I helgens Sifo rasar Sverigedemokraterna från 17.8 till 15.0 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i en Sifo-mätning på ett par års tid. En mätning är ingen mätning, lyder en gammal sanning. Men redan i Demoskops mätning i förra veckan rasade Sverigedemokraterna ner till 15.2 procent, vilket även där var partiets sämsta resultat på flera år. Så någonting är i rörelse.
Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas tillbakagång. För det första har det skandaltäta partiet under de senaste veckorna drabbats av skandaler även på elitnivå. Gruppledaren Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, efter att ha publicerat en bild på två ungdomar och helt felaktigt påstått att de vistades illegalt i landet och borde utvisas. Riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet eftersom hon anser att hennes anklagelser om sextrakasserier inte tagits på allvar av partiledningen. Den person som påstås ligga bakom sextrakasserierna har en toppost i partiet.
Jag tror inte att det är skandalerna som orsakat partiets opinionsras, mer än möjligen på marginalen. Men skandalerna är ett tecken på ett parti i obalans.
För det andra är frågor om flykting- och invandringspolitik inte längre lika framträdande på den politiska agendan. Eftersom Sverigedemokraterna fortfarande på många sätt framstår som enfrågeparti försvåras partiets läge när dess enda fråga inte längre dominerar det politiska samtalet. Den förändrade politiska agendan innebär en uppförsbacke för partiet.
För det tredje - och viktigast - handlar det om Moderaternas förflyttning från "nya M" till "classic M". När Fredrik Reinfeldt förde Moderaterna mot mitten för att möjliggöra bildandet av Alliansen kunde Sverigedemokraterna ohotat ta högerflanken i svensk politik i besittning. Nu återtar Moderaterna sin traditionella roll som ett högerflygelparti, och skärper sin politik i frågor om flyktingmottagning, lag och ordning samt det militära försvaret.
Härigenom förändras det politiska landskapet, på ett sätt som till exempel Vänstra Stranden diskuterade igår. Utrymmet för Sverigedemokraterna att växa minskar, i stället väcks frågan om hur mycket partiet kommer att tappa. Den mest intressanta frågan blir hur Sverigedemokraterna internt kommer att förmå hantera motgångar i opinionsutvecklingen.
Sverigedemokraterna är bortskämt med att fördubbla sitt röstetal i val efter val. Någonstans finns det ett tak, och mycket talar för att partiet nu har slagit i det taket. Det finns också ett golv, och på vilken nivå det golvet ligger vet vi inte. Men erfarenheterna säger att högerpopulistiska partier har en tendens till inre person- och fraktionsstrider. Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar har fungerat som en skyddsvall mot sådana strider. På samma sätt som Moderaternas medlemskader accepterade Fredrik Reinfeldts mittensväng så länge den var framgångsrik, har Sverigedemokraterna tack vare sina framgångar kunnat enas kring en samlad partiledning.
Vi ska inte ropa hej. En mätning är ingen mätning. Två mätningar gör ingen trend. Men nu får Sverigedemokraterna bekänna färg och för första gången jobba i politisk motvind. Det ska bli spännande att se hur de förmår klara av den uppgiften.
11 kommentarer:
Att SD minskar borde vara en klen tröst för de som vill ha en generös flyktingpolitik, med tanke på att M stärks just pga sin skärpta invandringspolitik.
För den enskilde väljaren, spelar det nog mindre roll vem som driver SD-politik, sålänge det är den som genomförs och detta utan några nazistanspelningar.
Hade de etablerade partierna från börjat fört en förnuftig migrationspolitik och varit lite mer lyhörda för väljarna, så hade naturligtvis aldrig SD fått chansen att växa till de nivåer som nu är fallet.
Man ska inte räkna ut SD för tidigt. Men i takt med att migrationspolitiken blivit mer realistisk har de naturligtvis tappat sitt förra monopol. Ulf skriver: ”För det andra är frågor om flykting- och invandringspolitik inte längre lika framträdande på den politiska agendan.” Fortfarande är invandringen inte obetydlig varken i sak eller volym. Men det som har ersatt migrationen är migrationens konsekvenser. Och här har SD aldrig haft något bra svar. Inte heller övriga partier. Alliansen och de rödgröna har sjösatt ett antal integrationsreformer (sysselsättning) som samtliga har floppat. En tredjedel av utomeuropeiska invandrare är arbetslösa. Antalet utsatta och särskilt utsatta områden växer. Lag- och ordningsfrågor har också blivit mer framträdande. Så även om SD är svaret skyldigt kan de naturligtvis säga ”vad var det vi sa”. Dock tror jag inte att SD kommer att implodera, Därtill är det alltför toppstyrt.
