Ibland blir man bönhörd snabbt. I torsdags efterlyste jag ställningstaganden från de borgerliga partiledarna om Sveriges linje kring kriget i Mellanöstern. Strax därefter (elaka tungor i min närhet påstår att det faktiskt var strax före…) kom Göran Hägglund ut i debatten och kritiserade Jan Eliasson för att vara otydlig i frågan. Hägglund menade att otydligheten har sin grund i Eliassons dubbla roller – ordförande för FN:s generalförsamling och samtidigt Sveriges utrikesminister.
Hägglund har en principiell poäng. Som ordförande för FN:s generalförsamling skall Jan Eliasson vara opartisk, opolitisk och söka samförståndslösningar. Som utrikesminister skall samme Jan Eliasson ta ställning, driva politik och ta strid för sina ståndpunkter. I praktiken tror jag inte problemet blir så stort, eftersom Carin Jämtin som biträdande utrikesminister väl fyller de politiska funktioner Eliasson tvingas göra avkall på. (Denna problematik kommenterar jag för övrigt i ett inslag i TV4:s Nyheterna i dag.)
Därutöver slog Göran Hägglund, på samma sätt som tidigare Göran Persson, entydigt fast att Sverige skall delta i den internationella styrka som eventuellt skall sändas till krigsområdet. Men borde inte Sveriges deltagande avgöras av vad den militära styrkan skall göra i Libanon och vilka förutsättningar den kommer att ha att bidra till fred i området? Det blir inte trovärdigt när Hägglund och Persson tar så definitiv ställning i en fråga som bokstavligen rör liv eller död innan den eventuella styrkans uppdrag eller mandat överhuvudtaget har diskuterats och än mindre formulerats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar