Det är på högerkanten som de spännande opinionsströmmarna just nu återfinns i svensk politik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna byter väljare med varandra, och det är väl ingen som vågar spekulera i hur det hela kommer att sluta.
Men vad är det då som påverkar strömmarnas riktning i dessa väljarrörelser på högerkanten? Handlar det om partiledare, om politisk retorik eller om partiernas ställningstaganden i enskilda politiska sakfrågor? En sak som inte ska glömmas bort i sammanhanget är partiernas ideologiska profilering och representation.
Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson visar på basis av den senaste SOM-undersökningen hur Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer sig åt med avseende på i vilken utsträckning de definierar sig själva som liberaler, konservativa eller nationalister. Bland Moderaternas sympatisörer definierar sig 21 procent helt som liberaler, 13 procent som konservativa och 8 procent som nationalister. Bland Kristdemokraternas sympatisörer definierar sig i stället 9 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och 7 procent som nationalister. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer definierar sig 4 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och hela 35 procent som nationalister.
Bland Moderaterna är det således vanligast att vara liberal, bland Kristdemokraterna att vara konservativ, och bland Sverigedemokraterna att vara nationalist. Samtliga resultat återfinns här.
Bland svenska folket som helhet var det 14 procent som helt betraktade sig som liberaler, 7 procent som nationalister och 6 procent som konservativa. Däremot var det betydligt fler som helt definierade sig som socialister (20 procent) och som feminister (22 procent). Men det verkar det inte vara någon som bryr sig om i dag.
Sverige har i dag en offentlighet som är strukturerad till högerns fördel, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet i dag. Lindberg syftar dels på att borgerliga röster dominerar tidningarnas ledarsidor och att högerpopulister dominerar sociala medier och så kallade alternativmedier. Men han syftar även på nyhetsrapporteringen, där professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG; Göteborgs universitet, i sin granskning av mediernas agerande i valrörelsen 2018 visar att riksmedia (inklusive public service) gav "en klart mer gynnsam mediebild" åt det
borgerliga regeringsalternativet. Johansson och Strömbäcks studie redovisas i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 (Institutet för Mediestudier) och kan kostnadsfritt laddas ner här,
7 kommentarer:
På samma sätt kan man konstatera att det finns tre sorters vänster i svensk politik, och att de tre vänsterpartierna likaså är upptagna med att byta väljare med varandra.
Kvar blir två mittenpartier, som inte längre är relevanta i opinionsundersökningarna, även om de fortfarande har avgörande inflytande i Riksdagen.
Vad gäller media får man inte glömma att:
- Lejonparten av press-stödet betalas ut till papperstidningar som har en socialistisk ledarsida.
- Ca 90% av journalisterna i Public Service självidentifierar sig som vänster (röstar för ett av de tre vänsterpartierna). Det är svårt se hur åsikten att PS är "borgerlig" går ihop med den politiska verkligheten i journalistkåren.
Allt i allt så lägger staten ner enorma summor på att subventionera vänsterns media. Bättre vore att låta mediekonsumenterna själv finansiera kalaset genom användaravgifter eller reklam. Om vänsterpressen och PS då faller är det bara att konstatera att de producerar innehåll/åsikter som ingen vill ha.
Homo Economicus
Jo, det är svårt med vetenskap, eller verksamheter som anknyter, att frigöra sig från sina egna föreställningar eller det egna uppfattade intresset, en svår nöt.
Folkpartiets eftervalsanalys 2018 är slutreviderad den 11 februari, med Lina Nordqvist som ordförande. Björklund aviserade sin avgång den 6 februari, och har antagligen, precis som reinfledt, försökt påverka utfallet av sin politiska gärning. Det är alltså
något som inte är konstigt, utan t.o.m förklarligt och rimligt.
LN tillhör alltså Bjurklundarna, dvs stödjer Ullenhag, vilket innebär att man ska studera Folkpartiets eftervalsanalys utifrån ett vidare maktstrategiskt perspektiv.
