- och rättigheter respekteras. I dag är det många i väst som säger att de var naiva som inte såg förtrycket i Egypten under Mubarak. Hoppas att samma personer inte är lika naiva en andra gång.

Syna Sveriges nej till deltagande i FN-insatsen på Golan!

I dag blev det klart att Sverige svarar nej på FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moons förfrågan om att delta i den FN-styrka (Undof) som övervakar Golanhöjderna vid Syrien. Sverige motiverar sitt nej till deltagande med att situationen i området är "flytande, oförutsägbar och farlig" samt att Undofs mandat innehåller begränsningar vad gäller FN-styrkans beväpning vilket innebär att personalens säkerhet inte kan ges tillräckliga garantier.

Sveriges nej till deltagande i FN-insatsen är olyckligt. Undof utplacerades vid Golanhöjderna 1974, i syfte att övervaka den buffertzon som upprättades i samband med en vapenvila  mellan Israel och Syrien. Undof består av 900 soldater. Ban Ki-Moon vill förstärka FN-styrkan och dess mandat, inklusive dess förmåga att försvara sig. Inbördeskriget i Syrien har försämrat säkerhetsläget i området och flera av de deltagande staterna vill dra tillbaka sina styrkor.

Undof har genom sin närvaro i Golan starkt bidragit till stabiliteten i området. Om Undof skulle avvecklas marginaliseras FN ytterligare i området och spänningarna mellan Israel och Syrien riskerar att växa ytterligare.Så har till exempel Syrien hotat med att upprätta en ny front på Golan mot Israel, med stöd av ryska robotar.

Jag kan förstå att regeringen inte vill skicka svenska soldater på internationellt uppdrag om säkerhetsförutsättningarna inte är tillräckliga. Men då måste också regeringen öppet och tydligt redovisa för svenska folket vilka krav man ställt på mandatet och på beväpningen och som man anser sig inte ha fått gehör för. I annat fall riskerar Sveriges nej till FN-insatsen i Golan att endast uppfattas som ytterligare ett steg på vägen i regeringens alltmer passiva och ointresserade FN-politik.

Faktum är att Sverige aldrig har haft så få personer  i FN-ledda militära insatser som under den den borgerliga alliansregeringen.. Sverige kom på sista plats bland de stater som nyligen kandideratde till en plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Alliansregeringen har också tonat ned - eller kanske till och med avskrivit - sina ambitioner att Sverige skall kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd.

Det är en trist utveckling. Jag vill ha en tydlig redogörelse för hur Sverige agerat i FN för att förbättra Undof:s mandat och säkerhet. Carl Bildts inledande uttalanden i frågan gav bilden av att Sverige helst av allt bara skulle vilja slippa.

Hur mår den politiska bloggen?

Hur mår den politiska bloggen? En vanlig bild är att det det politiska bloggandet hade sin storhetstid för 3-4 år sedan, i samband med FRA-striden och åren strax därefter, men att bloggosfären som arena för opinionsbildning i dag har ersatts av Facebook och Twitter. Från bloggbävning till Twitterstorm, om man så vill.

Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.

Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.

Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.

Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.

Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en problemställning.

Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.

ABBA och jag

Varför väckte popgruppen ABBA så starka antipatier hos den s k kulturvänstern och proggmusikrörelsen i slutet av 1970-talet? Litteraturvetaren och kulturjournalisten Maria Schottenius drog genom en lätt raljant och moraliserande artikel i DN igång debatten och i morse diskuterade hon temat med Mikael Wiehe i P1 Morgon. Det blev inget bra samtal. Schottenius och Wiehe talade mest förbi varandra och om olika saker.

För att förstå kontroversen kring ABBA är det viktigt att att komma ihåg att den progressiva musikrörelsens kritik mot den s k kommersiella musiken riktade in sig på fyra olika saker: texterna, musiken, agerandet utanför musikscenen och utgivningsformerna.

Texterna skulle vara progressiva. Det var aldrig självklart vad som menades med "progressiva" och följaktligen inte heller vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det. I någon allmän mening innebar "progressiva" att texterna skulle vara radikala och samhällskritiska eller åtminstone sanhällsengagerade. Det hyllade göteborgsbandet Nynningen spelade t ex allt från studiecirkeltexter i dialektik och historiematerialism som "Ingenting sker mekaniskt" till vardagsrealistiska, livsbejakande texter som "Äntligen en ny dag!". Mer när Björn Afzelius slet sig fri från Hoola Bandoola Band och solodebuterade med albumet "Johnny Boy" möttes han av kritik för att texterna var för introverta och inte tillräckligt samhällsengagerade.

Musiken skulle vara progressiv. Om det var svårt att ta ställning till vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det så var problemet än större när det gällde musiken. Så fick t ex Hoola Bandoola Band ta emot kritik för att deras musik uppfattades som dansbandsinspirerad och för att deras låtar ibland testades för Svensktoppen. I KFML(r):s tidskrift Röda Rappet drog tidskriftens redaktörer 1975 igång en debatt där de drev tesen att rockmusiken - oavsett texterna - genom sin musikaliska uppbyggnad och struktur främjade individualism och borgerlig njutningsfilosofi: Rockmusiken var "...en typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade, enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas- (...) Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin (efter oss syndafloden!), som blivit högsta mode." (Röda Rappet nr 4 1975.)

Artisterna hade också ett ansvar för sitt agerande utanför scenen, t ex genom att delta i politiska manifestationer av olika slag. Så vann Tomas Ledin den övervintrade musikrörelsens hjärta när han 1985 var en av de drivande krafterna bakom ANC-galan Rock mot Apartheid på Scandinavium i Göteborg.

 
Artisterna inom musikrörelsen förväntades också ge ut sin musik på icke-kommersiella skivbolag, som t ex MNW, Silence eller Nacksving. Det väckte stor olust när Turid 1977 bröt med det Silence till förmån för det kommersiella skivbolaget Metronome, med motiveringen att hon ville nå ut till en bredare publik.

ABBA blev för den progressiva musikrörelsen en symbol för allt vi inom den progressiva musikrörelsen tyckte var negativt med den kommersiella kulturen. Texterna var individualistiska och självupptagna. Musiken uppfattades som banal. Bandet saknade samhällsengagemang och bandmedlemmarna protesterade aldrig mot förtryck och orättvisor, varken i Sverige eller i andra länder. Produktionen var inriktad på att sälja så många album och tjäna så mycket pengar som möjligt. Symbolvärdet hade förstås också sin grund i gruppens makalösa framgångar och segern i den allmänt förhånade Eurovision Song Contest 1974. ABBA:s framgångar samvarierade i tid med den progressiva musikrörelsens storhetstid i Sverige.

För oss som på olika sätt var aktiva i den progressiva musikrörelsen blev därför ABBA en kulturideologisk fiende av rang. Vi älskade att tycka illa om ABBA - gruppen representerade förtjänsfullt det mesta av det vi var emot (kommersialism, självupptagenhet, ytlighet, samhällsfrånvändhet). ABBA gjorde en dygd av att vilja vara opolitiska. Men att vilja vara opolitisk är en politisk handling i sig. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Philippe Tatarcheffs text. Själv lyckades jag komma över ett andrahandskontrakt på en lägenhet via en vän, mot att jag lovade vännen att ha en ABBA-affisch uppsatt i lägenheten under den tid jag bodde där. Jag kompromissade med mitt samvete genom att placera affischen på ett ställa som jag av hänsyn till känsliga läsare väljer att här inte avslöja.

