Obehagliga nyord: Flyktingpaus

Nej, nu skulle det väl sitta bra med en liten flyktingpaus!

Alla behöver vi en paus då och då. Det kan vara en paus som vi använder till något positivt som en personlig njutning - en kaffepaus, eller kanske en rökpaus. Syftet med en paus kan också vara att samla kraft från en ansträngning - en vilopaus efter en hård arbetsinsats, ett träningspass, en intensiv närvaro i sociala medier.

Nyligen fick Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé stort genomslag i media för en ny slags paus - en flyktingpaus.

Ungefär 60 miljoner människor i världen i dag befinner sig på flykt. Hälften av dessa är barn. De allra flesta flyktingar tas omhand av fattiga länder och att bara en mycket liten del kommer till rika industriländer. Nära nio av tio flyktingar finns i länder och regioner som bedöms som underutvecklade. Med all respekt för de påfrestningar som många svenska institutioner nu utsätts för är jag inte säker på att det i första hand är Sverige som behöver en paus. I stället är det framförallt de människor som tvingas fly som behöver en paus, en paus från otrygghet, ångest och umbäranden. Därutöver är det alla de fattiga länder som härbärgerar 90 procent av världens flyktingar som kan behöva en paus.

Att hävda att det är Sverige som behöver en flyktingpaus blir ett hån mot människor på flykt och mot de fattiga länder där de befinner sig. Ordet blir en banalisering av det lidande som flyktingskapet innebär. Jag blir uppriktig besviken på Tomas Tobé och jag kan inte låta bli att tänka på vad Fredrik Reinfeldt tycker om dagens utveckling. Hela hans "öppna era hjärtan"-linje skåpas nu ut av Moderaterna och ersätts av en "stäng gränserna fortare än kvickt"-linje.

Och ja, jag har protesterat även mot att rödgröna företrädare påstått att Sverige behöver ett "andrum" i flyktingmottagningen.