Att moderaterna nu gör upp med den reinfeldtska migrationspolitik som enligt Löfven var ohållbar (trots att han själv stödde den), gynnar naturligtvis inte heller SD men däremot alliansen. Moderaternas hårdare krav för att få stöd vid etablering etc ligger i linje med de som tidigare framförts av centern. Det kommer också att ha en återhållande effekt på socialdemokraterna och ge mindre utrymme för Ulf och likasinnade. Allt tyder dessutom på att EU måste ta större hänsyn till de folkliga opinionerna. Valet i Österrike idag gav stora framgångar för kristdemokrater och högerpopulister framför allt för att de förespråkade en restriktiv migrationspolitik.
Visst har moderaterna gått åt höger, men det är inte samma gamla höger som under Bo Lundgren eller Carl Bildt. Även om de fortfarande tycks tro att människans främsta drivkraft för att arbeta är lägre skatter, har det en betydligt bredare palett baserad på en seriös samhällsanalys. Och jag tror faktiskt att Löfven inte bara kan hålla sig till inlärda talepunkter i debatter med Kristensson. De flesta tror inte längre på spöken, inte ens med epitetet höger-.
PS Undrar vad som är skillnaden mellan ”helt felaktigt” och ”felaktigt”. DS
Klas Bengtsson
Både Jan och Klas har nog till viss del rätt. Om en fråga tillfälligt försvinner från dagordningen, så borde det inte vara samma sak som att frågan därmed inte skulle vara aktuell längre.
Sedan är ju följdfrågan: varför skulle man vilja att den försvann från dagordningen? Integrationen är säkert ett stort problem. Om tex 1/3 av de nyanlända är analfabeter, så är det väl bara att konstatera att de aldrig någonsin kommer in på den svenska arbetsmarnaden som den ser ut idag. Alltså blir det en livslång försörjning via skattsedeln.
Sedan är jag rädd att man alltid litar mer på originalet än kopian när det verkligen kommer till kritan. Ulf Kristersson satt ju i den tidigare alliansregeringen. Kan man verkligen lita på hans/moderaternas omsvängning?
Hur ärliga är folk när de svarar på en intervju?
När det gäller SD så tror jag, trots motsättningar inom partiet, inte på någon splittring. SD vet nog att en splittring vore en dröm för alla andra partier. En förutsättning för att få igenom åtminstone något av sin politik är nog att man håller ihop.
Men det finns väl i slutänden bara ett facit och det är valresultatet.
Kjell Eriksson
Minns hur det lät innan 2015 då alla "experter" bestämt hävdade att SD enbart skulle gynnas om man "gick dem till mötes" och införde hårdare migrationspolitik. Sen stängde S gränserna, och SD har inte återhämtat sig sen dess.
SD har ingen anledning att deppa, även om en eller annan mätning skulle visa minus framöver. I stället kan SD notera en betydande framgång -- på Moderaternas partistämma. M har gratis inkorporerat viktiga delar av SDs politik i de "Ny-nya moderaterna".
Det är nog snart två år sedan som jag, här på Ulf Bs blogg, kunde ana vad det förnyade M kan väntas anta som nytt partinamn: Sverigemoderaterna. I lagom tid till valet?
Kanske har Mikael Odenbergs analys, att vi nu har tre block som kämpar om riksdagsmandaten, blivit överspelad. Syntes han på partistämman förresten? -- Eftersom regeringen nu måste finna en annan kandidat till posten som landshövding i Stockholms län än Tomas Bodström vore kanske Mikael Odenberg ett lämpligt val? Stabil, rekorderlig, rätt ålder. Och dessutom skulle han ju bli bortlyft ur dagspolitiken.
