Göran Hägglund visade både politisk skicklighet och civilkurage i sitt sätt att hantera abortfrågan vid kristdemokraternas riksting i dag. Han markerade tydligt att det gick en skarp gräns mellan honom och de kristdemokrater som vill förbjuda den fria aborten efter 12 veckor - här fanns inget utrymme för kompromisser. Kraften i Hägglunds agerande omöjliggjorde också för abortmotståndarna inom partiet att vinna över tveksamma ombud till sin linje.
Abortfrågan är inte enkel - den som påstår något sådant har inte så mycket förstått. Ytterst handlar abortfrågan inte bara om kvinnans rättigheter utan också om livets uppkomst och vilket människovärde vi tillskriver ofödda barn.
Jag har valt att i denna fråga vara pragmatisk. Jag stödjer helt och fullt den svenska abortlagstiftningen, eftersom jag inte ser något förslag till förändring som jag uppfattar som mer moraliskt rätt eller som orsakar mindre lidande. Men abortfrågan kommer att finnas kvar som en politiskt och mänskligt bekymmersam fråga under överskådlig tid framåt.
Carin Stenström skriver idag i Expressen att strävan att minska antalet aborter kommer att bli en politisk vänsterfråga. Hon har fel när hon påstår att vänstern skulle vilja minska antalet aborter av rädsla för låga födelsetal. Men vänstern borde mer kraftfullt våga ge sig in i debatten om hur vi skall se på livets uppkomst. Den debatten är alldeles för viktig för att lämna åt kristdemokrater och forskare.
2007-06-26
Våldet på Gaza III
Gårdagens toppmöte i Sharm-El-Sheik var ett sätt för Israel, Egypten och Jordanien att markera politiskt stöd åt president Abbas och hans krisregering och samtidigt försöka marginalisera och försvaga Hamas. Men ekvationen är inte enkel. Risken finns att palestinierna i stället uppfattar president Abbas som alltför svag i förhållande till Israel och att Hamas vinner ytterligare sympatier.
Israels beslut att betala ut de innehållna skattemiljarderna till den palestinska regeringen kan ses som en strategi att försöka gjuta ekonomiskt liv i Västbanken. I så fall skulle Västbanken kunna växa till en förebild för palestinierna i Gaza och därigenom undergräva stödet för Hamas.
Men en sådan strategi är problematisk. Att utveckla Västbanken ekonomiskt tar lång tid. Hamas har ett starkt stöd hos det palestinska folket och vann det kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. Det är inte särskilt svårt att bestämt ta avstånd från Hamas politiska program. Men rörelsen kan inte önsketänkas bort ur den politiska processen. Den hittillsvarande strategin med isolering har ju varit allt annat än framgångsrik.
För att på allvar kunna gå vidare i den politiska processen mot en tvåstatslösning måste palestinierna först enas. En sådan enighet förutsätter en dialog mellan Hamas och Fatah. Hamas vill ha en dialog med Fatah, men Fatah säger nej. Men Fatah kan inte skapa fred med Israel utan att först ha uppnått en överenskommelse med Hamas. Om inte annat så eftersom varje förslag på uppgörelse med Israel kommer att underställas det palestinska folket i en folkomröstning. Därför kommer Fatah i sinom tid att skapa en dialog med Hamas.
Vi kan således inte förvänta oss några avgörande steg i fredsprocessen under den närmaste tiden. Tills maktkampen mellan Hamas och Fatah är avslutad gäller det för omvärlden att säkra den humanitära situationen på Gazaremsan och motarbeta alla åtgärder som skulle försvaga en tvåstatslösning.
Om detta och något till uttalade jag mig i dag i P 1 Morgon.
Israels beslut att betala ut de innehållna skattemiljarderna till den palestinska regeringen kan ses som en strategi att försöka gjuta ekonomiskt liv i Västbanken. I så fall skulle Västbanken kunna växa till en förebild för palestinierna i Gaza och därigenom undergräva stödet för Hamas.
Men en sådan strategi är problematisk. Att utveckla Västbanken ekonomiskt tar lång tid. Hamas har ett starkt stöd hos det palestinska folket och vann det kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. Det är inte särskilt svårt att bestämt ta avstånd från Hamas politiska program. Men rörelsen kan inte önsketänkas bort ur den politiska processen. Den hittillsvarande strategin med isolering har ju varit allt annat än framgångsrik.
För att på allvar kunna gå vidare i den politiska processen mot en tvåstatslösning måste palestinierna först enas. En sådan enighet förutsätter en dialog mellan Hamas och Fatah. Hamas vill ha en dialog med Fatah, men Fatah säger nej. Men Fatah kan inte skapa fred med Israel utan att först ha uppnått en överenskommelse med Hamas. Om inte annat så eftersom varje förslag på uppgörelse med Israel kommer att underställas det palestinska folket i en folkomröstning. Därför kommer Fatah i sinom tid att skapa en dialog med Hamas.