Visst var vi naiva och självupptagna och tvärsäkra. Men vi drevs av en avsky mot förtryck och orättvisor och av en längtan och ett tvång att förändra och förbättra världen. Den är en inställning som jag ändå djupt saknar i dagens apolitiska samhällsdebatt där "köksbord" och "livspussel" tillåts dölja strukturella orättvisor och värdeskillnader. I vår individualistiska tid (som jag tillsammans med Marie Demker skildrat i trilogin "I Vattumannens tid?", "Kampen om kunskapen" och "Den nödvändiga politiken") ser vi nu äntligen tendenser till kollektiva motkrafter som mobiliseras utefter nya politiska relevanta skiljelinjer som växer fram i spåren av den digitala revolutionen. Till mobiliseringen av dessa nya kollektiva tillhörigheter och deras politiska betydelse kommer vi snart att återkomma i ett annat sammanhang.

Stefan Löfven i Almedalen och den stundande valrörelsen 2014

Stefan Löfvens tal i Almedalen i dag har fått ett positivt mottagande av de flesta oberoende bedömare. Otvivelaktigt är det också så att Löfven har utvecklats enormt som talare under sin tid som partiledare. Talet var inramat med publik bakom talarstolen, en s k "back drop", vilket är mycket vanligt i USA och som syftar till att genom synliga publikreaktioner levandegöra arrangemanget. Kan fungera bra i TV och på bild, men ser ganska konstruerat ut för oss som följer talet live från sidan.

Löfvens tal  var långt och spann över de flesta politiska sakområden, utom vård och pensionärer. Han kommenterade heller inte regeringsfrågan. Han uppehöll sig en del vid de internationella frågorna, vilket var bra med tanke på att dessa frågor haft en mycket undanskymd plats i de flesta partiledartal under veckan. Hela Stefan Löfvens tal kan läsas här.

Sammantaget kan Stefan Löfven vara vid gott mod när han nu går på sommarsemester. Det ser bra ut för de rödgröna partierna i opinionsmätningarna, socialdemokraterna har s k sakägarskap i flera av de för väljarna viktigaste politiska sakfrågorna och det finns ännu inga tecken på att alliansens idétorka och uppfattade trötthet skulle vara på väg att ge vika.

Däremot var Fredrik Reinfeldt allt annat än trött vid sitt anförande i Almedalen tidigare i veckan. Det var länge sedan jag såg honom så offensiv och utstråla en sådan kamplust. Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, brukar jag säga. Det blir en spännande valrörelse.

Angående konfliktnivån i svensk politik och påståendena om att nästan alla partier nu trängs i mitten så modererade jag tidigare under veckan seminariet Svenska partier: Lika som bär?, i samband med den s k Statsvetardagen i Almedalen. En viktig distinktion som diskuterades i panelen var huruvida partiernas åsikter i olika sakfrågor närmat sig varandra och huruvida konfliktnivån i svensk politik minskat. I anslutning till den diskussionen framgick att svenska väljare ville ha tydligare skillnader mellan de politiska partierna. I Aftonbladet presenteras i dag en opinionsmätning som indikerar att väljarstödet för en regering över blockgränserna inte är särskilt starkt.

Politik och demokrati förusätter konflikt. Därför är jag skeptisk till en blocköverskridande regering och jag tillhör dem som gärna vill se tydligare skillnader mellan de politiska partierna.

Därför har Fredrik Reinfeldt rätt - ge inte Sverigedemokraterna makten över regeringsfrågan

I dagens väljarbarometer från Demoskop leder de rödgröna partierna över Alliansen med hela 13.3 procentenheter. Sammantaget stöds allianspartierna endast av 37.1 procent av de tillfrågade. Det är det lägsta gemensamma stödet för dessa fyra partier på 20 år. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren.

Det kärva opinionsläget präglade inte Fredrik Reinfeldts anförande i Almedalen igår. Då och då framstår Reinfeldt som trött och nedsliten. Igår var han energisk och utstrålade kamplust.

Det blev obehagligt när ett tiotal personer ur Svenskarnas parti, av många uppfattat som ett renodlat nazistiskt parti, genomförde en "blixtaktion" och sekunderna innan Reinfeldt började tala skanderade parollen Sosse eller moderat - samma gamla Sverigehat! och höjde partiets fana just framför scenen. Glädjande var de spontana vredesrop och den gemenskap som oberoende av politisk tillhörighet spred sig bland de mötesdeltagare som förstod vad som hänt.

