2013-01-18

Israel går till val. Kommer Netanyahu att sitta kvar?

I Israel har den högerledda regeringen under Benjamin Netanhyahu genom sin extrema bosättningspolitik utgjort ett hinder fredsprocessen mellan israeler och palestinier. På tisdag går Israel till val igen. Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?

Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.

Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.

Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.

5 kommentarer:

Dessa mina minsta bröder sa...

"Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?"

Jag är liksom dig pessimistisk det kommer inte leda till någon nystart, och med Naftali Bennett i regeringen kommer man inte ens att låtsas att förhandla.

Om professorn tillåter vill jag länka till en artikel av S. Daniel Abraham, i Haaretz 2013/08/01 som jag översatte där han spekulerar om ett tänkt scenario om inte en fredsprocess startar: Kommer Israel överleva

Anonym sa...

Fredsprocessen är inte Israels enda fråga.
Det är främst Israels kritiker som håller fram fredsprocessen som om detta vore Israels öde. Freden ligger i arabernas händer, när de vill möta Israel i en konstruktiv förhandling, kommer det att bli "fred".
Men, så länge arabsidan fortsätter sitt trams om Israels utplåning, kommer inget att hända. Under tiden skapas fakta på marken...

Guardian sa...

Ack ja....
Arabförbundet har i över ett decennium via Berutdeklarationen erbjudit Israel fred och erkännande, mot att man följer internationell lagstiftning och upphör med ockupationen.
Men Israel föredrar konsekvent konflikt.

Den största risken för Israels "utplåning" är dess egna befolkning - som hellre bygger bosättningar, än fred - vilka i slutändan kommer att skapa en enstatslösning, med en judisk minoritet.

Anonym sa...

Guardian, vilket trams!
Ingen seriös debattör eller politiker har någonsin tagit Beirutdeklarationen på allvar. Sanningen, bäste herr Guardian, är att arabländerna inkl. palestinaaraberna behöver Israel som ursäkt för att styra bort politisk frustration för att fortsätta sin korruption och sina eviga övergepp, inte minst mot kvinnor. Konflikten måste därför förbli olöst, det är en nödvändighet för arabvärlden! Och så tycks det förbli, trots den sk arabiska våren.

Guardian sa...

Ok. Så ”araberna” behöver konflikten så till den milda grad att dom erbjuder Israel fred och erkännande?

Låter som en minst sagt självmotsägande taktik, om målet är att konflikten ska bestå…
Annars kunde det ha uppfattats som ett sätt att försöka avsluta den.