I dag skriver Marie Demker läsvärt i Borås Tidning om det ständigt upprepade mantrat ”ta människors oro på allvar”. Vad är det egentligen man menar när man använder det uttrycket?
Vi lever i orons tid. Människors oro påstås ligga till grund för politiskt missnöje och för valframgångar för högerpopulister. Samtidigt skapar högerpopulisternas - till exempel Donald Trumps - valframgångar just oro i stora befolkningsgrupper. Här finns en paradox - vi har aldrig levt i en värld som varit bättre än den vi har i dag. Medellivslängden ökar, den absoluta fattigdomen minskar, människors hälsotillstånd blir bättre och utbildningsnivån ökar. Ändå talar många om all denna "oro" som vi måste "ta på allvar".
Marie Demker väljer att lyfta fram tre tänkbara betydelser av uttrycket "ta människors oro på allvar": 1.) Uttrycket betyder egentligen ingenting alls. Alla människors problem och alla samhällsproblem måste naturligtvis "tas på allvar". Formuleringen blir en banalitet, en tom fras. 2.) Formuleringen uttrycker en välvillig
von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. Visst, folk är oroliga. Vi hanterar deras oro genom att bekräfta att vi ser den, och ger dem en vänlig klapp på huvudet. 3.) Formuleringen döljer avsändarens egentliga avsikt - att förändra den nuvarande politiken. Då blir utsagan halvkväden - människors oro används för att antyda att något måste förändras utan att man säger vad det är som måste förändras och på vilket sätt.
En ytterligare tolkning skulle kunna vara att "vi" (vilka nu "vi" är) inte tillräckligt uppmärksammat och debatterat de samhällsproblem som ligger till grund för människors oro. Men formuleringen används oftast apropå flykting- och invandringspolitiken. Och det är ju den politiska fråga vi debatterat allra mest de senaste åren.
Därutöver kan jag tänka mig att formuleringen är ett uttryck för en önskan att "vi" bör anstränga oss ännu mer för att förklara och förstå varför många människor känner oro, trots att så mycket i världen har blivit bättre och trots att utvecklingen i så många avseenden går åt rätt håll. Om orsakerna till oron vet vi en del, men inte tillräckligt mycket.
I sak döljer formuleringen "ta människors oro på allvar" mer än den täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten. Så om ni hör uttrycket i debatten, avkräv gärna den som använder det en precisering av vad hen egentligen menar. Annars blir samtalet meningslöst.
(Mantrat "ta människors oro på allvar" ligger nära "ingen lyssnar på mig-syndromet", om vilket jag skrivit här.)
Jag själv är orolig för högerpopulismens framgångar och för ett samtalsklimat där människors genuina bekymmer mobiliseras av främlingsfientliga krafter. Där anklagelser riktas mot ett namnlöst "dom" som förväntas stå till svars för det som orsakat problemen. Där människors oro används som ett medel för att uppnå outtalade politiska mål,
Jag hoppas ni tar min oro på allvar.
10 kommentarer:
Nå, nog finns det åtskilliga saker som människor hyser oro för, att ta på allvar; ökande gängmord, bilbränningar, stenkastning mot blåljuspersonal, ökande antal våldtäkter, bostadsbrist, stigande kostnader för socialtjänst, hur alltfler fattigpensionärer far illa.
Dessa fakta är ingenting som mångordiga relativiseringande argumentationer kan dölja.
"Men formuleringen används oftast apropå flykting- och invandringspolitiken. Och det är ju den politiska fråga vi debatterat allra mest de senaste åren."
Hur mycket lärdom Ulf har tagit av den debatten visar han väl genom hävda att gränskontrollerna bör avvecklas.
Jag tänkte på en betydligt enklare sak. Bo Lundgren får väl, och har under lång tid fått 14400 extra i pension från SPV efter sin tid som riksgäldsdirektör. Det anses vara fel men Bo anser det vara rätt.
Kan man inte tycka det är märkligt att Bo Lundgren, till sin redan väl tilltagna ersättning, skall ha 14400 extra varje månad. Detta skall han alltså ha extra och detta är mer än vad en pensionär får.