Vi kan således inte förvänta oss några avgörande steg i fredsprocessen under den närmaste tiden. Tills maktkampen mellan Hamas och Fatah är avslutad gäller det för omvärlden att säkra den humanitära situationen på Gazaremsan och motarbeta alla åtgärder som skulle försvaga en tvåstatslösning.
Om detta och något till uttalade jag mig i dag i P 1 Morgon.
2007-06-21
Socialdemokratin och kyrkan
I dag skriver jag i Kyrkans Tidning en replik till Christian Braw, som i en tidigare artikel anklagat socialdemokratin för att ha en "totalitär" demokratisyn och för att vilja göra kyrkan till "ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen". Braws teser är lätt absurda. Hans ursprungsartikel har sannolikt sin grund i att han är missnöjd med att företrädare för politiska partier framgångsrikt kandiderar i kyrkovalen. Jag tror att Braw egentligen vill att makten över kyrkans utveckling skall finnas hos de trogna kyrkobesökarna och hos prästerna, inte hos kyrkans medlemmar.
Min replik är på nätet bara tillgänglig för Kyrkans Tidnings prenumeranter. Jag väljer därför att lägga ut artikeln (4 000 tecken) här på bloggen, även om bloggposten därigenom blir alldeles för lång.
Med detta önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!
Förvriden bild av socialdemokratisk kyrkopolitik
I ett inlägg (KT 24/07) väljer Christian Braw att göra Daniel Alvungers intressanta doktorsavhandling ”Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973” till ett medel för sina egna politiska syften. Det är trist. Alvungers avhandling är nämligen högst läsvärd och visar på ett sakligt sätt bl a hur den socialdemokratiska politiken formades i kyrka-statfrågan och hur tanken om en öppen och demokratisk folkkyrka – med det kristna kärleksbudskapet i centrum - växer fram inom socialdemokratin och bland dess medlemmar.
Braw hävdar i stället att den socialdemokratiska kyrkopolitiken har ett enda syfte: att göra kyrkan till ”ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen”. När socialdemokrater talar om en demokratisk folkkyrka menar Braw att språkbruket är bedrägligt eftersom socialdemokratins demokratisyn är ”totalitär” - den lägger för stor vikt vid folkstyret och för liten vikt vid de mänskliga rättigheterna. En majoritet på 51 procent skulle enligt socialdemokraterna vara tillräcklig, menar Braw, för att trumfa igenom vilka beslut som helst – allt från enskilda skattesatser till avskaffande av yttrandefriheten eller religionsfriheten.
Resonemanget är så märkligt och så förvridet att det är svårt att ta på allvar. Alla vet att de mänskliga rättigheterna har en utomordentligt starkt ställning i såväl socialdemokratisk ideologi som praktik. Ett folkstyre är inte möjligt utan mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter tappar sin mening om de inte kombineras med ett folkstyre. I gällande socialdemokratiska partiprogram från 2001 slås också fast att ”De medborgerliga fri- och rättigheterna, allmän och lika rösträtt, tanke- och trosfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet är nödvändiga, grundläggande förutsättningar för friheten”. Frihet, folkstyre och mänskliga rättigheter hänger således i socialdemokratisk ideologi ihop – de kan inte förstås utan varandra.
En sådan öppen demokratisyn – där folkstyre och rättigheter ömsesidigt förstärker varandra – präglar också den socialdemokratiska kyrkopolitiken. För oss socialdemokrater innebär en öppen och demokratisk folkkyrka att kyrkans röstberättigade medlemmar i fria val jämlikt utövar sitt inflytande över kyrkans inre angelägenheter och vägval. Om inte kyrkans egna medlemmar skall ha den makten, vem skall då ha den?
I 2005 års kyrkoval var det närmare 700 000 medlemmar av Svenska kyrkan som genom sin valhandling valde att påverka kyrkans utveckling. Tidigare utsågs kyrkomötet indirekt, i stället för genom fria medlemsval. Då fanns endast riksdagsparterna samt föregångaren till dagens POSK representerat. Nu spirar mångfalden med representanter för över ett dussin nomineringsgrupper. En del är partipolitiskt förankrade, andra inte. Mångfalden är positiv. Kyrkans egna medlemmar avgör färdriktningen.
