I efterdyningarna av debatten om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar har jag skaffat mig en ny hobby. Jag har börjat samla på sällsynt enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik.
Jag har tidigare uppmärksammat ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquists
kommentar om frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias
lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3
1968)
Eller Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englunds förnekanden att det på något sätt
är problematiskt att spela hockey-VM i diktaturens Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3 2012)
Eller Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som med anledning av att norska idrottsstjärnor inför OS i Peking deltog i
en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina fick frågan om det var okej
för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig
politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. (Sydsvenskan 22/6 2008)
Jag är inte ute efter att peka finger. Jag vill verkligen uppriktigt förstå vad det är för logik som ligger till grund för att svenska idrottsledare genom sina uttalanden alltför ofta skämmer ut både sig själv och idrottsrörelsen.
I dag fick jag två nya exemplar till min samling. Expressen har kommit över det avtal som alla aktiva och ledare som skall delta i Sotji-OS i Rysslan 2014 måste skriva under. I avtalet finns bland annat ett förbud mot att "sprida propaganda eller publicitet". Gunilla Lindberg är ledamot av Internationella Olympiska Kommitténs (IOK) styrelse samt generalsekreterare för SOK. Till Expressen försvarar hon avtalet: Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart. Expressen frågar henne då varför en idrottsutövare inte får förespråka mänskliga rättigheter. Lindberg svarar: Vi jobbar med idrott, som är den största mänskliga rättighetsorganisationen i hela världen. Svaret är en variant på Goddag yxskaft. Expressens fråga gäller varför individen inte skall ha rätt att uttala sitt stöd för de mänskliga rättigheterna. Men Lindberg väljer att inte alls svara på frågan, utan uttalar sig i stället om idrottsrörelsens status överhuvudtaget.
I samma artikel får SOK:s ordförande Stefan Lindeberg (ja, samme Stefan Lindeberg som redan fanns i min samling) frågan vad som är propaganda och vad som inte är det. Enligt avtalet är det den nationella olympiska kommittén, i det här fallet SOK, som först tar ställning till vilka åtgärder som skall vidtas om någon bryter mot avtalet. Lindebergs svar är inte förtroendeingivande. Enligt Lindeberg klassificeras en handling som propaganda eller ej beroende bland annat på hur stort ni i medierna gör det samt om någon annan tar illa upp. Så om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar får medial uppmärksamhet så är de propaganda, annars inte. Och om "någon" tar illa upp av hennes naglar så är de propaganda, annars inte. Man tar sig för pannan.
Jag kan inte komma till någon annan slutsats att de idrottsledare som citerats ovan försöker använda sig av den berömda struts-taktiken. I stället för att möta problemet och ta det på allvar försöker de undvika problemet genom att sticka huvudet i sanden. Allt enligt devisen: Om man låtsas att problemet inte finns så finns det inte.
Det finns ingen principiell enkel lösning på problematiken kring politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang. Alla försök till lösningar måste vara pragmatiska. Men varje steg framåt i frågan förutsätter att man erkänner att här finns en problematik, och inte försöker smita runt den. Det finns ingen väg udenom, lärde vi oss av Peer Gynt. Svenska idrottsledare borde läsa sin Ibsen.
10 kommentarer:
Alldeles utmärkt att svenska idrottsledare tar avstånd från svenska iidrottsmäns spridande av gaypropaganda under Rysslands OS ( undrar om detta omfattar örringar)
Vi har alldeles tillräckligt av sån i Sverige.
Känner mig lätt desperat över hur delar av toppen av idrottsrörelsen tycks glida ifrån den demokratiska basen i svensk idrott. Skrev lite om det så kanske några fler läser om det. Verkar på något sätt vara dom aktiva som måste stå för förändringen men då måste också dom som har den starkaste positionen agera. En Northug eller en Kalla blir inte utslängda ur OS om dom kritiserar dom ryska anti-gaylagarna. Zlatan skulle inte kastas ur VM om han kritiserar rasism på läktarna.
Det jag inte förstår är att det inte blir mera kritik i media mot SOK/IOK.
När de båda medlemmarna i Black Panthers sträckte sina behandskade knytnävar mot skyn i den klassiska propagandahandlingen i OS var det ett led i kampen för mänskliga fri- och rättigheter.
När den svenska förebilden för samma kamp nagelfar värdnationens syn på mänskliga fri- och rättigheter skapar hon en legitimitet för kommande demonstrationer.
Hur ska de som hyllar hennes heroiska insats förhålla sig till idrottare som i ett OS i Sverige demonstrerar sin avsky för den här nationens sätt att skicka i väg män i blöjor för att torteras i en diktatur?
Det är ju häpnadsväckande så mycket dumt som sägs. Kanske skulle skaffa mig en liknande hobby... Det är ju inte bara idrottsledare som säger dumheter.
Svenska idrottare har att följa lagstiftningen i de länder där de upptråder. Period.
Gaypropagandan har passerat smaklöshtens gräns med råge i Sverige.
Svenska politiker, tex Ilmar Reepalu, blandar in politik i rena idrottsevenemang, så varför skulle inte idrottarna själva kunna göra samma sak.
Gentemot just Reepalu då?
”Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart.” Det känns som en vettig regel. Men den idrottare som verkligen brinner för en sak kommer naturligtvis att demonstrera i alla fall och även ta konsekvenserna. Det är en hjälte att se upp till. Den personen behöver ingen tillåtelse att demonstrera.
Scenario med rätten att demonstrera/propagera (kanske i Sotji): Bronsmedaljören (Ryssland) vecklar ut banderoll ”Frihet till Tjetjenien”. Silvermedaljören klär av sig i en nakenprotest mot Drönarattacker i Pakistan och guldmedaljören vecklar ut en flagga med texten ”Riv den Israeliska muren”. Under tiden spelas den norska nationalsången.
Tobbe
Hur ska hjältarna som demonstrerar mot kommande händelser liknande Sveriges utlämning till tortyr i Egyptiskt fängelse på begäran av USA bemötas?
Har vi över huvud beredskap för att identifiera oss med nationen som får missaktning demonstrerad emot sig?
Vad händer när motdemonstrationer uppstår eller demonstrationen splittrar OS-laget inbördes?
Men förstår ni inte vad det handlar om - Det är en pseudodiktatur som använder de Svenska olympierna för att vinna legitimitet för sin sak, tankarna går till OS 1936, parallellerna är skärmande.
Det handlar inte heller om huruvida vi är för eller emot homosexuella, det handlar om ifall en nation kan särbehandla en del av sin befolkning genom att marginalisera vissa medborgare, återigen går tankarna till 40-talets Tyskland. Det började med att judar nekades statliga anställningar, var det slutade, det vet alla.
Naturligtvis är det värdskapet, värdnationen samt dess tilltag som ifrågasätts. Det är Ryssland som profiterar på Idrottarnas glans, det är mot Ryssland protesterna skall riktas.
IOK stod ensamma i frågan om Black Panthers, det var resten av världen mot IOK(och KKK?) Har man inte lärt sig något sedan 68?
Det som är riktigt otäckt här är SOK's ställning i frågan i år 2013 - fy fan!!
Skicka en kommentar