Marie d'Agoult levde ett dramatiskt liv, där hon lämnade make och barn och en ställning vid franska hovet för att i stället inleda en kärleksförbindelse med Frans Liszt. Marie d'Agoult och Frans Liszt fick tre barn tillsammans innan relationen tog slut. I mitten av 1800-talet arrangerade Marie d'Agoult salonger, där många ur den franska radikala, kulturpolitiska eliten var trogna gäster. På Josef Danhausers målning nedan ses från vänster till höger Alexandre Dumas, Victor Hugo, George Sand, Niccolò Paganini, Gioacchino Rossini, Frans Liszt och Marie D'Agoult. Även Karl Marx tillhörde gästerna.
Genom att följa Marie d'Agoults liv och gärning får vi möjlighet att analysera och förstå Frankrikes dramatiska historia från revolutionen med början 1789 till republikens slutgiltiga seger efter det fransk-tyska krigets slut 1870. Under dessa 80 år böljade kampen mellan kungamakt och folkmakt, mellan monarki och republik, fram och tillbaka. Åtminstone två "kejsardömen" och tre "republiker" avlöste varandra i denna sociala och politiska kamp. (För en analys av Frankrikes politiska historia rekommenderar jag varmt denna bok.)
I dag står inte kampen i Europa mellan kungamakt och folkmakt. Den parlamentariska demokratin har segrat i de flesta länder, och i en parlamentarisk demokrati är just "folkviljans förverkligande" ett grundvärde. I stället tycker jag mig se en starkare spänning mellan folkmakt (folkviljans förverkligande) och individens rättigheter (mänskliga rättigheter), där individens rättigheter de senaste decennierna stärkt sin ställning på folkmaktens bekostnad.
Normen om de mänskliga rättigheterna övertriumfar normen om att folkviljan genom majoritetsbeslut skall styra politiken. I huvudsak tycker jag att det är en positiv utveckling, men inte utan risker. I förlängningen hotar en juridifiering av politiken och en maktöverföring till experter utan möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande.
Därutöver har parlamentarikernas beslutsmakt tunnats ut, genom att många av vår tids viktiga politiska frågor avgörs utanför parlamenten. Var finns egentligen folkmakten i EU? Vem utkräver politiskt ansvar av bank- och finanskapital? Med vilken trovärdighet kan de politiska partierna påstås representera folket i dag?
I morgon går jag på en liten vallfärd till rue Lafitte, där Marie d'Agoults salonger ägde rum. Något säger mig att hennes namn inte dykt upp för sista gången i denna blogg.
6 kommentarer:
Jag tycker deklarationen om de mänskliga rättigheterna är ett av de största politiska framstegen under 1900-talet. Jag är glad att de mänskliga rättigheterna är en hörnsten i EU-samarbetet. Sen håller jag med om att EU måste bli mer demokratiskt om det ska ha någon trovärdighet på längre sikt.
Jag undrar om det verkligen är rätt att ställa de mänskliga rättigheterna mot folkviljan? De mänskliga rättigheterna brukar spåras tillbaka till Magna Carta som var ett sätt att inskränka kungens absoluta makt över befolkningen och ge alla medborgare vissa okränkbara rättigheter som inte ens kungen kunde sätta sig över. De mänskliga rättigheterna har alltså även de sitt ursprung i en kamp mellan kungamakten och folket. Idag kanske man kan säga att det är en kamp mellan den enskilda människan och staten, men att vi ska respektera de mänskliga rättigheterna är ju trots allt något riksdagen har beslutat om.
I dag känns det som att kampen står mellan de stora globala företagen och folket, som får allt mindre inflytande i och med att vissa företag idag har större resurser än nationalstaterna och att de påverkar stater och lagstiftning på odemokratiska sätt genom marknadsföring, lobbyism, astroturfing och även olagliga metoder som mutor och informatörer på hög nivå i olika länders regeringar och myndigheter. (Tack vare wikileaks "cablegate" har vi fått en liten fingervisning av hur det kan gå till). I takt med att de ekonomiska orättvisorna ökar, ökar också maktobalansen i världen.
Heter det inte de mänskliga fri- och rättigheterna?
Man var ju faktiskt tvungen att ta med både fri- och rättigheter.
Sedan är det synd att man inte har med skyldigheter, att människan
är skyldig något, annars blir så klart rättigheterna bara tomt prat.
För om alla barn har rätt till skola och utbildning, så är väl något
skyldig att betala, och då kommer faktiskt tvånget in. och helst vill man ju betala skatt för att man vill, och inte för att man måste.
Att betala hög skatt, uppemot 70 % (inkl moms och LKP) på varje nedlagt arbetstimme
kräver så klart att man får ngt i gengäld, och här ligger utmaningen, de som styr över skatten, våra partier, har ett stort ansvar för att förtjäna sitt förtroende.