Det är svårt att förstå vilken agenda Christian Braw egentligen har med sin artikel. Vill han kanske ändra valproceduren till kyrkomötet, så att makten över kyrkans framtida utveckling inte avgörs av kyrkans medlemmar utan av präster och biskopar? Är han orolig för att den socialdemokratiska kyrkopolitiken – baserad på värden som likabehandling oavsett kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning, religionsfrihet, internationell solidaritet och hållbar utveckling – skall utveckla kyrkan i en riktning som han själv ogillar?
I sin text tangerar Christian Braw anständighetens gräns. Så påstår han t ex att den avlidne Carl Lidbom, socialdemokratisk justitieminister, ”var en klar motståndare till mänskliga rättigheter”. En så absurd och ovärdig anklagelse mot en död man – vars politiska gärning kännetecknas av en passionerad kamp mot dödsstraffet och för stärkandet av de mänskliga rättigheterna i t ex Turkiet, i Israel, i Östeuropa och i Latinamerika - bidrar inte bara till att vulgarisera det offentliga samtalet, utan också till att Christian Braw definierar ut sig själv ur varje seriöst försök till debatt.
Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap
Ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen
Min replik är på nätet bara tillgänglig för Kyrkans Tidnings prenumeranter. Jag väljer därför att lägga ut artikeln (4 000 tecken) här på bloggen, även om bloggposten därigenom blir alldeles för lång.
Med detta önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!
Förvriden bild av socialdemokratisk kyrkopolitik
I ett inlägg (KT 24/07) väljer Christian Braw att göra Daniel Alvungers intressanta doktorsavhandling ”Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973” till ett medel för sina egna politiska syften. Det är trist. Alvungers avhandling är nämligen högst läsvärd och visar på ett sakligt sätt bl a hur den socialdemokratiska politiken formades i kyrka-statfrågan och hur tanken om en öppen och demokratisk folkkyrka – med det kristna kärleksbudskapet i centrum - växer fram inom socialdemokratin och bland dess medlemmar.
Braw hävdar i stället att den socialdemokratiska kyrkopolitiken har ett enda syfte: att göra kyrkan till ”ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen”. När socialdemokrater talar om en demokratisk folkkyrka menar Braw att språkbruket är bedrägligt eftersom socialdemokratins demokratisyn är ”totalitär” - den lägger för stor vikt vid folkstyret och för liten vikt vid de mänskliga rättigheterna. En majoritet på 51 procent skulle enligt socialdemokraterna vara tillräcklig, menar Braw, för att trumfa igenom vilka beslut som helst – allt från enskilda skattesatser till avskaffande av yttrandefriheten eller religionsfriheten.
Resonemanget är så märkligt och så förvridet att det är svårt att ta på allvar. Alla vet att de mänskliga rättigheterna har en utomordentligt starkt ställning i såväl socialdemokratisk ideologi som praktik. Ett folkstyre är inte möjligt utan mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter tappar sin mening om de inte kombineras med ett folkstyre. I gällande socialdemokratiska partiprogram från 2001 slås också fast att ”De medborgerliga fri- och rättigheterna, allmän och lika rösträtt, tanke- och trosfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet är nödvändiga, grundläggande förutsättningar för friheten”. Frihet, folkstyre och mänskliga rättigheter hänger således i socialdemokratisk ideologi ihop – de kan inte förstås utan varandra.
En sådan öppen demokratisyn – där folkstyre och rättigheter ömsesidigt förstärker varandra – präglar också den socialdemokratiska kyrkopolitiken. För oss socialdemokrater innebär en öppen och demokratisk folkkyrka att kyrkans röstberättigade medlemmar i fria val jämlikt utövar sitt inflytande över kyrkans inre angelägenheter och vägval. Om inte kyrkans egna medlemmar skall ha den makten, vem skall då ha den?
I 2005 års kyrkoval var det närmare 700 000 medlemmar av Svenska kyrkan som genom sin valhandling valde att påverka kyrkans utveckling. Tidigare utsågs kyrkomötet indirekt, i stället för genom fria medlemsval. Då fanns endast riksdagsparterna samt föregångaren till dagens POSK representerat. Nu spirar mångfalden med representanter för över ett dussin nomineringsgrupper. En del är partipolitiskt förankrade, andra inte. Mångfalden är positiv. Kyrkans egna medlemmar avgör färdriktningen.
Det är svårt att förstå vilken agenda Christian Braw egentligen har med sin artikel. Vill han kanske ändra valproceduren till kyrkomötet, så att makten över kyrkans framtida utveckling inte avgörs av kyrkans medlemmar utan av präster och biskopar? Är han orolig för att den socialdemokratiska kyrkopolitiken – baserad på värden som likabehandling oavsett kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning, religionsfrihet, internationell solidaritet och hållbar utveckling – skall utveckla kyrkan i en riktning som han själv ogillar?
