2015-11-27

Jimmie Åkessons osmakliga utspel om att kartlägga muslimers åsikter

Inget annat parti är så besatt av kontroll och övervakning som Sverigedemokraterna. Tidigare har Expressen och Aftonbladet avslöjat massövervakning av partiets egna förtroendevalda, anställda och politiskt aktiva medlemmar, en övervakning som bl a syftat till att ta reda på om någon haft mejlkontakt med antirasistiska organisationer som t ex Expo.

Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje, Mikael Strandman, har föreslagit att journalister som anställs inom public service ska åsiktsregistreras och tvingas uppge vilket parti de sympatiserar med. Andra Sverigedemokrater, som till exempel partiets gruppledare i Ängelholm Patrik Ohlsson, hakade på och uttalade sitt stöd för förslaget.

I dag för Jimmie Åkesson Sverige ett steg vidare mot kontroll- och övervakningssamhället. Denna gång är det inte journalisterna eller partiets egna medlemmar som skall övervakas, utan muslimerna. I en intervju i Svenska Dagbladet föreslår Jimmie Åkesson, till synes på fullt allvar, att staten skall "undersöka attityder i den muslimska befolkningen" för att få en uppfattning om hur utbredda olika radikala föreställningar är. Att varenda muslim skulle vara potentiell terrorist är att gå alldeles för långt, naturligtvis, tillägger Jimmie Åkesson gentilt.

Jo tack. På ett ytligt plan är Jimmie Åkessons förslag oförargligt. I olika sammanhang undersöker vi redan olika befolkningsgrupper (män, kvinnor, yngre, äldre, högutbildade, lågutbildade, arbetare, tjänstemän, företagare, religiösa, ateister, storstadsbor, landsbygdsbor etc) med avseende på t ex politiskt deltagande och politiska åsikter. Men det är syftet med Jimmie Åkessons kartläggning som är motbjudande. Han pekar ut en enskild befolkningsgrupp som ett potentiellt hot och kräver att just den gruppen skall undersökas. Alla de muslimer som inte är och aldrig varit i närheten av några våldsbejakande, extremistiska åsikter förväntas vara tacksamma över Åkessons idé: det "ligger i hela gruppens intresse" att undersökningen genomförs, hävdar han.

Om det är någon enskild befolkningsgrupp som skall pekas ut som särskilt våldsbenägen så är det  inte gruppen muslimer utan gruppen män. Ungefär 90 procent av alla mord som begås i Sverige begås av personer som ingår i gruppen män, och medlemmar ur gruppen män är också grovt överrepresenterade i andra former av våldsbrott. Nu tycker jag inte det är en särskilt bra idé att kräva att männens åsikter skall kartläggas och jag tror heller inte att det ligger i alla mäns intresse att en sådan undersökning genomförs. Jag vill bara visa på vart Jimmie Åkessons logik leder.

Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som förhåller mig försiktigt kritisk när Sverigedemokraterna benämns som ett rasistiskt eller fascistiskt parti. Men partiets kontrollfanatism får mig att tveka. Behovet av kontroll och övervakning är ett omisskännligt element i fascismen och i varje totalitär rörelse. Och just det behovet är onekligen väldigt starkt utvecklat inom Sverigedemokraterna.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Är det så farligt? Gör annars överallt.

Här har intependent en.
http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/isis-muslim-majority-countries-across-the-world-overwhelmingly-detest-terrorist-group-a6751286.html

Anonym sa...

Det har gjorts en sådan undersökning internationellt men den är gammal. Det är väl bra med opinionsundersökningar?

http://www.amazon.com/Who-Speaks-For-Islam-Billion/dp/1595620176

Karl Persson sa...

Kanske staten skall "undersöka attityder bland sverigedemokraternas väljare" för att få en uppfattning om hur utbredda olika radikala föreställningar är. Att varenda sverigedemokrat skulle vara potentiell terrorist är att gå alldeles för långt, naturligtvis.

Eller?

Anonym sa...

Att SD är ett parti med fascistiska inslag är ju ingen nyhet. Att många av deras förslag och uttalanden är olagliga är väl inte heller något som gått någon förbi? Ingen har väl heller glömt att hitler var folkval, tills valen togs bort...

Anonym sa...

Nu handlar det inte bara om våldsbenägenheten. Om t.ex. en stor majoritet av muslimerna, så stor att den skulle kunna utgöra egen majoritet i landet i en eventuell framtid, önskar se införande av Sharialagar, så finns all anledning till oro. Då är det väl bra att få en fingervisning svart på vitt så antingen islamofober eller de som står på diametralt motsatta sidan tvingas förändra sin världsbild och eventuellt agera efter den förändrade världsbilden?
Personligen skulle jag inte önska att sharialagar införs vare sig med våld eller den politiska vägen. Skulle ett förstärkt grundlagsskydd av mänskliga rättigheter visa sig nödvändigt behöver politikerna veta det i tid, då det tar tid att ändra grundlagen.

Anonym sa...

Det är naturligtvis typiskt SD att kräva en sådan kartläggning. Vad ska de använda den till? Vi vet t ex redan att vi är nummer två i Europa på att exportera IS-krigare, men de är trots allt en försvinnande liten del av muslimerna i Sverige. Och arbetet mot våldsbejakande extremism pågår, om än med sedvanlig svensk senfärdighet. Att sedan SDs inre maktstrider utspelas inför öppen ridå beror på att partiet har växt mycket snabbare än antalet kompetenta politiker. Därför kopierar en motståndare till ledningen deras interna mejl och ger dem (eller säljer?) till deras svurna fiende Researchgruppen. I de mer etablerade partierna pågår maktstriderna bakom stängda dörrar som ibland öppnas på glänt, t ex av Suhonen.
Yrkesarbetandes politiska åsikter är i stort sett irrelevanta för deras yrkesutövning. Men utan att förespråka registrering måste jag konstatera att det inte gäller opinionsbildande yrken. Jag har t ex svårt att föreställa mig att ABs ledarsida skulle anställa en moderat eller att SvDs skulle anställa en socialdemokrat. Om en teoretisk fysiker är s eller m intresserar mig inte. Däremot om det gäller en statsvetare. Att Ulf och Stig-Björn är s om än på olika kanter gör de ingen hemlighet av vilket jag tycker är bra. Man behöver inte heller vara särskilt begåvad för att kunna placera t ex Hinnfors eller Möller i det politiska landskapet. Det medför naturligtvis inte att de är "dömda på förhand", men det är en viktig kunskap för att kunna bedöma deras analyser. Inom de flesta naturvetenskaper kan man tala om objektiva fakta. Men enligt min mening färgas "fakta" inom samhällsvetenskaperna ofta (men långtifrån alltid) av ideologiska glasögon. Saklighet och opartiskhet är inga entydiga begrepp, inte heller inom Public service.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Det finns väl bara en utmaning. SD kan rimligen inte förhindras att tycka som de tycker ( oavsett hur illa man än tycker det är). Utmaningen , och den enda utmaningen, är väl att få en majoritet (eller stor andel) av svenskarna att inte tycka likadant.
Men jag är inte säker att etablerade partier använder rätt taktik. Det verkar bli fel hela tiden.
Kjell Eriksson

Karl Persson sa...

De som ständigt pratar om islamism men blundar för högerextremism saknar trovärdighet.

Hur många nazister är det egentligen som åker till Ukraina? Vad gör myndigheterna med de som kommer tillbaka till Sverige efter det? Varför görs inte mer för att förhindra mordbränderna på flyktingförläggningar? Varför arbetas det inte aktiv med att förhindra radikaliseringen av unga som dras till högerextrema miljöer?

Faktum är att högerextremism är det största terrorhotet både om man ser till antal attentat eller antal drabbade/mördade i Norden, ändå är det få på högerkanten som intresserar sig för den frågan. Kanske för att de inte är de högerextremas måltavla, kanske finns det mörkare anledningar.

Jan Holm sa...

Sedan verkligheten hann ifatt Regeringen och de tvingades till att verkställa SD:s invandringspolitik , så har media på nytt intensifierat sina ansträngningar att på olika sätt misskreditera SD.
När det av förklarliga skäl inte längre går att kalla SD:s invandringspolitik fascistisk , så blir nu istället tex kartläggningen av muslimers åsikter att betrakta som fascism.
Om Sjuklövern från början hade antagit en invandringspolitik som legat i linje med övriga EU, så hade de inte bara fått omvärldens respekt , utan också kunnat ha kvar bibehållen nivå i biståndet och en välfärd som gagnat både medborgare och de som flytt hit.
Dessutom så hade det förhatliga SD knappast haft det existensberättigande som det fått genom Sjuklöverns svek mot sin befolkning.

Anonym sa...

@Jan Holm
Nu var det väl iofs inte SDs invandringspolitik som verkställs. De vill ju över huvud taget inte ha asylinvandring. Men jag tycker att fixeringen vid SD och SDs betydelse är kraftigt överdriven. Ett betydligt större problem är att ett parti i vars partiprogram bl a står: "Vi tror inte på länders rätt att välja sina invånare, vi tror på människors rätt att välja var de vill bo. Vi ska möta människor med möjligheter, inte murar. Alla ska kunna leva, arbeta och förverkliga sina drömmar där de önskar. Fri rörlighet borde vara en mänsklig rättighet." Med andra ord miljöpartiet som med stöd av 6% av väljarna tillåtits sätta agendan för två regeringar. Särskilt anmärkningsvärt tycker jag det är att socialdemokraterna som med rätta varit stolta över den svenska modellen anser att detta extrema parti är den naturliga samarbetspartnern. Nu tror jag dock att miljöpartiets dagar i regeringen är räknade. Tillräckligt många socialdemokrater står fortfarande med fötterna på jorden.
Klas Bengtsson

Karl Persson sa...

Verkligheten har inte hunnit ifatt någon, det är verkligheten som förändrades så att det istället för 4 000 kom 40 000 i oktober och så många tillfälliga bostäder kan migrationsverket tydligen inte få fram så snabbt. Men man borde kunnat förutse och förbereda sig på det tycker jag (utifrån tidigare erfarenheter på 90-talet) och det är så klart endast ett tillfälligt högt flöde precis som tidigare krigssituationer i vårt närområde.

Det är väl ändå inte vad som står i partiprogrammet som är avgörande utan vad miljöpartiet faktiskt gör, och nu har de gått med på att försämra asylmöjligheterna till en miniminivå i EU. De som ogillar invandring borde börja rösta på mp och s nu tycker man, för att visa stöd. Att sd ändå växer i opinionsundersökningar visar bara på det hopplösa i att försöka slå sd på deras egen paradgren, det ger dem bara mer vatten på kvarnen och de får ännu mer röster. Finns inget mer än dy att fiska upp i de bruna vattnen.

Vad gäller samarbetsparti så kan inte s förvänta sig att regera själva med endast 30%, det verkar inte ha gått upp för alla ännu.

Det funkar att hålla v utanför för de står till vänster om s och röstar med s även om de är i opposition. S måste samarbeta med ett parti till höger för att få majoritet i riksdagen. KD går bort inte minst pga sin ringa storlek. M går bort av ideologiska skäl. Visst känns det som det är väldigt likt ibland men de skulle nog båda förlora för mycket i trovärdighet hos sina egna väljare om de gick ihop, men det beror lite på varför, om det är för att hindra sd att få mer inflytande så har nog väljarna större förståelse. Då återstår fp, c och mp. C och mp har ungefär samma syn på invandring och kärnkraft, men mp är mer socialliberalt, c nyliberalt, och då är nog mp att föredra. FP, mindre än mp och med Björklund som precis har kört skolan i botten, har blivit ännu mer ett konservativt rikemansparti vars viktigaste fråga är värnskatten, och var det förövrigt inte de som införde möjlighet för arbetskraftsinvandring (om det nu är invandring som upplevs som problemet med mp)? De framstår inte som att de är seriöst beredda på att vara stödparti åt S ändå utan snarare försöker slå en kil mellan mp och s. Om de på allvar är bereda att förhandla med regeringen så är det positivt, samtidigt kan inte s svika mp nu, det vore inte seriöst. S vet var de har mp, de får offra kärnkraften men det gör ändå många till vänster nöjda (trots att fakta visar att det är ett av de säkraste, klimat- och miljövänligaste alternativen). Kanske till och med kan locka över en del besvikna centerväljare. Så mp är nog det mest logiska samarbetsalternativet mandatperioden ut.

Anonym sa...

SD är ett klassiskt exempel på:
Utrikes inrikespolitik och Inrikes utrikespolitik

för att ta Gösta Bohmans terminologi i beaktande från 70-talet
(sid 157 i "så var det" Nixons julbombning av Hanoi - >

Förhandlingar mellan S och M om ett
i) upprop till Svenska folket om en vädjan till de krigförande parterna om
ett bombstopp + fred
ii) innehållet i två budskap från Palme till Nixon där det första budskapet var Palmes berömda liknelse med Guernica. (man förhandlade alltså om innehållet/saken, men inte hur det retoriskt skulle framföras,

Först därefter (efter att man godkänt innehållet i budskapen och Palme framfört sitt tal fick Bohman reda på att USA reagerat genom att vägra godkänna Yngve Holberg som Svensk ambassadör. I samtal med dåvarande utrikesministern Torsen Nilsson fick GB svaret - utgången för den svenska opinionen riskerade att glida regeringen ur händerna och gynna kommunisterna och de radikala vänsterkrafterna.
GB förstod motiven (radikaliserad inrikes utrikespolitik) i syfte att bibehålla initiativet i den riktiga (icke protokollförda utrikespolitiken), där det riskfyllda i det hela, nog ändå var självklart, men nu var det kalt krig och S som regerade i ett svårt läge, där ministären Nixon trots allt begått omfattande misstag med hur man hanterade Vietnam.

I juni 1965 hade tidskriften Tiden i en ledare givit uttryck för oro i fråga om en alltför idealistisk utrikespolitik. I utrikesfrågor finns risk för "att idealismen till förmån för de fattiga länderna och indignationen mot regimer som den sydafrikanska kan utnyttjas av ett vänstersocialistiskt parti liksom av vissa liberaler. Här kommer en socialdemokratisk politik av der mera energiska slag som särskilt förordats av partiets yngre krafter att krävas för att inte initiativet i dessa frågor ska övergå till kommunister och liberaler."

Det var och är en balansgång mellan olika partiintressen och med opinionen. Utrikespolitik har alltid dubbla måttstockar, dels vad som är hård utrikes-politik, och statshemligheter, dels vad som krävs för att vinna val, för att få komma i fråga för att regera, dvs driva utrikespolitik. Den där balansgången är svår, och sedan 1998 har mp fått smak för maktfrågor i en högre ordning, dvs utrikes-, säkerhets-, försvars- och migrationspolitik och har lyckats få ett förhållandevis enormt inflytande. Ta bara detta med "feministisk utrikespolitik" det är ju något som inte innehåller något konkret, dvs vilken hållning man faktiskt ska driva i stormaktsspelet, för att slippa deklarera en åsikt i sak.
S.W