Kjell Eriksson
oro är också läkar-/psykiatrispråk för "inadekvat verklighetsuppfattning" och det var väl lite det som delar av Sverige var inne i, fram till förra året, dvs gränslös godhet, som ändade ned magplask, och nog börjar det framgå att resan hit i grunden hade att göra med fastlåst svensk parlamentarism, dvs mp:s vågmästarställning, 1998, 2002 och 2010.
Nu har mp i sin gränslösa godhet fått acceptera faktum, och det svenska samhällsordningen höll inte riktigt för tidigare anstormning, dvs det har inte med människorna som kommer hit att göra, utan frånvaro av verklighetsuppfattning hos dem som redan var här. Man kan inte ha öppna gränser och samtidigt välfärdssamhälle med världens högsta levnadsstandard för sämre bemedlade, och samtidigt demokratiska val. Nä, det är inte svårt att räkna ut i efterhand, vad som gick fel, och det svårsmälta är mer att ingen kunde räkna ut det på förhand, det oroar, har vi lärt oss något? Reinfeldt kunde kalkylera, på makt, och förmodligen var attacken ett slags föräldra-/fadersuppror, dvs en kränkt individs behov av att ge igen :-) för den frihet som aldrig gavs i grunden. Nu är soppan lagad, och alla väljare ska fatta beslut om framtiden, tror de på det gamla etablissemanget, gråsossar och ädelmoderater undantagna, eller tror man identitets-sossarna och nymoderaterna?
Om svaret är oro, i största allmänhet, över ett etablissemang som naviterade medvetet fel, och försatte alla i båten i "point of no return" irreversibla beslut, så är det relativt enkelt att fatta det rationella i att rösterna går till SD, eftersom det inte riktigt blev som det var utlovat, och så länge C och l på den högra strandbanken driver på om öppna gränser och vänsterpartiet och mp på den vänstra, så finns väl ingen anledning att tro att DÖ är död, dvs 349 minus SD = det rättrådiga parlamentet, där mp åter kan vara våg, och i det läget, givet fortsatt uppfattat samhällsordningsförfall, så går rösten till soffan eller SD, eller vad värre är, soffan under opinionsbildningstider och SD när det är skarpt läge, för att visa makt. För det handlar till syvern och sist om makt. De som inte har makt, har i vart fall makt vart fjärde år, och i en demokrati handlar det lite om detta, vilka som är upptagna i röstlängden när det är val. All makt utgår från folk(hem)et, och det är svårt att hålla fungerande val utan en nationalstat. Det är bara den lilla detaljen som de "gränslösa" ska klura på.... I USA klarar man sig eftersom det är ett tvåpartisystem, där bägge sidor är lika mutbara, --> eliminationsmetoden, (jämför marknadsekonomi enligt Adam Smith eller marknadsekonomi med endast två val = ringad marknad eller oligopol, det är inte säkert att två alternativ är bättre än ett, fast förmodligen, men i ett parlamentariskt statsskick kan flera kombinationer bilda majoritet, och tappar de etablerade orienteringen, så går det som det går, att göra upp internt, att alla partier ska hålla ihop, om att bedriva politik som inte är SDs, var väl århundradets mest ogenomtänkta beslut :-) hur tänkte man? Och även om Sverige var mest extremt, så var det samma rörelse lite varstans, så nog har hela Europa vaknat, och börjat fundera lite, oj då, nationalstaternas parlament är kvar och väljarna är inte beredda att släppa makten till en centraleuropeisk byråkrati, som inte går att votera bort, om de styr fel. Det är ju det demokrati handlar om, makt att rösta bort administrationer som inte har förstånd att förstå varifrån makten har sitt ursprung, gatans parlament :-) fotfolket som kanske inte riktigt fru Clinton begrep heller. Demos har talat, ärligt talat är det mer demos som leder, än Jimmy, och det är lite synd att vår politiska elit inte är med i stugorna längre, det är ett resultat av den politiska professionaliseringen, först i Stockholm sedan Bryssel, bevare oss väl, för centralmakt, den är inte mänsklig. Först kommer säkerheten, sedan magen, och därefter moralkakorna. S.W
”ta människors oro på allvar”.
Vad avses?
Vi lever i orons tid. (är detta ngt nytt för människan, med undantag västvärlden efter 1945?
Människors oro påstås ligga till grund för
- politiskt missnöje och
- för valframgångar för högerpopulister.