I sin text tangerar Christian Braw anständighetens gräns. Så påstår han t ex att den avlidne Carl Lidbom, socialdemokratisk justitieminister, ”var en klar motståndare till mänskliga rättigheter”. En så absurd och ovärdig anklagelse mot en död man – vars politiska gärning kännetecknas av en passionerad kamp mot dödsstraffet och för stärkandet av de mänskliga rättigheterna i t ex Turkiet, i Israel, i Östeuropa och i Latinamerika - bidrar inte bara till att vulgarisera det offentliga samtalet, utan också till att Christian Braw definierar ut sig själv ur varje seriöst försök till debatt.
Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap
Ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen
2007-06-18
Våldet i Gaza II
Hamas bibehåller sin militära kontroll över Gaza och lär göra så ett tag framöver. Men Hamas har genom maktövertagandet paradoxalt nog gjort sig beroende av sin ärkefiende Israel. Hamas kan inte försörja Gaza en enda dag längre än Israel tillåter.
Men beroenden är oftast ömsesidiga. Israel saknar entydigt fördelaktiga handlingsalternativ i den uppkomna situationen. Skall Israel svälta ut Hamas? Nej - det blir ett för kostsamt pris för den palestinska civilbefolkningen och omvärlden kommer knappast att acceptera en sådan strategi. Skall Israel acceptera maktövertagandet och försöka samarbeta i syfte att stoppa ökat iranskt inflytande över Hamas? Nej - Israel litar inte på att en islamistisk ministat i Gaza inte skulle användas som språngbräda för fortsatta angrepp mot Israel. Skall Israel åter ockupera Gazaremsan och själva ta över makten? Nej - det tog Israel nära 40 år att militärt lämna Gaza. Man vill inte tillbaka igen, mer än möjligen som en tillfällig lösning. Skall Israel militärt gå in i Gaza, slå ut Hamas-milisen och sedan återlämna makten till president Abbas och den palestinska myndigheten? Nej - en sådan handlingslinje skulle vara osäker och kosta mycket israeliskt blod. Erfarenheterna från Libanonkriget sommaren 2006 visar att en rörelse som Hamas är mycket svår att besegra militärt.
Ett avgörande problem i sammanhanget är att Fatah-ledaren Abbas och Hamas-ledaren Haniya inte kontrollerar sina respektive miliser. Det gör det oerhört svårt för Abbas och Haniya att ingå några politiska överenskommelser överhuvudtaget. De kan inte lova att de kan leva upp till dem.
Sammantaget innebär detta att det kommer att ta tid att skapa en politisk process som återskapar den palestinska enigheten och möjliggör ett enhetligt palestinskt ledarskap. Abbas och Haniya behöver på olika sätt omvärldens stöd för att få igång en sådan process. Två principer bör ligga till grund för omvärldens agerande. För det första måste civilbefolkningen på Västbanken och i Gaza gå så skadefri som möjligt. För det andra bör inga åtgärder vidtas som försvårar en tvåstatslösning, d v s upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av staten Israel. Det innebär att Gaza inte får isoleras, samtidigt som omvärlden inte bör stödja försök att etablera en separat palestinsk stat på Gaza.
Men beroenden är oftast ömsesidiga. Israel saknar entydigt fördelaktiga handlingsalternativ i den uppkomna situationen. Skall Israel svälta ut Hamas? Nej - det blir ett för kostsamt pris för den palestinska civilbefolkningen och omvärlden kommer knappast att acceptera en sådan strategi. Skall Israel acceptera maktövertagandet och försöka samarbeta i syfte att stoppa ökat iranskt inflytande över Hamas? Nej - Israel litar inte på att en islamistisk ministat i Gaza inte skulle användas som språngbräda för fortsatta angrepp mot Israel. Skall Israel åter ockupera Gazaremsan och själva ta över makten? Nej - det tog Israel nära 40 år att militärt lämna Gaza. Man vill inte tillbaka igen, mer än möjligen som en tillfällig lösning. Skall Israel militärt gå in i Gaza, slå ut Hamas-milisen och sedan återlämna makten till president Abbas och den palestinska myndigheten? Nej - en sådan handlingslinje skulle vara osäker och kosta mycket israeliskt blod. Erfarenheterna från Libanonkriget sommaren 2006 visar att en rörelse som Hamas är mycket svår att besegra militärt.
Ett avgörande problem i sammanhanget är att Fatah-ledaren Abbas och Hamas-ledaren Haniya inte kontrollerar sina respektive miliser. Det gör det oerhört svårt för Abbas och Haniya att ingå några politiska överenskommelser överhuvudtaget. De kan inte lova att de kan leva upp till dem.