I sitt tal upprepade Fredrik Reinfeldt sin utfästelse att släppa fram en rödgrön regering om de rödgröna partierna  tillsammans blir större än alliansens fyra partier i valet 2014. Reinfeldt tänker i ett sådant läge alltså inte låta sig frestas att regera vidare med stöd av Sverigedemokaterna. Genom Reinfeldts utfästelse isoleras Sverigedemokraterna från inflytande. Reinfeldt villkorar sin utfästelse med att han vill ha ett motsvarande besked från de rödgröna partierna.

Jag har tidigare uppmanat Stefan Löfven att ge ett motsvarande besked. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer. En och annan socialdemokrat eller rödgrön sympatisör menar emellertid att Reinfeldts utspel cementerar blockpolitiken och bara gynnar Moderaterna. Argumentet från dessa kritiker är att Reinfeldt genom en sådan uppgörelse får en garanti för att kunna fortsätta styra landet även om valet 2014 leder till en avsevärt försvagad allians, bara allianspartierna tillsammans är större än de rödgröna. Till dessa kritiker har mitt motargument varit följande: Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation.

Låt mig ge ett exempel. Efter valet 2014 får de fyra allianspartierna gemensamt 159 mandat och de tre rödgröna partierna gemensamt 158 mandat. Sverigedemokraterna får 32 mandat och således en vågmästarposition. Kritikerna till Reinfeldts förslag menar att Moderaterna får en fördel om de rödgröna i förväg bestämt att i ett sådant läge släppa fram en ny alliansregering. De menar att det skulle bli lättare att locka över Centerpartiet och Folkpartiet till en blocköverskridande regering med starkare parlamentarisk ställning och med Stefan Löfven som statsminister om det inte finns en överenskommelse i förväg om att låta största block vinna.

Till dessa kritiker säger jag två saker. 1.) En gemensam överenskommelse om att låta störst block vinna påverkar inte möjligheterna att efter valet bilda en bredare, blocköverskridande regering. Vill några av allianspartierna hellre regera med Löfven än med Reinfeldt kan de naturligtvis välja att gå den vägen. 2.) Om de rödgröna antyder att de kan tänka sig att låta Sverigedemokraterna avgöra regeringsfrågan (det vill säga att Sverigedemokraterna skulle stödja Löfven i stället för Reinfeldt i en omröstning i riksdagen om statsministerposten, eller att de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna röstar mot Reinfeldt som statsminister) måste de också vara beredda att löpa linan ut och verkligen ge Jimmie Åkesson den makten. Annars blir det bara ett tomt hot, utan trovärdighet. Att ge Åkesson den makten är ur mit perspektiv sakpolitiskt oklokt och omoraliskt givet arbetarrörelsens värderingar.

Fredrik Reinfeldt är uppenbart uppriktig i sin avsky för Sverigedemokraterna och det partiets värdegrund. Jag är nu orolig för att relationen till Sverigedemokraterna blir en stridsfråga mellan regering och opposition. En sådan utveckling tjänar endast Sverigedemokraterna på. Bättre därför om Stefan Löfven visar statsmannaskap och med egna ord formulerar en utfästelse som i sak innebär detsamma som den Fredrik Reinfeldt formulerat.

Golden Age of Politics. Går vi mot en politikens guldålder?

I Almedalen lyssnade jag i dag på professor Charlie Beckett som medverkade på seminariet "Vinna eller försvinna? Hur ser framtiden ut för public service och tidningsbranchen". Beckett är chef för London School of Economics medie-tankesmedja Polis och har arbetat för bl a BBC News. Förutom Beckett medverkade även Heidi Avellan (politisk redaktör Sydsvenskan), Jan Helin (publisher, Aftonbladet) och Cilla Benkö (VD, Sveriges Radio). Jag räknade till nära 300 personer i lokalen.

Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.

En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.

Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.

Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.

Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.