Svenska Dagbladet gör mig i dag besviken genom att visa upp en förlegad syn på forskning och forskarutbildning. På ledarredaktionens blogg argumenterar Benjamin Katzeff Silberstein för att en person som inte vill jobba över "några dagar i veckan" är olämplig att vara doktorand. Skälet till att doktorander utan problem kan jobba över några dagar i veckan skulle vara att de förväntas ha en "grundläggande stark passion" för sitt ämne.
Katzeff Silberstein tycks ha en nostalgisk bild av forskning och forskarutbildning, där verksamheten är ett kall och en passion och inte en professionaliserad verksamhet. Jag undrar vilka andra yrkesgrupper som självklart skall skall jobba över "några dagar i veckan" eftersom de brinner för sina jobb? Lärare och sjuksköterskor? Byggnadsarbetare och butiksanställda? Journalister?
Som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har jag under sex års tid med glädje och stolthet kunna följa hur forskarutbildningen professionaliserats. Sedan länge erbjuder vi våra doktorander anställning från första dagen. Självklart gäller 40-timmars arbetsvecka eller motsvarande även för denna grupp anställda. Doktorander är också ofta småbarnsföräldrar och kan inte jobba över "några dagar i veckan" bara för att de är engagerade i sitt arbete. Professionaliseringen av verksamheten är enligt min uppfattning en av de faktorer som gjort vår institution till landets mest framstående statsvetenskapliga miljö, om vi utgår från de utvärderingar som bland annat Vetenskapsrådet och Högskoleverket genomfört. (Jag kostar på mig att skryta eftersom mitt sexåriga uppdrag som prefekt går ut i morgon lördag...).
Forskning blir en allt viktigare resurs i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Då skall inte forskarutbildningen ses som något fluff-fluff utan i stället som en professionaliserad verksamhet som främjar kreativitet och engagemang genom att erbjuda trygga och stabila arbetsvillkor.
Katzeff Silbersteins inlägg var föranlett av en artikel av Eva Nordmark (ordförande TCO), Britta Lejon (ordförande ST) och Camilla Georgsson (ordförande SFS) på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Läs gärna den artikeln också.
11 kommentarer:
Den som inte är beredd att offra kvällar, helger och nätter för forskning kommer aldrig att producera signifikanta mängder av internationella peer review-artiklar som sätter avtryck.
Så enkelt är det eftersom även 8-5 forskare förr eller senare blir publicerade efter många försök och ofta i mindre ansedda tidskrifter.
Intressant att få en inblick i forskningsstrategin hos Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs Universitet att kontrastera mot naturvetenskapliga institutioner.
Interessant læsning.
Föregående kommentar säger precis det jag tänkt skriva. Kan bara konstatera att Ulfs upplevelse av "forskarvärlden" inte riktigt har bäring i den värld vi som doktorerar på naturvetenskapliga institutioner lever i. För att producera någon som helst form av forskning som kan tävla på internationell nivå krävs mycket hårt arbete (dvs inte 8-5-stämpelklockejobb). Spjutspetsforskning är (tyvärr?) inte något som faller inom ramarna för de arbetsvillkor du beskriver, Ulf.
Min erfarenhet är den motsatta - den bästa forskningen är i allmänhet den som inte tagit väldigt lång tid på sig. De forskare som förmår disponera sin tid och vars arbetsvillkor är professionella är också de som - oavsett ämne - är mest framgångsrika när det gäller citeringar och publiceringar i de högst rankade internationella tidskrifterna.
Jag ser heller inga skäl till varför just de s k livsvetenskaperna skulle behöva längre tid på sig för att få fram högklassiga forskningsresultat än vad andra vetenskapsområden behöver.
Visst kan man hävda att man tar med sig jobbet hem, funderar över forskningsfrågor och metodproblem även när man diskar, hämtar barnen eller inte kan sova på nätterna. Men det är mer ett uttryck för att arbete och fritid i våra dagar tenderar att flyta ihop, och det gäller alla vars arbeten har intellektuella eller analytiska komponenter (vilket ju nästa alla arbeten har i dag).