Sammantaget innebär detta att det kommer att ta tid att skapa en politisk process som återskapar den palestinska enigheten och möjliggör ett enhetligt palestinskt ledarskap. Abbas och Haniya behöver på olika sätt omvärldens stöd för att få igång en sådan process. Två principer bör ligga till grund för omvärldens agerande. För det första måste civilbefolkningen på Västbanken och i Gaza gå så skadefri som möjligt. För det andra bör inga åtgärder vidtas som försvårar en tvåstatslösning, d v s upprättandet av en palestinsk stat vid sidan av staten Israel. Det innebär att Gaza inte får isoleras, samtidigt som omvärlden inte bör stödja försök att etablera en separat palestinsk stat på Gaza.
2007-06-14
Våldet i Gaza I
President Abbas har upplöst den palestinska koalitionsregeringen och utlöst undantagstillstånd på Västbanken och i Gaza. Givet händelseutvecklingen i Gaza hade han inget val.
Hamas kan militärt vinna Gaza, men därmed har de inte vunnit någonting. Gaza är ingenting mer än en stor fängelsecell, som en palestinier uttryckte det i Al Jazeera. Israel kontrollerar gränserna och avgör vem som kommer in och vem som kommer ut. Hur skulle det bli med el- och vattenförsörjningen? Hur skulle det bli med det internationella biståndet. Nej -Hamas har inga politiska eller ekonomiska möjligheter att utveckla ett civilt samhället värt namnet i Gaza.
Det vet Hamas om. Därför ligger det heller inte i Hamas intresse att Gaza blir Hamas-land och Västbanken Fatah-land.
Israel har gläntat på dörren till att acceptera internationell närvaro i området. En sådan närvaro - med FN-mandat förstås - vore av stor betydelse. Den skulle kunna bli en viktig komponent i en uppgörelse mellan Fatah och Hamas och i förlängningen i den fredsprocess mellan palestinier och israeler som till sist ändå måste komma. Palestinierna har sedan länge efterlyst internationell närvaro - Israel har sagt nej. En internationell närvaro kan nu användas av Hamas som ett indikation på att deras politiska arbete varit framgångsrikt. I kombination med det bistånd som EU just hade börjat leverera kan närvaron bli utgångspunkt för en inom-palestinsk uppgörelse. Hamas har ingenting att vinna på att ta över Gaza - man skulle bara bli sin egen fångvaktare.
Våldet är en del av en genuin maktkamp mellan rivaliserande palestinska grupper med förankring i Fatah och i Hamas om kontrollen över de olika palestinska säkerhetstjänsterna. Iran, Syrien och Israel kan finnas med i skeendets ytterkanter, men våldet har sin grund i inom-palestinska motsättningar. Att sedan den israeliska ockupationen och omvärldens ekonomiska bojkott av palestinierna bidrar till en social misär och en politisk frustration som tar sig uttryck i de grymheter vi ser är en annan sak.
Finns det någon som fortfarande anser att bojkotten av den folkvalda palestinska Hamasregeringen har varit en framgångsrik strategi?
Hamas kan militärt vinna Gaza, men därmed har de inte vunnit någonting. Gaza är ingenting mer än en stor fängelsecell, som en palestinier uttryckte det i Al Jazeera. Israel kontrollerar gränserna och avgör vem som kommer in och vem som kommer ut. Hur skulle det bli med el- och vattenförsörjningen? Hur skulle det bli med det internationella biståndet. Nej -Hamas har inga politiska eller ekonomiska möjligheter att utveckla ett civilt samhället värt namnet i Gaza.
Det vet Hamas om. Därför ligger det heller inte i Hamas intresse att Gaza blir Hamas-land och Västbanken Fatah-land.
Israel har gläntat på dörren till att acceptera internationell närvaro i området. En sådan närvaro - med FN-mandat förstås - vore av stor betydelse. Den skulle kunna bli en viktig komponent i en uppgörelse mellan Fatah och Hamas och i förlängningen i den fredsprocess mellan palestinier och israeler som till sist ändå måste komma. Palestinierna har sedan länge efterlyst internationell närvaro - Israel har sagt nej. En internationell närvaro kan nu användas av Hamas som ett indikation på att deras politiska arbete varit framgångsrikt. I kombination med det bistånd som EU just hade börjat leverera kan närvaron bli utgångspunkt för en inom-palestinsk uppgörelse. Hamas har ingenting att vinna på att ta över Gaza - man skulle bara bli sin egen fångvaktare.