Men det ligger i farans riktning att folkets företrädare för folkviljan ser det lite annorlunda, och här ligger hela problemets pudel. Diskrepansens mellan de som befinner sig i produktionen, tex poliser i yttre tjänst, som får 24.000 i månaden före skatt eller sjuksköterskor med något lägre lön. En parkeringsvakt tjänar bättre idag (genom provision)
Kungen brukar normalt balansera sin makt i förhållande till adeln, genom folket.
de mänskliga rättigheterna är för alla, skatten kommer av folkviljan. När de förtroendevalda (som vilket uyppfattar det) använder skattemedel till alla rättigheter, så spelar det ingen roll vilken moraluppfattning man har. Om den som beskattas inte uppfttar att man får något igen, i lokalsamhället, så flyttar man eller agerar för att betala mindre skatt.
Just nu har vra folkvalda nolllkoll på att många som arbetar i produktionen, tex poliser, läkare, sjuksköterskor, lärare, socialarbetare inte orkar, och sjukskrier sig eller byter jobb, och då kan ju de policyprofessionella trumpeta hur mycket de vill, det finns inga som vill slita med produktionen, (och det var ju det som arbetarrörelsen hade som utgångspunkt) att föra tillbaka makten lokalt, där gemene man hade sitt uppehälle.
Makt är ett bra ord. Egenmakt, liksom vanmakt eller rent av mäktig.
Maka av tyskans macht alltså att göra ngt, eller mögen = kunna.
Det där med rättigheter (och skyldigheter) är klurigt.
Bara ordet "rätt-" är hopplöst.
Dvs ursprungen i Franska revolutionen positivt frihet
och den amerikanska 10 är tidigare med negativ frihet.
Balansen är emellan är inte lätt.
Nja, det verkar som att inlägget beskskriver en målkonflikt mellan människans makt att få rösta fram sina egna företrädare (demokratins grund) och de som uppfattar sig som makten själv (dvs våra partigängare), som kanske inte alltid själva tycker att deras egna värderingar och prioriteringar vinner gehör. Det är det som är det fina med folkvilja, att den utgår från varken individ, som ges en rätt att utrycka sin egen uppfattning, för om inte makten hänger med, så får någon annan en biljett till paradiset, politiken, dvs att slippa produktionen, och för en hög lön och en massa privilegier, få styra och ställa.
Just nu prioriterar regeringen en riktning, och med begränsade resurser gäller det att fråga sig varifrån pengarna man disponerar kommer från, det har inget med moral att göra. Om nu tex S och mp prioriterar bort bistånd till kvinnor och barn i tredje världen, för att vi inte har råd, så måste det ju vara något i statsbudgeten här på hemmaplan, som regeringen prioriterar högre, tex transfereringar, och då är det så.
S.W
Folket inser att partigängarna vill komma i åtnjutande av makt (rosenbad), och just nu är det märkligt. Nymoderaterna har insett att de inte kan få ihop en statsbudget med 175 mandat, utan SD inom överskådlig framtid, eftersom mp inte längre är våg. oc det har tvingat in moderaterna i ett hörn de inte kommer ur och skadeglädjen kan inte helt förbigås, att den store strategen manövrerade in moderaterna dit :-) Regera med SD eller dö... Det är för överskådlig framtid omöjligt för alliansen att få ihop 175 mandat för en statsbudget inkluderat mp. Därmed har moderaterna ingen bra position att fortsätta vara statsbärande. Enda vägen är att joxa med reglerna, och det kommer bara rekylera :-) Så den sängen har företrädaren bäddat säck i.
S har väl inget drömläge, eftersom man har svårt att återta röster, utan att göra slut med mp, så länge inför 2018 är rysligt. Mest sannolikt är en statsbudget som släpps ingen av sd, men om detta inte sker, så är handlingsutrymmet för s större, eftersom om det inte går att bilda en ny allians med SD som underlag, så är det S som allt graviterar kring. Om V allierar sig med Fi, kan det innebära att mp halkar ner mot 4 % och då är bollen rund. KD går konservativt åt trad.höger, Fp håller på att frigöra sig och återta rollen som det socialliberala mittenpartiet. Centerpartiet är en kopia på M, och kan komma att tappa lite, om man inte börjar tala om reala prioriteringar i statsbudgeten, (vill man höja lönen för lärare?) och har vi lärare kvar om vi inte gör det, och hur går det då med allas rätt till likvärdig utbildning?
Ser man de krasst, är det mycket snack och lite verkstad genom att statsbudgeten inte har minsta marginal. Om det går att få ihop en budget som inte innehåller nya M, inte C och inte mp är en väg för att tänka framåt, annars kommer nog statsfinanserna och braka pga att skatteunderlaget röstar med fötterna.
Det finns snart ingen som orkar arbeta i produktionen, (de som ska uppfylla alla rättigheter som makten delar ut), när sjukskrivningarna ökar och ingen står på barrikaderna, så går det utför, de rättigheter folket givits blir en kuliss.
