Jag har svårt att ta till mig den nedlåtenhet och harmsenhet som delar av den svenska kultureliten uttryckt inför projektet. I dagens Svenska Dagbladet framträder rena gnällgänget, som näranog bokstavligt spyr sitt etter över David Lagercrantz och Norstedts.
"Det är något osnyggt över det. Man klampar in på upphovsrätten på ett sätt man inte ska göra", säger Håkan Nesser och talar om "Norstedts förlorade heder". Henning Mankell hänvisar till Faust och menar att David Lagercrantz "säljer sin egen själ för några kronor". Mankell tillägger att han själv inte tänker läsa boken: "Det skulle aldrig falla mig in att läsa en bok som bygger på en fuskprincip." Leif GW Persson (var skall sleven vara om inte i grytan) beskriver utgivningen som att "fritt och frankt sno en död människas identitet. Ingen begriplig människa skulle komma på den tanken". Ofrivilligt komiskt blir det när Maj Sjöwall, som accepterat massproduktion av filmer med total urholkning av de karaktärer i form av Martin Beck och Gunvald Larsson hon skapade med Per Wahlöö, utbrister: "Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart".
Jag blir lite trött. Dessa lätt grånade veteraner (och jag lägger inget negativ i den beskrivningen - den kan snart lika gärna gälla mig själv) tycks leva i en bubbla där de inte inser att tiden förändras. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen gör det inte längre möjligt att hävda "äganderätt" till sina konstnärliga verk på samma sätt som tidigare. Upphovsätten bör inte avskaffas, men den måste moderniseras.
I vår tid där allt kan kopieras och spridas med ett par klick på nätet, där massans kollektiva kreativitet och skaparkraft förmår utföra stordåd som till exempel åstadkommandet av det digitala uppslagsverket Wikipedia, där lever också idéer och skapade karaktärer och figurer sitt eget liv. Det går inte som författare (eller som musiker, eller som forskare för den delen) att göra anspråk på kontroll över det man skapat. Karaktärer som Lisbeth Salander lever sitt eget liv och jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Mig äger ingen, skulle Lisbeth Salander nog uttrycka det.
Själv skulle jag bli oerhört glad och stolt om jag skapat karaktärer som andra fann vara tillräckligt intressanta att föra vidare och utveckla. Nu slipper Lisbeth Salander stelna i ett grådaskigt millennieskifte, nu får hon en möjlighet att fortsätta utvecklas och vara ett barn av sin tid, av vår tid. Dessutom får stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och skapade och som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet, ett kraftfullt ekonomiskt tillskott.
Så sluta sura. Kom ut ur bubblan och bejaka de nya möjligheter som dagens teknologi åstadkommer. Ett steg på vägen kan vara att läsa Johan Svedjedals mycket insiktsfulla text om bokprojektet i DN i dag.
1 kommentar:
Personligen skulle jag aldrig komma på tanken att läsa de böcker om Philip Marlowe som skrevs efter Raymond Chandlers död. Det som var kul var inte Philip Marlowe utan Raymond Chandlers behandling av Philip Marlowe.
På samma sätt skulle jag aldrig komma på tanken att se de filmer om Martin Beck och gänget som har gjorts sedan Sjöwall & Wahlöö gav upp.
Jag skulle tänka så här: Har de nya författarna/filmarna etc inte tillräcklig fantasi för att hitta på något eget är de inte mycket värda. Det kan vara fel, men det är i alla fall min spontana reaktion, som skulle kräva motbevisning för att besegras.
Å andra sidan tände jag faktiskt på filmidén att förlägga en Sherlock Holmes-kopia i vår tid för att se hur det skulle fungera. Det var inte en enkel stöld av ett gångbart varumärke, utan en pastisch, vilket är något helt annat. Att sen historierna var ganska tramsiga sänkte förstås tv-serien. Men nån annan skulle ändå kunna göra om försöket i något annat sammanhang.
Ovanstående resonemang är konstnärligt, inte juridiskt. Jag hör till dom som tycker att copyright borde inskränkas rejält. Det ska absolut inte vara något straff på att sno en litterär figur och använda den i eget syfte! Jag läste om hur en svart författare hade försökt sig på att skildra "Borta med vinden" ur tjänstefolkets synvinkel - och fick hela domstolsvärlden emot sig. Det är förstås groteskt.
Skicka en kommentar