SD har arbetat i motvind (ett understatement) sedan de bildades, och är vana att bli piskade på, så partiet tål nog mer stryk än somliga anar, man ska alltså inte nära förhoppningar att partiet brakar samman, bara för att moderaterna fem i tolv insåg att detta med "liberalkonservatism" ska förenas med realism - att det man säger hänger ihop med verkligheten valmanskåren befinner sig i. Det greppet tappade hövdingen fullständigt bort 2010 - 2014.
SD fanns inte som "spelare" på planen före valet 2006, och fick komma till avbytarbänken 2010, även om det egentligen var MR-
halleluja och migrationsuppgörelsen 2002 - 2006 mellan småpartierna som gav näring åt den skogsbrandslika utveckling som kom att ske 2010 - 2014, dvs ingen såg eldsvådans förrän den flammat upp.
2,93 procent av rösterna vilket var en ökning mot valet 2002 (1,44 procent), men under riksdagens fyraprocentsspärr.[50] I Europaparlamentsvalet 2009 fick Sverigedemokraterna 3,27 procent av rösterna vilket inte räckte till något mandat.[51] I kyrkovalet samma år utökade partiet sina mandat från fyra till sju.[52] Partiet hade 31 december 2009 4 094 medlemmar.[53]
I riksdagsvalet 2010 fick Sverigedemokraterna, med 5,7 procent av rösterna, 20 av 349 mandat.[54] Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.
Under sin tid i riksdagen har partiet skakats av flera kontroverser. Som konsekvens kritiserades partiet för att fortfarande vara kvar i sitt ursprung medan partiet själva förklarade fenomenet med att den snabba tillväxten inte har kunnat hanteras korrekt. I oktober 2012 vidtogs åtgärder i ett försök att motverka detta. En ny kommunikationsplan infördes[55] och nolltolerans mot extremism och rasism.[56] Under samma period fick partiet ett stöd i opinionsmätningar på 8,5 procent i Sifos novembermätning[57] och Ipsos oktobermätning.[58] Enligt dessa två var partiet då Sveriges fjärde respektive tredje största parti. Det är så enkelt att vara efterkom, att analysera något som faktiskt har hänt, det går nära nog inte att misslyckas.
2002 1,44 %
2006 2,93%
EU09 3,3 %
2010 5,7 %
2014 12,9 %
S.W
Men….det går att minnas samtal med folk på vänsterkanten som var överförtjusta i migrationsuppgörelsen efter 2002 år val, analysen var att detta långsamt skulle tippa på ekvationen, genom en tillströmning av fattigare människor som antogs rösta vänster, och när samma sorts folk inkluderade feminismen, som ett medel, inte ett mål, för att nå äkta socialism, så kunde det väl ligga något i det med, alltså då. Men….
Sedan tänkte nog ingen på att det i praktiken blir rätt stora förändringar i ett samhälle, om man ändrar demografiska faktorer i för hög takt, det blir något slagt okontrollerat realtillstånd, där man fortsätter hålla fast vid den goda tanken, och den behöver ju inte vara fel, det är som med EU, förändringar som kommer för snabbt rekylerar, varför tror någon att begreppet "reaktionär" uppstod? Sannolikt efter 1848, för inte blev det mindre fattigt tiden efter detta?
Nä, det är klart att moderaterna fått se sanningen i vitögat, förr hade de varken konkurrens av SD eller Centern, partiet som firade sina största framgångar 76 - 79 som ett realistiskt parti, Ramviks-taktiken. Varje politiskt förslag skulle få praktisk nytta vid köksbordet hemma i Ramvik. Någon gång efter 2006 fick både S och M fnatt, och marscherade med i värdegrundsstolleriet, och sedan skulle man överge verkligheten, och bygga allt på stora visioner och berättelser.
