Marie d'Agoult levde ett dramatiskt liv, där hon lämnade make och barn och en ställning vid franska hovet för att i stället inleda en kärleksförbindelse med Frans Liszt. Marie d'Agoult och Frans Liszt fick tre barn tillsammans innan relationen tog slut. I mitten av 1800-talet arrangerade Marie d'Agoult salonger, där många ur den franska radikala, kulturpolitiska eliten var trogna gäster. På Josef Danhausers målning nedan ses från vänster till höger Alexandre Dumas, Victor Hugo, George Sand, Niccolò Paganini, Gioacchino Rossini, Frans Liszt och Marie D'Agoult. Även Karl Marx tillhörde gästerna.
Genom att följa Marie d'Agoults liv och gärning får vi möjlighet att analysera och förstå Frankrikes dramatiska historia från revolutionen med början 1789 till republikens slutgiltiga seger efter det fransk-tyska krigets slut 1870. Under dessa 80 år böljade kampen mellan kungamakt och folkmakt, mellan monarki och republik, fram och tillbaka. Åtminstone två "kejsardömen" och tre "republiker" avlöste varandra i denna sociala och politiska kamp. (För en analys av Frankrikes politiska historia rekommenderar jag varmt denna bok.)
I dag står inte kampen i Europa mellan kungamakt och folkmakt. Den parlamentariska demokratin har segrat i de flesta länder, och i en parlamentarisk demokrati är just "folkviljans förverkligande" ett grundvärde. I stället tycker jag mig se en starkare spänning mellan folkmakt (folkviljans förverkligande) och individens rättigheter (mänskliga rättigheter), där individens rättigheter de senaste decennierna stärkt sin ställning på folkmaktens bekostnad.
Normen om de mänskliga rättigheterna övertriumfar normen om att folkviljan genom majoritetsbeslut skall styra politiken. I huvudsak tycker jag att det är en positiv utveckling, men inte utan risker. I förlängningen hotar en juridifiering av politiken och en maktöverföring till experter utan möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande.
Därutöver har parlamentarikernas beslutsmakt tunnats ut, genom att många av vår tids viktiga politiska frågor avgörs utanför parlamenten. Var finns egentligen folkmakten i EU? Vem utkräver politiskt ansvar av bank- och finanskapital? Med vilken trovärdighet kan de politiska partierna påstås representera folket i dag?
I morgon går jag på en liten vallfärd till rue Lafitte, där Marie d'Agoults salonger ägde rum. Något säger mig att hennes namn inte dykt upp för sista gången i denna blogg.