S.W Människors missnöje ligger till grund för protest, som statsvetare vet, är Exit, Voice, and Loyalty (1970)av Albert O. Hirschman en svåröverträffad klassiker. Dvs djur (och människor) har följande val, när allt kommer omkring:
kamp/strid (voice)
flykt (exit) eller
samarbete, (underkastelse)
För oss som inte är partigängare, och som inte längre känner ett uns av lojalitet, återstår, vid sidan av att rösta på SD, exit eller revolution, (SD är revolution)
Vill man inte revoltera genom att rösta på SD, kan man alltid sluta betala skatt eller bara flytta till ett land. Med DÖ gav politiken väljarna ingen annan utväg än att rösta SD eller rösta med fötterna. Demos lever i en Aristotelisk värld, ÄR, medan politiken lever i en Platonsk skuggvärld, BÖR, där BÖR-världen upplevas som verklig, då eliten är fångna i sin egen förträffliga föreställning, det är sas en naturlag, att våra sinnen registrerar omgivningen, och är omgivningen falsk, dvs inte ute i verklighetens demos, så blir det en skenvärld. Kom igen... räkna röster utanför det politiska etablissemanget, det är en relation på 1000 till 1. Förändringen kommer lika plötsligt som när man utsätter en bro för överlast, den håller tills lasten, spänningen, exploderar, och då rasar allt på en gång, det är därför man har säkerhetsmarginaler på faktor 3. Om politiken överlastar säkerhetsmarginalerna till bristningsgränsen, av outgrundliga skäl, tex försvaret, eller polisen, så finns inga marginaler och buset får fritt tillträde, och uppfattas då politiken som roten till buset, så är det väl inte märkligt om demos protesterar?
Rent objektivt, sett från demos synvinkel, har inte majoriteten fel, (inte i en demokrati :-) och då är det naturligt att politiken våndas, eftersom de förbrukat förtroendet. Det är alltså inte folkets oro saken gäller, utan elitens ;-) Another point of view. Populism, populus är inte att leka med, eftersom det till syvern och sist är folkets mandat och förtroende som ger makten legitimitet, det går faktiskt att förklara för barn, hur makt fungerar. Säger man som föräldrer INTE INTE INTE, aja baja aja baja aja baja, Fy, fy fy, så ger man ju barnet makt, att göra sin förebild galen, genom protest (voice) eftersom barnet inte kan tillämpa exit förrän runt 15 - 18 år, och då återstår lojalitet (samarbete) och kan inte förebilden samarbeta, så går det som det går. Svenska folkets föräldrar har nog begärt lite mer av sina ungar, än vad som var rimligt, och då brister bron, och tror föräldern att bron är hel, och manar på, så är det läge att laga bron, först därefter går det att vinna tillbaka tilltro, under tiden bygger Jimmy en bro av gammal ordning, och eftersom den höll ganska länge, så är det en svårslagen brokonstruktion, och i brist på alternativ, så har vår nuvarande elit en hemläxa, hur konstruerar man broar som håller? Att förra regeringen genomfört förändringar i PBL, som innebär att vi kan bygga framtidens samhälle med mycket lägre krav, är ett järtecken. S.W
Problemet är att många opinionsbildare i form av politiker, debattörer, akademi, m.fl. inte riktigt vill förstå att det oskrivna samhällskontraktet mellan den politiska "överheten" och den breda "folkbasen" sedan ganska många år skaver allt mer. Idag känner många invånare att deras del av avtalet hotas allt mer, de upplever inte längre att deras förväntan på samhällets välfärd och framtida trygghet kommer att bestå. Detta "avtal" har i decennier funnits som ett fundament i vårt svenska samhällskontrakt.
Det kanske är hög tid att politik, akademi och media tar sig en funderare - innan det gått alldeles för långt...
Men snälla Ulf, du kan inte förvänta dig att amerikanska medelklassen ska rösta på status quo bara för att den absoluta fattigdomen i tredje världen har sjunkit. 78% av de som upplevde att deras familjs finansiella situation försämrats det senaste året röstade på Trump, säger det dig nåt?