Det blev i praktiken Jimmy som tog över Fälldins enkla taktik, att i handling sätta sig in i vardagliga frågor och vilka politiska konsekvenser som olika förslag hade på "vanligt folk" alltså vanliga väljare. Att tala till bönder på bönders vis, den frågan missade de politiska spinn-doktorerna helt enkelt, och sociala media har väl inte bidragit till opinions-förståsigpåarnas bubbla i Stockholm, att i tid inse vart hän vinden blåste, hm, då uppfinner man GAL-TAN, som någon slags analysmodell för att förklara saken, hm, GAL-TAN är en akademisk abstraktion, som fortfarande inte har mycket att skaffa för jordbrukarna i Ramvik. Endera decentraliserar man beslut åt medborgare, eller inte. Det var frågan på 70-talet, och den gäller än. S.W
Det sägs att hövdingen inte missade ett enda kafferep ute i de moderata småstugorna efter valförlusten 2002, och visst bar det vägen, men frågan är om inte makt är förkylt, det dröjde inte länge förrän man helt enkelt missade poängen och började flyga kärran allt högre och högre, och så tappade man markkontakten. Det är poetiskt hövdingens uttalande:
– Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta runt över den svenska landsbygden. Det vill jag råda fler att göra. Det finns oändliga fält och skogar. Det finns så mycket plats man kan tänka sig. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt.
Menade han att alla emigranter från jordens alla krisdrabbade hörn skulle bo ute i skogen, men inte i Stockholm?
Ja det gjorde han, dessuftom i sansk media. Det är ett uttalande av monumentala mått, som visade lite på vilken broms-sträcka inför väljarna som akb hade.
Det är ingen vidare dålig idé heller, i en demokrati, att lyssna lite hur det är i gård och stuga, det fick man göra i Sverige, tex 1809, 1866 RO som alltså var en reaktion på 1848, och naturligtvis rösträtten för män 1909 och kvinnor 10 år senare. Lokal rösträtt förresten, för kvinnor, infördes 1719 avseende lokal representant avs "kyrkans män". 1884 röstades kvinnlig rösträtt ner, 53 mot 44, men ingen vet vad som hänt om Napoleon III inte hade initierat Tysk-Franska kriget. Lokala frågor och stor lokalt självbestämmande har alltid varit skandinavismens signum. Men så förmådde vår politiska elit oss att rösta för EG, med subsidaritets-principen som grund, och så fick vi central-byråkratins diktat, och det är bara att läsa om Rid i natt, om man inte fattar hur det var vid tiden, med Junkrarna, S.W
Fältet låg alltså fritt för SD, och det handlar inte om GALTAN, utan om "common sense"
Fungerar något, eller fungerar något inte, och om något fungerar dåligt och är på väg att bli sämre i människors vardag, tex skolan, så måste man visa upp förslag som leder till praktisk förändring. Frågan är om lille Fridolin har för förslag på Svensk skolan, som börjar likna apartheid, för den som har ögon att se med.
Det intressanta med de stora linjerna är att S tappat mer än M relativt, sedan 90-talet, och detta tapp går inte att förneka. S liger och skvalpar runt 30 % sedan man gjorde samma sak som hövdingen, och försökte flörta med "pop-mitten" och pop är inte populistisk här, utan populär enligt trendnissaarna och nissarna hemma på min gata i stan, som inte direkt är Ramvik.
S kan knapra lite röster västerut, så klart, men partiet måste svara på vardagsfrågorna, där är Kristersson skicklig, att tala om åtgärder, inte om migration/integration,
Ska S vara med i matchen 2018 måste man börja räkna på allvar, (spelteori :-) kring olika utfall om alliansen nu fäller regeringen Löven med stöd av SD, även om alliansen är större, dvs det krävs aktivt deltagande för att votera bort regeringen, såvida man inre räknar med att fälla regeringen genom budgetvoteringen. Nä, SD kommer att vara iskalla, den största faran för partiet ligger i att bli stödhjul åt en alliansregering.
Sedan är det detta med trender, alla partier går upp och ner. SD har mest gått upp, pga att övriga partier och opinionsbildare varit debila och imbecilla, alltså ser man en linjär utveckling, och funderar på vad den är en reaktion på, så kanske man ska fundera på när i tid man ska acceptera den föreliggande verkligheten och lägga ihop ett och två. Den vändningen kom inte bara efter SCB PSU-nov15, utan för att systemet helt enkelt inte höll. Man flög för nära solen, och den resan startade alltså inte S, den raketen brände hövdingen av efter valet 2010, när han valde strategisk samarbetspartner, det blev mp, det är klart att de insåg vad de pysslade med, man marscherade vänsterut, allt längre, under en slags rosa-röd-ljusblå ton, som helt enkelt krockade med verkligheten. M gjorde rätt analys sakpolitiskt inför valet 2010, men tassade, efter valet la man om rodret, och det var exakt denna solresa som var upptakten till akbs sena omläggning januari 2017, som havererade, och i bakgrunden lyser valstugereportaget 2002.
Migrationsfrågorna för tankarna till både Ikaros och Sisyfos, och det luriga är att man varit så skicklig att utnyttja dem på håll och kanter, så att man spelat bort saken. Nu handlar det om integration, och det påverkar i princip alla andra utgiftsområden, alltså i den sakpolitiska debatten. Att tävla om att vara mest attraktiv på dansbanan kostade på. Den näring politiken givit åt SD finns kvar i myllan, integrationsfrågorna har inte ens taxar ut på startbanan ännu, alla lagen är kvar i sina hangarer, och funderar på vilka verktyg man ska använda, och det är den stora verktygslådan, inan man släpper ut piloten för take-off, för det finns anledning att anta att det kan bli en smula turbulent där ute, utanför kongresshallen i Örebro. Jösses anåda, S.W
Sammanfattning, de stora linjerna avseende EUs, Nordens, Sveriges och vårt samhällesförändring har kanske inte ens startat, vart hän vi hamnar, men ett är säkert, det är att SD bitit sig fast som Riksdagens 3 största parti, och ligger och tävlar med C om 4e positionen, frågorna kommer inte att bli mindre aktuella, eftersom migrations-tricket mot Europa inte kommer att minska, och klimatet kommer inte heller att bli bättre, så integrationsfrågor och vad en regering ska prioritera, är hela saken. När nu C och Folkisarna sakta tassar i enlighet med vinden, så återstår då mp, som de närmaste tre valen, vad vi kan överblicka, tappat sin vågmästarställning. Från att vara dencentralistiska, Fp var nära att gå samman med C under 70-talets början, så utvecklades mp till en rätt centralistisk ordning, liksom det närodlade Centerpartiet, och den jordmånen har alltså SD snott åt sig,, så ska man göra en säker profetissa :-) som inte kan slå fel……..
Jo, SD kommer att normaliseras, i den meningen att partiets vidare öden kommer att gå och ner, som de övriga partierna, beroende på omvärldsfaktorer och vad man själva fattar för beslut, men vågmästare kommer de att förbli, det är det som är den lilla frågan. S.W
På flera olika håll har den observationen gjorts, att 1920- och 1930-talens politiska ideologier nu går igen. Minnena av hur det slutade då saknas i stor utsträckning hos dagens yngre årgångar, i vart fall hos de individer som struntar i att studera historia. Detta fenomen kan ses såväl i USA som i Europa. Men just därför att "alla" vet hur illa det gick kan vi inte negligera det som nu pågår. Det är värre, det är en dumhet.
Cataloniens försök att bryta sig loss ur Spanien tycks också lida av en historielös lättfärdighet, som är ännu svårare att förstå för den utomstående. De ohyggliga minnena från det spanska inbördeskriget 1936 -- 1939 ligger väl ändå så pass nära, inte minst hos allmänheten där, att de inte är glömda? Läser man inte Koestler, Orwell, Hemingway etc.? Mordet på Federico Lorca? Har man inte sett en reproduktion av Picassos Guernica (jag såg originalet när det var på tillfälligt besök i Stockholm 1956, inför färdigställandet av Moderna Museets första lokal på Skeppsholmen). Känner man inte till att det fanns många europeer som deltog på republikens sida? På Söder i Stockholm finns Liss Erikssons monument "La Mano".
Striden mellan Barcelona och Madrid är till stor del en språkstrid. Men folkomröstningen var inte OK, och utfallet ger inte Barcelona underlag för en vinnande kamp. Nu är det Franco-regimens arvtagare Madrid som har rätten och konstitutionen på sin sida, och arvtagarna till 1930-talets spanska republik som är ute och cyklar. Till synes utan att inse att inbördeskrigets fasor väcks till liv, liksom även andra separatiströrelser, t ex ETA i Baskien.
Skicka en kommentar