Skall pengar till skolan betala Jan Björklunds lön?

I dag avslöjade Ekot att den just avgångna biståndsministern Gunilla Carlssons lön och hennes statssekreterares lön, under fyra års tid, betalades med biståndspengar. Sammantaget beräknas det handla om över 20 miljoner kronor som annars skulle ha använts till att bekämpa fattigdomen i världen. Enligt Ekot har det aldrig tidigare hänt att en ministerlön bekostas av biståndsbudgeten.

Det är utomordentligt märkligt att låta biståndspengar betala biståndsministerns lön. Det vore ju som att låta utbildningsminister Jan Björklunds lön betalas av pengar avsedda för utbildning och forskning. Eller att låta försvarsanslaget finansiera försvarsminister Karin Engströms lön.

Det finns heller inga andra ministrar, meddelar Ekot, vars löner betalas ur deras budgetanslag. I stället finansieras ministerlönerna genom regeringskansliets medel.

Men biståndsbudgeten särbehandlas. Varför nedgraderas just biståndet - pengar som skall gå till de allra mest fattiga och förtryckta - på detta sätt? Det är ett trixande med solidariteten på ett sätt som är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige.

Trixandet med biståndspengarna bryter också mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag har med glädje tagit del av alla de protester som från olika håll förts fram under dagen mot förfarandet. Jag kan inte tänka mig att de biståndspolitiska talespersonerna inom till exempel Kristdemokraterna eller Folkpartiet är särskilt glada över det som skett.

Det politiska ansvaret för att biståndspengar använts till att betala Gunilla Carlsson lön är departementschefen vid utrikesdepartementet, utrikesminister Carl Bildt. Hittills har han viftat bort kritiken med att andra länder också låter olika former av kostnader finansieras av biståndsmedel. Ja, och vilken slutsats bör vi i så fall dra av det? Sverige har alltid varit ett föregångsland i biståndspolitiken. Att använda andra länders eventuella tillkortakommanden som ett skäl för att själva urholka biståndet kan aldrig vara en rättfärdig politik.