För väldigt många arbetar- och medelklasshushåll i USA är situationen minst sagt ansträngd. Medellivslängden har dessutom stagnerat i medel och arbetarklassen, inte ökat som du skriver. All statistik finns där ute som gott och väl kan förklara Trumps "överraskande" seger utifrån materiella faktorer. Men fortsätt för all del med den idealistiska approachen och "kämpa" mot arbetar- och medelklassens onda åsikter. Det har ju funkat så bra hittills.
Marie Demker diskuterar "sanningen". Bl a skriver hon: "När vederhäftig statistik visar att våld mot kvinnor minskar över tid, att utrikes föddas barn har nästan lika hög sysselsättningsnivå som inföddas barn och att motståndet mot flyktingmottagning inte ökar kommer genast påståenden om motsatsen, ofta understödda av personliga anekdoter." Att motståndet mot att flyktingmottagningen inte ökar baserar hon väl på tidsserien från SOM-institutet. Men hon bortser från senare undersökningar, t ex det överväldigande stödet för den mer restriktiva asylpolitiken. Och med sysselsättningen ligger det till så här: "DNs Erik Helmerson: ”Den svenska integrationen av flyktingar är dålig. Men för andra generationen ser det bättre ut...Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan första generationens invandrare och infödda är enligt TT över 15 procentenheter. För invandrarnas barn, födda i Sverige, har skillnaden krympt till 2 procentenheter. Siffran är relevant både för dem som hävdar att invandring är en konstant belastning"
Eurostats rapporterar exakt samma data som vi sett tidigare, bara med nya ålder- och ursprungskategorier. De med en svensk förälder ingår i andra generationens invandrare, och gruppen består med denna definition till över nio tiondelar av de med föräldrar från EU-länder. De har alltid klarat sig bra, det saknar nyhetsvärde att de med en norsk mamma är välintegrerade. Det säger heller inget om flyktingar. SCB om utomeuropeiska andra generationens invandrare från utanför Europa år 2008:
"Förvärvsfrekvensen bland de med båda föräldrarna från länder utanför Europa var 2008 15 till 20 procentenheter lägre än för dem med båda föräldrarna födda i Sverige. De med båda föräldrarna födda i ett EU-land eller i övriga Europa har även de relativt hög förvärvsfrekvens, runt 80 procent av de i åldern 20–64 år är förvärvsarbetande"
Integrationen har varit stabil länge, Eurostats data är ur SCBs AKU 2014, inte något nytt. Jag använder Eurostats databas som rapporten bygger på och har citerat samma siffror för er tidigare. Liksom Groundhogs day måste vi ha exakt samma debatt om europeiska v.s utomeuropeiska, sysselsättning v.s jobb och så vidare varje gång samma siffror citeras i lite annan förpackning." Citerat från Sanandajis Facebook. Och hur är det ställt med Reinfeldts sanning: " – De som är fientligt inställda till invandring anklagar mig för att inte berätta sanningen om kostnaderna. Till dem säger jag: varför berättar ni inte sanningen om intäkterna?...De som vill ha en mer restriktiv invandringspolitik säger att ekonomin, pensionerna och jobben hotas. Men hur jag än vrider och vänder på det när jag går igenom de forskningsunderlag som finns råder närmast konsensus. Att människor kommer hit stärker ekonomin och säkrar pensionssystemet på sikt”. De forskningsrapporter som gjorts av oberoende forskare, dvs inte idelogiska tankesmedjor, visar samtliga att Reinfeldts påstående är fel. Ekberg (1999) Gustafsson & Österberg (2001) Storesletten (2003) Ekberg (2011) Ruist (2015). Även för professorer och fd statsministrar skymmer tydligen politiska dogmer (eller i bästa fall önsketänkande) statistiska och ekonomiska sanningar.
Klas Bengtsson
En alternativ förklaring är att människor inte alls är oroliga, i alla fall inte mer än de varit under mänsklighetens moderna historia. Med andra ord - man försöker lösa ett problem som inte existerar.
När Löfven, t ex, talar om att ta folks oro på allvar är det en
härskarteknik. Som om oron vore en upplevelse utan täckning i realiteter.
Vilket är en lögn. Den som inte får tandläkartid på två år vet vilka
det är som går före i kön, asylanter med behov av akut tandvård.
Då är det inte fråga om oro utan om en vanvettig asylpolitik. Men
den och dess upphov vill ingen socialdemokrat diskutera. /AN
Skicka en kommentar