Det finns en moraliserande ton i debatten om den svenska neutralitetspolitiken. På DN Debatt skriver i dag Robert Dalsjö om Sveriges samarbete med Nato under det kalla kriget och artikeln följdes upp av ett ovanligt yrvaket inslag i Lunchekot, där lyssnaren lätt kunde få uppfattningen att ingenting tidigare varit känt i ämnet.
Frågan om det svenska västsamarbetet under kalla kriget är politiskt eldfängd. Det pågår en politisk kamp om historieskrivningen, i syfte att inteckna den politiska framtiden. Om den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget kan framställas som hycklande och falsk, så försvåras argumentationen varför vi fortfarande skall vara militärt alliansfria.
Det övergripande mönstret kring Sveriges västsamarbete är sedan länge väl känt, bl a genom Neutralitetspolitikkommissionen (SOU 1994:11) och Rolf Ekéus utredning "Fred och säkerhet" (SOU 2002:108). Sverige samverkade i hemlighet med västmakterna. Men syftet med samarbetet var inte att i händelse av krig överge neutraliteten och gå in i kriget på västmakternas sida. I stället var västsamarbetet en reservstrategi. Om neutralitetspolitiken misslyckades och Sverige mot sin vilja kom i krig (t ex genom ett sovjetiskt angrepp), så skulle Sverige redan i fredstid ha vidtagit åtgärder som underlättade militär hjälp västerifrån.
Dilemmat för politikerna bestod i att man inte kunde redovisa detta samarbete offentligt. Valet stod mellan att genomföra det i hemlighet och inte genomföra det alls. Det var ett såväl politiskt som moraliskt svårhanterat dilemma.
Nu skall jag se nypremiären på den lysande Foyle's war i SVT 1. Insiktsfull brittisk deckarserie om de dilemman som enskilda människor ställs inför under andra världskriget. Garanterat fri från en moraliserande underton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar