Israels agerande i Gaza visar många tecken på ett pågående folkmord

Uppfattningen att Israels krigsförbrytelser i Gaza skall betraktas som folkmord växer sig allt starkare. Tidigare i dag berättade en av Sveriges ledande folkrättsexperter, professor Mark Klamberg, att han sedan en tid tillbaka inte längre tvekar att beteckna Israels agerande i Gaza som ett folkmord. Igår hävdade två tunga israeliska människorättsorganisationer - B'Tselem och Physicians for Human Rights (PHR) - att Israel begår folkmord. Nyligen publicerade också den framstående historikern och Förintelseforskaren Omer Bartov en essä med titeln "I'm a Genocide Scholar. I Know It When I See It." I essän argumenterade Bartov för att Israels agerande mot palestinier, särskilt i Gaza, bär tydliga tecken på folkmord: My inescapable conclusion has become that Israel is committing genocide against the Palestinian people. Having grown up in a Zionist home, lived the first half of my life in Israel, served in the I.D.F. as a soldier and officer and spent most of my career researching and writing on war crimes and the Holocaust, this was a painful conclusion to reach, and one that I resisted as long as I could. But I have been teaching classes on genocide for a quarter of a century. I can recognize one when I see one. 

I debatten förekommer i huvudsak två argument varför Israels agerande i Gaza inte är ett folkmord. Det första argumentet är att frågan om folkmord är juridisk och inte politisk, och därför bör avgöras av Internationella domstolen i Haag. Det argumentet anförs ständigt av statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard när de duckar för frågan om Israel begår ett folkmord eller ej. Det andra argumentet är att den folkrättsliga definitionen av folkmord förutsätter en intention och, menar en del, Israels intention är inte  att begå folkmord. 

Båda dessa argument kan med fog ifrågasättas. Internationell rätt förelägger stater att agera för att förhindra att folkmord begås. Då duger det inte att sitta med armarna i kors och vänta på ett ställningstagande av Internationella domstolen, ett ställningstagande som brukar ta flera år. I fråga om intention så har flera israeliska regeringspolitiker uttalat sig på ett sätt som motsvarar folkrättens kriterier på folkmord. Mark Klamberg påpekar också hur palestinierna i Gaza av Israel påtvingas levnadsvillkor - svält - som innebär att delar av folkgruppen förgörs. Så det går visst att anföra att det finns en intention.

Sammanfattningsvis: Israels agerande i Gaza visar många tecken på att vara ett pågående folkmord. Sverige har därför - tillsammans med andra stater - ett ansvar att agera för att förhindra att ett folkmord begås. Hittills har omvärlden svikit och inte velat ta detta ansvar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant är redan av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) efterlysta för krigsbrott. Det vore ytterst värdefullt om Netanyahu och Gallant kunde föras till Haag och där stå till svars för sina handlingar. Det vore bra för rättvisan, för folkrätten och för bygget av den palestinska stat som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

(Också Hamas-ledare har varit efterlysta för sitt ansvar för den vidriga terrorattacken och gisslantagandet i oktober 2023, men dessa Hamasledare har redan dödats av Israel.)

Kan man vara minister med nära anhöriga som är nazister?

Tidskriften Expo har avslöjat att en nära anhörig till en svensk minister är aktiv i den våldsbejakande extremhögern. I ett års tid har den nära anhörige rekryterat personer till den högerextrema föreningen Det fria Sverige, samarbetat med en aktivist inom den av USA terrorstämplade Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och deltagit i aktiviteter med nazistiska Aktivklubb Sverige. Nedan följer mina kommentarer.

1) Ingen människa kan hållas ansvarig för dess nära anhörigas vägval, värderingar eller handlingar. Det gäller även för ministrar. Däremot kan och bör vi alla naturligtvis göra vårt bästa för att människor i vår absoluta närhet ska omslutas av demokratiska värderingar och avstå från att engagagera sig i våldsbejakande extrema sammanslutningar.

2) Om en minister har nära anhöriga som är aktiva i nazistiska organisationer så kan det innebära ett säkerhetsproblem. Till syvende og sist är det Säkerhetspolisen som har ansvaret för säkerhetsfrågorna. Om ministerns nära anhörigas engagemang inom nazismen innebär ett säkerhetsproblem för Sverige kan det bli så att ministern måste avgå. Det är ingen mänsklig rättighet att vara minister.

3) Situationen blir politisk besvärlig då den aktuelle ministern profilerat sig som en stark förespråkare av principen att en vuxen person har ansvar för sina nära anhörigas handlingar och värderingar. Ministerns argumentation i frågan har dessutom kännetecknats av ett moraliserande och auktoritärt anslag. Det blir därför politiskt svårt för Tidöregeringen att fortsätta retoriken kring att till exempel föräldrar till unga gängkriminella ska ta ett större ansvar för sina barn. Eller att bristande vandel ska kunna ligga till grund för utvisning, och underlätta vräkning av familjer där familjemedlemmar har band till kriminella gäng eller extremistiska nätverk.