Dvs inställningen till regeringsfrågan blir central, vilka glasögon man bär.
Sid 55 är alltså inte alls ointressant:
"När vi i det följande resonerar om möjliga framtidsscenarier utgår vi inte från vad
vi själva skulle önska. I stället är vår ambition att beskriva tänkbara modeller för att
beskriva det politiska landskap som Liberalerna har att förhålla sig till."
PÅ VÄG MOT ETT NYTT POLITISKT LANDSKAP?
Den valrörelse som utspelade sig 2018 kommer aldrig att inträffa igen.
Inte heller kommer det politiska landskapet att förbli detsamma.
Fram till 2010-talets början kunde svensk inrikespolitik tolkas efter
den klassiska tvåblockspolitikens logik.
(sw dvs när Sd kom in i riksdagen)
Svårigheterna i regeringsbildningen uppstod inte efter valet 2018,
de grundlades redan under föregående mandatperiod genom att
de partier som ingick i ett gemensamt block inte hade en samsyn
om hur detta block skulle agera i regeringsfrågan efter valet.
För att slutsatserna av valrörelsen ska vara meningsfulla
behöver de ta hänsyn till att L nästa val kommer att möta väljarna
i en partipolitisk omvärld som har förändrats.
I dag har Sverige tre stora partier och fem små,
ett av de stora partierna står helt vid sidan av
de traditionella blocken.
Så länge Sd är ett stort eller mellanstort parti är det
enligt vår mening orealistiskt att föreställa sig
att en återgång till den klassiska tvåblockspolitiken
kommer att inträffa.
Frågan är då vad som kommer i dess ställe?
Svaret på den frågan blir avgörande för L förutsättningar,
väljarmässigt och maktstrategiskt.
Vilka modeller som visar sig ha förankring i verkligheten
beror inte enbart eller ens främst på L agerande, utan
avgörs av de vägval som görs av samtliga partier i
riksdagen – och detta oavsett om sådana vägval är önskvärda eller ej.
sw Jo, men inte bara av partiledningarnas vägval, utan även av väljarnas
val, visst går väljare att påverka, men valvinden är också något som väljarna själva
representerar, en svårfångad ande, som också påverkar partierna. Dvs väljarna agerar inte alltid som partianalytikerna eller opinionsbildare tror.
En valanalys som tagits fram efter önnu ett förlustval, och där Fp ännu en regeringsperiod inte är med att bilda regering, och där Fp valt en ny linje,
dvs ingår budgetsamverkan med S, är en fråga som kommer att påverka:
- synen på vilken partiledare som kan axla regeringsöverenskommelsen
- synen på liberalernas väljarmarknad, var man ska fiska
- synen på vilken sorts politik de ska föra inför valet 2021.
- Hur det faktiskt kommer att gå i valet 2022?
Inga små frågor således.
S.W
I. Två block
Tvåblockssystemets återkomst?
- En förutsättning skulle då vara att alliansen skulle närma sig Sd?
argumenten är:
- motståndet inom Alliansen, då främst Fp och C
- avståndstagandet är ömsesidigt, SD tar starkt avstånd från C och L.
Sds uttalade strävan är inte att stödja Alliansen, utan att splittra den och bilda ett
konservativt block med M och KD. Inte ens i ett sådant läge skulle ett tvåblockssystem
kunna uppstå, (enligt valanalysen), ens om samarbetet mellan Fp, C, S och Mp skulle fördjupas, eftersom Fp och C är bestämt emot att ingå i samma samarbete med Vp.
SW Märklig slutsats, eftersom Bjärklund gick till val på allians, och avsåg bilda regering med alliansen, om borgerligheten var större än de rödgröna. Så här verkar
det som att någon slags insikt smugit sig fram, att inte heller detta är möjligt? men frågan är då varför? det förklarar inte valanalysgruppen. Varför kan det inte bli en moderat statminister, om alliansen fått 144 och Rödgröna fått 133? Detta borde de förklara, eftersom väljarna kanske kunde få svaret i efterhand, det påverkar nämligen
ganska många frågor framgent, inför kommande val. S.W
II. Tre block:
1. Rödgröna
2. Borgerliga
3. Sd
Fps valanalys skriver:
"Treblockssystemet är vad Sverige i praktiken hade mellan
valet 2010 och januariavtalet 2019.
Upplöses januariavtalet kan ett treblockssystem mycket väl återuppstå,
där S och Mp åter vänder sig vänsterut till V medan
Alliansen återskapas och SD ensamma bildar ett tredje block.
Problemet är att ett treblockssystem bär på fröet till sin egen uppluckring
så länge inte de partier som ingår respektive block
är överens om hur regeringsfrågan ska hanteras i olika lägen.
Detta gäller Allianspartierna, men för den delen också de
rödgröna partierna.
MAO, synen på Sd är olika, men....
analysgruppen värjer för frågan om det är inte är skillnad om Alliansen blir större.
Dvs är alliansen överens i regeringsfrågan om alliansen blir större? Detta får man inte reda på, och då går det inte att begripa vad de är oeniga om, förutom då att M och kd kan tänka sig att bilda en borgerlig regering, även om denna blir mindre än de rödgröna, dvs något slags stöd från Sd, vilket innebär att de måste vara överens om migration, vilket ju inte borogerligheten är. Fp och möjligen C har olika mål, migrationsfrågan är helt enkelt en avgörande fråga, vilket den ju är även för Sd. Frågan är sedan hur viktig frågan är för väljarna? S.W
Frågan är ur olika väljare väljer att definiera:
- liberal
- Socialliberal
- Frisinneliberal
- Kravliberal
- Konservativ? Vilket är svårast av allt.
Nationalist? - Jo, ännu svårare. Tror man på nationell samhörighet/gemenskap?
Det är väl nog så att de flesta människor rymmer en salig blandning av olika uppfattningar, beroende på hur man själv definierar sakernas tillstånd, och nog finns det liberala inslag inom S, liksom konservativa.
För tillfället går det att dela in dessa partier i tre block, inte ideologistk, utan hur de förhåller sig i regeringsfrågan:
1. M+Kd
2. Fp+C (+Mp)
3. Sd.
Hela detta konservativa begrepp, eller om det nu är fråga om en ettikett, har ju kommit fram i debatten först 2018, när det stod klart att företrädesvis Fp behövde motivera sina ställningstaganden, då blev M+kd konservativa. Frågan är mer om något egentligen ändrats, utöver att M bestämt sig för att hala ner Nymoderata flaggen, och bli M classic. Man kan inte vara nya, hur länge som helst. Det var ett tag sedan New labour.
S.W
kom att tänka på denna artikel av Torbjörn Tännsjö från 2001,
före katastrofvalet 2002, och före alliansen och nymoderaterna bildas.
Tännsjö har några poänger. https://www.nejtillemu.com/tannsjo.htm
"Snart bildas nytt konservativt parti"
Torbjörn Tännsjö om Ms farväl till de ideologiska rötterna
DN Debatt 2001-08-31
Då M i dagarna antar nytt idéprogram befästs en bild
som blivit allt tydligare under de senaste årtiondena:
Moderata samlingspartiet har sagt farväl till konservatismen.
I den konservativa ideologins ställe har trätt en konsekvent och
mycket radikal ekonomisk liberalism.
Konservatismen är inte död SvD-ledare 2001-09-04
"Omgivningens intresse för moderaternas interna liv och välbefinnande
är numera rörande stort. Åtminstone att döma av helgens partistämma.
Frågan är dock om det över huvud taget finns en genuint konservativ falang i moderaternas idépolitiskt aktiva skikt. Den märks i så fall inte i debatten om sakfrågorna. Den höjer rösten först när det gäller närmast symboliska formuleringar i programskrifterna. Det finns inget mer liberalt parti i vårt land än M och
det finns inget parti som går längre i radikalism av något slag.
Bara namnet på det nya programmet ger en tydlig fingervisning
om partiets futuristiska ambitioner:
“På tröskeln till mänsklighetens bästa tid.”
Det är ju som hämtat från en sovjetisk revolutionsaffisch från 1920-talet!
VISST ÄR DET fortfarande möjligt att gå ännu längre i radikalt liberalt nit
än vad moderaterna gör. Det är till exempel möjligt att övertrumfa dem
genom att kräva, inte bara att produktionen av offentliga tjänster ska privatiseras, utan att också kräva att finansieringen av dem ska ske individuellt.
Det är möjligt att kräva totalt fri invandring, frihet att använda droger med mera
- men också i dessa hänseenden finns inom moderaterna en betydande radikal potential.
Den som hyser ultraliberala idéer söker sig därmed till M och deras ungdomsorganisationer för att försöka förverkliga dem (vilket näst intill
inneburit slutet för Fp). Något annat parti än M, där sådana idéer skulle
tas på allvar, finns knappast.
Man kan fråga sig vad det är som går förlorat när M släpper konservatismen.
Vad innebär det att vara konservativ?
Är det något av värde som går förlorat?
Det är min bestämda uppfattning att det finns en mycket rik och spännande
politisk tradition som bör karaktäriseras som just “konservativ” och som
vi bör beklaga att den inte längre kommer till uttryck i svensk politik.
Konservatismen:
- formulerades vältaligt av Edmund Burke i England och
Joseph de Maistre i Frankrike, som en skeptisk reaktion mot den
franska revolutionen som har inspirerat filosofer och politiska
tänkare fram till vår tid.
- kännetecknas av en önskan att dröja vid det som är invant och väl beprövat,
just för att det är invant och väl beprövat. Dess motsats är radikalismen.
- vädjar i samma grad till våra känslor och vårt intellekt.
- får inte förväxlas med en reaktionär strävan efter något förgånget.
Lika litet riktar den intresset mot ett framtida Utopia.
- misstror föreställningen om en linjär rörelse genom historien,
vare sig riktningen är tänkt att gå mot det sämre eller det bättre.
- kan beskrivas som en attityd snarare än en lära.
Vissa konservativa har varit obenägna att med argument försvara sin hållning.
De har misstrott abstrakta resonemang. Ja, de har gått så långt som till att
hävda att det är farligt att försvara den konservativa attityden med argument.
Ändå går det förstås att ge argument för det förnuftiga i att inta en konservativ attityd. Somliga argument till försvar för den konservativa attityden är
pragmatiska till sin natur. De förutsätter inga särskilt speciella
eller kontroversiella värderingar.
De kan ta sin utgångspunkt i en enkel önskan om att främja mänsklig välfärd. De går i så fall vidare med stöd i något resonemang med innebörden att respekt för det existerande
och väl etablerade faktiskt också innebär ett skydd för den mänskliga välfärden."
sw Jo, så bör man nog också se konservatismens kärna, beprövad erfarenhet. S.W
Tännsjö var rätt profetisk beträffande den überliberala våg som sköljde över sverige och som utmynnade i Moderaternas bägge idéprogram:
- Land för hoppfulla 1997
- På tröskeln till världens bästa tid/värld 2001
Onekligen en doft av propaganda från Sovjet från 20-talet.
Sverige fick sedermera inte bara ett slags konservativt parti, Sd, utan även ett ännu mer radikalt liberalt parti, C, som efter kollapsen i Stockholms kommunfullmäktige under 90-talet, startade Fores 2002, blev storstadsgröna, bildade Sture-plans-centern men även pro über-EU. Det samma med Mp, från att ha varit mot EU, så är Mp överentusiastiska.
Detta med subsidaritetsprincipen, lokallt självstyre, blev plötsligt inte så viktigt, när det kom till kritan, saker ska lösas på system-nivå, och det är nog hör liberalismen navigerat fel. Det blev inga individer i centrum, det blev individuella principer, dvs system framför individ, och det är där likheten med Sovjet kommer in. Det är bara så otroligt lustigt att liberalerna i M, Fp och C inte såg det.
Fp fick "liberal" konkurrens av M (och lite C). I valet 2002 ->
- gick Fp och Kd urstarkt
- Maud började vrida C åt höger.
- M floppade 2002, men sopade banan 2006 och 2010, till priset av att:
- att Sd bildas
- att Fp, C och Kd landar i träda på snitt 70, och C+Mp+Fp på 67
- att det bildats en ny tämligen stor etnisk underklass.
Hoppsan, alla vann visst inte vinstlotten -> Rekyl.
Så betraktar man den gode Tännsjös artikel från 2001,
då han satt på korten från 1998 års val, så var det
ingen dålig profetsia:
----- -91 I -94 I -98 I -02 I -06 I -10 I -14 I -18 I -22 minmax
M. ... 80 -- 80 -- 82 -- 55 -- 97 - 107 -- 84 -- 70 -- 65 - 80 (80 historiskt)
Kd ... 26 -- 15 -- 42 -- 33 -- 24 -- 19 -- 16 -- 22 -- 25 - 35 (ny storhetstid, 30-40)
Fp ... 33 -- 26 -- 17 -- 48 -- 28 -- 24 -- 19 -- 20 -- 00 - 20 (svårbedömt)
C. ... 31 -- 27 -- 18 -- 22 -- 29 -- 23 -- 22 -- 31 -- 25 - 32 (tillbaka till gå, ca 25)
Mp ... 00 -- 18 -- 16 -- 17 -- 19 -- 25 -- 25 -- 16 -- 00 - 20 (med Bolund -> 20-23)
Sd*... 25 -- 00 -- 00 -- 00 -- 00 -- 20 -- 49 -- 62 -- 60 - 70 * 1991 är det NyD
MpSd = 25 -- 18 -- 16 -- 17 -- 19 -- 45 -- 74 -- 78 -- 60 - 90 vågmästarna, antagonister
M+Sd= 105 -- 80 -- 82 -- 55 -- 97 - 127 - 133 - 132 - 135 - 150 (stabilt över 130)
M+Kd =106 -- 95 - 124 -- 88 - 121 - 126 - 100 -- 92 -- 90 - 115 (sannolikt över 100)
C+Fp = 64 -- 53 -- 35 -- 70 -- 57 -- 47 -- 41 -- 51 -- 25 - 52 (best case 40-50)
Fp+Kd= 59 -- 41 -- 59 -- 81 -- 52 -- 43 -- 35 -- 42 -- 25 - 55 (hoppigt, Kd ny sheriff)
C+Mp = 31 -- 45 -- 34 -- 39 -- 48 -- 48 -- 47 -- 47 -- 30 - 52 (konstant=47,5)
CFpMp= 64 -- 71 -- 51 -- 87 -- 76 -- 72 -- 66 -- 67 -- 30 - 72 (max 70, sannolikt 60)
CFpKd= 90 -- 68 -- 77 - 103 -- 81 -- 66 -- 57 -- 73 -- 50 - 85 (C+Fp drar ner)
MKdSd=131 -- 95 - 124 -- 88 - 121 - 146 - 149 - 154 - 155 - 175 (inte omöjligt)
MLCKd=170 - 148 - 159 - 158 - 178 - 173 - 141 - 143 - 120 - 150 (alliansen kaputt)
Blågr=170 - 166 - 175 - 175 - 197 - 198 - 166 - 159 - 140 - 165 (ej majoritet)
Alltså M övergav varje uns av konservativa drag, i och med idéprogrammet som kom 2001.
Vilket utöver valstugereportaget rekylerade. Inför alliansbygget så arbetade Reinfeldt hårt på att tvätta bort precis allt som stod ut. Dvs politiken skulle var konkret, pragmatisk och genomförbar, utan några ideologiska utsvävningar. Att partiet sedan egentligen inte bytte åsikt från idéprogrammet 2001 var en annan femma, nu handlade det om att vinna val i en ny tid. Trianguleringens tid. S.W
Skicka en kommentar