S.W
Att betala skatt är en nödvändighet. Vi har betalat skatt så länge det funnits större samhällen. Idag borde vi vara tacksamma att skattepengarna går till saker vi har nytta av gemensamt och inte till kungligheternas och adelns slott, fester och pyramider. Det finns så många sätt vi får tillbaka av skatten idag, det är svårt att se hur någon kan påstå något annat: dagis, skola, sjukvård, ålderdomsvård, polis, socialtjänst, försvar, vägar, rent vatten, avlopp och annan infrastruktur. Men det känns lite beklämmande när det slösas pengar på krigsplan, nya tjusiga konserthus för miljarder och annat samtidigt som man inte anser sig ha råd att hjälpa en handfull familjer som bor i kåkstad och tvingas försörja sig genom tiggeri, eller att skolmaten bara får kosta några kronor per portion, osv. Man kan definitivt ha synpunkter på hur man prioriterar och hur mycket skatt man tar ut och på vad.
Samarbete och samförstånd är en nödvändighet när vi samsas om marken och naturresurserna. Det verkar finnas de som argumenterar som om de vore ensamma på sin egen ö och vill bestämma allt själv utan att någon annan ska få lägga sig i, men det finns inte nog med öar (och det skulle bli ganska ensamt tycker nog de flesta). Vi lever med andra människor, och då måste vi förhålla oss till dem, ha gemensamma regler för hur man uppför sig mot varandra, hur resurserna fördelas och i och med synergieffekter blir det en självklarhet att lösa många problem gemensamt.
Ett problem gällande skattemoralen är också att människor uppfattar sin inkomst och ägodelar som en rättighet eller något skänkt av guds nåde, eller jag vet inte riktigt hur man tänker om jag ska vara ärlig. Det är kanske det att det gör mer ont att förlora något man har än något man aldrig haft och man ser ju hela tiden hur mycket av lönen som går till skatt. I verkligheten är inkomst och ägodelar något som fördelats utifrån de gemensamma regler som finns i samhället och dessa regler kan förändras vilket skapar nya vinnare och förlorare. Idag pratas det mycket om marknadsekonomi (men i praktiken ser mycket ut som oligopol för mig) och det är ett av många sätt att fördela resurserna mellan människor.
Enligt artikel 23 så har alla också rätt till arbete. Alla måste ha en chans att försörja sig. Det är lätt att prata om ansvar och skuldbelägga arbetslösa, sjuka och unga men i verkligheten är det inte så att arbetena och lönerna är lika tillgängliga för alla. Man måste ut och kämpa om jobben som Maud Olofsson sade för inte så länge sedan (med tanke på undomsarbetslösheten). Vad hon samtidigt inte verkade inse var att det betyder att det alltså inte finns jobb så att det räcker till alla och att somliga därmed är tvingade att vara arbetslösa om inte för evigt så i perioder.
Får mig att tänka på en lek vi lekte i skolan som barn, hela havet stormar tror jag det hette. Man skulle dansa runt en grupp stolar så länge musiken spelade men det fanns alltid en stol mindre än antalet barn. När fröken stängde av musiken så gällde det att snabbt sätta sig på en stol, den som inte var snabb nog och inte han få en stol innan de tog slut förlorade. En stol plockades bort och proceduren upprepades. Det var en kamp om begränsade resurser och konstruerat så att det alltid fanns en förlorare.
Man kan också fråga sig om det är rimligt att de som har arbete och därmed inkomst inte får lön proportionell mot den möda de lägger ner. Det är ju de facto så att det arbete som sjuksköterskor, lärare och poliser utför till vardags värderas lägre än det som bolagschefer och investerare utför. Men det är en fråga som har många aspekter. Lön är på ett sätt samhällets mekanism för att belöna människor för önskvärt beteende. Ser man på lönen på det viset så kan man förundras över hur nuvarande samhällsstrukturer prioriterar.
Man borde få utbildning i nationalekonomi i grundskolan, så att människor får lära sig lite om hur helhetsbilden ser ut och få större förståelse för att vi alla är små kuggar i ett större maskineri och hur de passar in i helheten. Fast det skulle kanske bli svårt för ekonomer att komma fram till vad som faktiskt bör läras ut.
En del av politikens problem i en demokrati är i alla fall pedagogiskt (åtminstone för de som har allas bästa i åtanke). Vi behöver ha kunskaper för att göra kloka val och vi föds inte med kunskap utan det är något vi måste lära oss, (och något vi alltså har rätt till :)).
Är inte argumentet för t.ex. oavhängiga riksbanker, för EU och inte minst för TTIP att majoriteten inte ska tillåtas styra, utan att "experter" ska göra det?
Skillnaden mellan detta och 1700-talets "upplysta envälde" tycks mig hårfin...
Skicka en kommentar