Jag tror att det kan finnas en skillnad mellan vad som är möjligt inom samhällskunskap/humaniora respektive naturvetenskap. Det är möjligt att utföra exempelvis labforskning med viss kvalitet under fler timmar än det är att sitta på kammaren och analysera, tänka och skriva. Efter åtta timmar, kanske egentligen efter färre, är det få hjärnor som kan prestera något meningsfullt. Övertid hjälper inte annat än kanske i specifika och tillfälliga situationer som inför deadlines och när det gäller relativt mekaniska arbetsuppgifter. Det ser kanske bra ut i vissa akademiska kulturer att doktoranden sitter på natten med pannan i djupa veck, men även min erfarenhet säger att det med några få undantag är de som som utnyttjar sin dag målmedvetet och strategiskt och som har ett fungerande socialt liv som långsiktigt bidrar mest till sin forskningsmiljös hållbarhet och utveckling. Men, även inom naturvetenskap är det rimligt att människor ska kunna ha ett liv, inklusive familj, och om det inte går så är det inte något naturgivet faktum utan ett systemfel.
Att tro att det finns ett linjärt samband mellan nedlagd tid o resultat känns inte helt modernt. På industrialismens tid - absolut - ju fler timmar bakom löpande bandet desto fler producerade enheter. Men vår hjärna, som vi idag konkurrerar med, fungerar ju inte så.
Det kan tvärtom vara kontraproduktivt att vistas i en miljö som premierar "tid på kontoret". Studier har visat att man ofta inte producerar mer utan drar ut på uppgifterna. Dessutom tvingas du inte prioritera o tänka effektivitet i en sån miljö. Att många fortfarande tror på ett samband mellan långa arbetsdagar och bra resultat är förödande!
Jag tror i likhet med Ulf inte att det skiljer sig så mycket åt mellan olika discipliner vad som krävs.
Däremot känner jag inte till någon internationellt framstående forskare oavsett disciplin som inte åtminstone under vissa längre perioder jobbat väsentligt mycket mer än 40 timmar per vecka.
Jag känner inte till någon forskning specifikt om detta, men det borde ju finnas. Däremot finns ju en hel del forskning som visar att skall man bli riktigt bra på någonting alls, vare sig det gäller som violinist, schackspelare, forskare eller fotbollsspelare, så krävs en mycket stor sammanlagd tid, och inte vilken tid som helst utan vad Anders Ericsson (en ledande forskare på området) kallar "delibarate practice"; se t ex http://graphics8.nytimes.com/images/blogs/freakonomics/pdf/DeliberatePractice(PsychologicalReview).pdf
Vad det gäller de statsvetenskapliga institutionerna i Sverige så är det ju väl känt att ingen av dem är internationellt framstående, i meningen väl representerade i de ledande tidskrifter på området.
Olof: Vi är eniga i det mesta. Jag skall heller inte kacka i eget bo. Men två av statsvetenskapliga institutionen i Göteborgs medarbetare (Bo Rothstein och Jon Pierre) är internationellt ypperligt välrenommerade när det kommer till citeringar och publiceringar. Där skiljer sig vår institution från de flesta övriga samhällsvetenskapliga institutioner överhuvudtaget i landet, eller till och med i Norden.
I USA som leder överlägset när det gäller naturvetenskaplig forskning på högsta nivå skulle resonemang som Ulfs här uppfattas som mycket bisarrt.
Där är konkurrensen om forskningsanslag stenhård och vinner gör den som lägger ner den tid som behövs för att producera resultat oavsett om den tiden tas på vardag, helgdag, kväll eller natt.
Samhällsvetenskaplig forskning huvudsakligen avsedd för inhemskt svenskt bruk låter sig möjligen göras 8-5 Måndag-Fredag.
Anonym 4.23. 1.) Nej, samhällsvetenskaplig forskning är inte "avsedd för inhemsk nationellt bruk". Tvärtom, samhällsvetenskaplig forskning är starkt internationaliserad. 2.) Nej, det är imte så att det är den som lägger ned mest tid som får mest forskningsanslag i USA. Vetenskaplig skicklighet har mycket lite med tidsåtgång att göra.
Alltid skönt att se anonyma människor komma in på bloggar och alltid veta sig veta bättre än skribenten. Vilket ämne det än är och helt utan stöd för sina åsikter.
Skicka en kommentar