Våldet är en del av en genuin maktkamp mellan rivaliserande palestinska grupper med förankring i Fatah och i Hamas om kontrollen över de olika palestinska säkerhetstjänsterna. Iran, Syrien och Israel kan finnas med i skeendets ytterkanter, men våldet har sin grund i inom-palestinska motsättningar. Att sedan den israeliska ockupationen och omvärldens ekonomiska bojkott av palestinierna bidrar till en social misär och en politisk frustration som tar sig uttryck i de grymheter vi ser är en annan sak.
Finns det någon som fortfarande anser att bojkotten av den folkvalda palestinska Hamasregeringen har varit en framgångsrik strategi?
2007-06-11
Fredrik Reinfeldt och Dawit Isaak
Fredrik Reinfeldt säger i dag att han inte tänker ta upp enskilda fall av brott mot de mänskliga rättigheterna när han träffar utländska ledare. Frågan har aktualiserats genom att Reinfeldt i sina samtal med den kinesiske presidentent inte tog upp den kinesiske journalisten Shi Taos öde. Shi Tao avtjänar ett 10-årigt fängelsestraff, dömd för att ha avslöjat statshemligheter när han i ett e-postmeddelande kommenterade arbetsförutsättningarna för kinesiska media.
Principen gäller enligt Reinfeldt även när det handlar om svenska medborgare. Jag sitter inte med personakter på mitt bord och styr Sverige, säger han.
Reinfeldts princip är absurd. Den innebär att om Reinfeldt skulle få tillfälle till ett personligt samtal med den eritreanske presidenten skulle han inte ta upp fallet med den i Eritrea sedan många år fängslade svenske medborgaren Dawit Isaak. Hade Reinfeldt varit statsminister under kalla kriget hade han vägrat att ta upp fallet Raoul Wallenberg i samband med att han träffade t ex Nikita Chrusjtjov.
Reinfeldts kallhamrade inställning när han nyligen träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger och inte tog upp fallet Annika Östberg får nu sin förklaring. Jag vet förstås ingenting om vad Fredrik Reinfeldt känner innerst inne. Men hans retorik och hans deklarerade principer andas allt annat än empati.
Principen gäller enligt Reinfeldt även när det handlar om svenska medborgare. Jag sitter inte med personakter på mitt bord och styr Sverige, säger han.
Reinfeldts princip är absurd. Den innebär att om Reinfeldt skulle få tillfälle till ett personligt samtal med den eritreanske presidenten skulle han inte ta upp fallet med den i Eritrea sedan många år fängslade svenske medborgaren Dawit Isaak. Hade Reinfeldt varit statsminister under kalla kriget hade han vägrat att ta upp fallet Raoul Wallenberg i samband med att han träffade t ex Nikita Chrusjtjov.
Reinfeldts kallhamrade inställning när han nyligen träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger och inte tog upp fallet Annika Östberg får nu sin förklaring. Jag vet förstås ingenting om vad Fredrik Reinfeldt känner innerst inne. Men hans retorik och hans deklarerade principer andas allt annat än empati.
2007-06-10
Besöket av Hu Jintao - få protester, mycket gullande
Statsbesöket av Kinas president Hu Jintao möttes inte av några större protestyttringar. Amnesty arrangerade en demonstration i Göteborg, men med något undantag var det få politiska krafter som slöt upp vid Amnestys sida.
Det ringa antalet demonstranter var inte oväntat. Det finns en stark enighet i svensk opinion mot förtrycket i Kina. Om enigheten är stark brukar mobiliseringen paradoxalt nog inte bli särskilt kraftfull. Ta t ex Sovjetunionens intervention i Afghanistan 1979. Alla större politiska rörelser i Sverige - från vänster till höger - motsatte sig interventionen. Men de demonstrationer som genomfördes samlade i allmänhet mycket få deltagare.
Desto viktigare att det politiska ledarskapet talar klarspråk med den kinesiske presidenten. Jag har mina dubier. I Göteborgs-Tidningen (GT) berättar en glädjestrålande Göran Johansson att Hu Jintao var glatt överraskad att se så många människor ta emot segelfartyget Götheborg: Han undrade om jag hade beordrat ut folket, sa Göran med ett skratt.
Göran Johansson skrattar (om han är korrekt refererad i artikeln) - men förtrycket finns på riktigt och är inget man kan flabba bort.
Fredrik Reinfeldt bedyrar att han tagit upp brotten mot de mänskliga rättigheterna och inte minst dödsstraffet i sina samtal med den kinesiske presidenten. Det är bra. Men tänk om Reinfeldt haft kurage att även ta upp dödsstraffet när han träffade George Bush för ett par veckor sedan. Då hade Hu Jintao inte kunnat vifta bort kritiken med att Sverige bara motsätter sig dödsstraffet i Kina och inte i USA.
Det ringa antalet demonstranter var inte oväntat. Det finns en stark enighet i svensk opinion mot förtrycket i Kina. Om enigheten är stark brukar mobiliseringen paradoxalt nog inte bli särskilt kraftfull. Ta t ex Sovjetunionens intervention i Afghanistan 1979. Alla större politiska rörelser i Sverige - från vänster till höger - motsatte sig interventionen. Men de demonstrationer som genomfördes samlade i allmänhet mycket få deltagare.
Desto viktigare att det politiska ledarskapet talar klarspråk med den kinesiske presidenten. Jag har mina dubier. I Göteborgs-Tidningen (GT) berättar en glädjestrålande Göran Johansson att Hu Jintao var glatt överraskad att se så många människor ta emot segelfartyget Götheborg: Han undrade om jag hade beordrat ut folket, sa Göran med ett skratt.
Göran Johansson skrattar (om han är korrekt refererad i artikeln) - men förtrycket finns på riktigt och är inget man kan flabba bort.
Fredrik Reinfeldt bedyrar att han tagit upp brotten mot de mänskliga rättigheterna och inte minst dödsstraffet i sina samtal med den kinesiske presidenten. Det är bra. Men tänk om Reinfeldt haft kurage att även ta upp dödsstraffet när han träffade George Bush för ett par veckor sedan. Då hade Hu Jintao inte kunnat vifta bort kritiken med att Sverige bara motsätter sig dödsstraffet i Kina och inte i USA.
2007-06-07
Om kärnvapen och terrorbalans
I dagens Studio Ett i P 1 kommenterade Mike Winnerstig från Totalförsvarets forskningsinstitut FOI USA:s planer på att utplacera ett missilförsvar i Polen och Tjeckien. Ryssland har reagerat skarpt på de amerikanska planerna och hotar med att som svar rikta missiler mot Europa.
Winnerstig är begåvad och uttrycker sig väl. Men jag tror faktiskt aldrig att jag har hört ett inslag med honom där han inte direkt eller indirekt uttalar sitt stöd för den förda amerikanska utrikespolitiken, oavsett på vilket sätt den bedrivs.
Likadant var det i dag. USA:s politik framställdes som förnuftig - den ryska reaktionen som irrationell. Ryssland var emot eftersom man var emot.
Det kontroversiella i de amerikanska planerna är ju att de kan upphäva den kärnvapenbalans som i någon mening råder mellan USA/Nato och Ryssland. Om det amerikanska missliförsvaret kan användas även mot ryska kärnvapen får vi en situation där Nato kan använda kärnvapen mot Ryssland, medan Ryssland inte kan använda kärnvapen mot Nato.
Allt annat lika anses en sådan situation sänka tröskeln till kärnvapenanvändning. Det blir möjligt att använda kärnvapen utan att riskera vedergällning. Risken finns också att Ryssland drar igång kapprustningen i en strävan att utveckla än mer raffinerade kärnvapen som har förmåga att slå igenom missilförsvaret och återupprätta terrorbalansen.
En terrorbalans baserad på kärnvapen är naturligtvis ingen önskvärd situation. Men om den ryska reaktionen skall bli möjlig att förstå måste den rubbade kärnvapenbalansen in i analysen. Om vi inte förstår Ryssland kan vi inte heller påverka den ryska politiken.
Jag slutar med några valda rader ur Olle Adolphsons och Beppe Wolgers sång Mitt eget land:
Winnerstig är begåvad och uttrycker sig väl. Men jag tror faktiskt aldrig att jag har hört ett inslag med honom där han inte direkt eller indirekt uttalar sitt stöd för den förda amerikanska utrikespolitiken, oavsett på vilket sätt den bedrivs.
Likadant var det i dag. USA:s politik framställdes som förnuftig - den ryska reaktionen som irrationell. Ryssland var emot eftersom man var emot.
Det kontroversiella i de amerikanska planerna är ju att de kan upphäva den kärnvapenbalans som i någon mening råder mellan USA/Nato och Ryssland. Om det amerikanska missliförsvaret kan användas även mot ryska kärnvapen får vi en situation där Nato kan använda kärnvapen mot Ryssland, medan Ryssland inte kan använda kärnvapen mot Nato.
Allt annat lika anses en sådan situation sänka tröskeln till kärnvapenanvändning. Det blir möjligt att använda kärnvapen utan att riskera vedergällning. Risken finns också att Ryssland drar igång kapprustningen i en strävan att utveckla än mer raffinerade kärnvapen som har förmåga att slå igenom missilförsvaret och återupprätta terrorbalansen.
En terrorbalans baserad på kärnvapen är naturligtvis ingen önskvärd situation. Men om den ryska reaktionen skall bli möjlig att förstå måste den rubbade kärnvapenbalansen in i analysen. Om vi inte förstår Ryssland kan vi inte heller påverka den ryska politiken.
Jag slutar med några valda rader ur Olle Adolphsons och Beppe Wolgers sång Mitt eget land:
Jag hörde musik någonstans
som kom från en frusen orkester.
Den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Man säger att ensam är fri
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi
och jorden får blommande marker
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss...
2007-06-05
Sexdagarskriget 40 år senare
I dag för exakt 40 år sedan inledde Israel ett massivt flygangrepp mot egyptiska flygfält. Angreppet hade bl a föregåtts av växande spänning i området och palestinska gerillaaktioner mot Israel. På bara några timmar slogs det egyptiska flygvapnet ut och under de närmaste sex dagarna ockuperade israeliska styrkor omfattande arabiska områden, däribland Gazaremsan och Västbanken med östra Jerusalem.
Men krigsframgångarna gav inte Israel fred och säkerhet. 40 år efter sexdagarskriget präglas Israels situation fortfarande av rädsla för nya krig, palestinska uppror och terrorhandlingar. Ockupationen plågar inte bara palestinierna, utan "urholkar också den israeliska demokratin och statsbygget". Det skriver Anita Goldman, avskalat och insiktsfullt, i Aftonbladet i dag. Den goda ockupationen finns inte och kan inte finnas.
Sexdagarskriget förändrade på ett avgörande sätt konflikten mellan israeler och palestinaaraber. Arabstaternas förödmjukande nederlag bidrog starkt till att mobilisera en palestinsk nationalism. Alltfler länder i omvärlden började betrakta palestinierna som ett eget folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till statsbildning. Konflikten omdefinierades från en mellanstatlig konflikt mellan Israel och de arabiska staterna till en nationell konflikt mellan det israeliska och det palestinska folket.
Före sexdagarskriget uppfattades Israel som den svagare parten i konflikten och som hotat till sin existens av arabstaterna. Idag uppfattas Israel istället som den starkare parten i konflikten och palestinierna som den svagare. Bilden av styrkeförhållandena är viktig. Ansvaret för att uppnå en fredlig och varaktig lösning ligger alltid hos den starkare parten.
Även Israels närmaste vänner kräver att ockupationen upphör. Sveriges kristna råd - där numera även Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan ingår, och vars medlemmar av tradition känner väldigt starkt för Israels sak - markerar i ett väl avvägt uttalande att ockupationen måste upphöra. Israel borde lyssna på dessa vänner, i stället för på dem som väljer att aldrig kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår. Riktiga vänner vågar kritisera.
Själv skriver jag om sexdagarskriget 40 år senare i dagens nummer av Sydsvenskan.
Men krigsframgångarna gav inte Israel fred och säkerhet. 40 år efter sexdagarskriget präglas Israels situation fortfarande av rädsla för nya krig, palestinska uppror och terrorhandlingar. Ockupationen plågar inte bara palestinierna, utan "urholkar också den israeliska demokratin och statsbygget". Det skriver Anita Goldman, avskalat och insiktsfullt, i Aftonbladet i dag. Den goda ockupationen finns inte och kan inte finnas.
Sexdagarskriget förändrade på ett avgörande sätt konflikten mellan israeler och palestinaaraber. Arabstaternas förödmjukande nederlag bidrog starkt till att mobilisera en palestinsk nationalism. Alltfler länder i omvärlden började betrakta palestinierna som ett eget folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till statsbildning. Konflikten omdefinierades från en mellanstatlig konflikt mellan Israel och de arabiska staterna till en nationell konflikt mellan det israeliska och det palestinska folket.
Före sexdagarskriget uppfattades Israel som den svagare parten i konflikten och som hotat till sin existens av arabstaterna. Idag uppfattas Israel istället som den starkare parten i konflikten och palestinierna som den svagare. Bilden av styrkeförhållandena är viktig. Ansvaret för att uppnå en fredlig och varaktig lösning ligger alltid hos den starkare parten.
Även Israels närmaste vänner kräver att ockupationen upphör. Sveriges kristna råd - där numera även Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan ingår, och vars medlemmar av tradition känner väldigt starkt för Israels sak - markerar i ett väl avvägt uttalande att ockupationen måste upphöra. Israel borde lyssna på dessa vänner, i stället för på dem som väljer att aldrig kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår. Riktiga vänner vågar kritisera.
Själv skriver jag om sexdagarskriget 40 år senare i dagens nummer av Sydsvenskan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)