Delar av den svenska vänstern har svårt att inse att våldsromantik och våldsretorik är ett fördärv. Jodå, jag har också med bultande hjärta sjungit Warsawjankas "jublande glatt i den kampen jag blöder, jublande glatt jag dör för frihetens sak". Eller stämt in i den alternativa fjärde versen av Internationalen: "vi skjuter våra generaler, och sjunger broderskapets sång". Det var några år sedan. Men - been there, done that.
Med åren har jag blivit alltmer kritisk till och uppmärksam på våldsromantik i alla dess former. Våldsromantik tenderar att urholka människovärdet, banalisera våldets konsekvenser och att i utilitaristisk anda sätta ändamålen före medlen. Den svenska vänstern borde hålla sig för god för sådant.
Vänsterpartiets barnaktiviteter i Slottsparken i Malmö under 1 maj inrymde ett moment där barn med baseballträ skulle slå sönder en piñata föreställande centerledaren Annie Lööf och andra borgerliga politiker.Till Sydvenskan säger vänsterpartisten Patrik Strand som var med och arrangerade firandet att han inte "tror" att barnen kommer att "växa upp och slå Annie Lööf i skallen". Och om de ändå gör det så skulle det "vara tråkigt".
Nej, jag tror kanske inte heller att barnen i Slottsparken kommer att växa upp och slå Annie Lööf i skallen. Men den aningslöshet som framträdande vänsterpartister i Malmö visar gör mig dyster till sinnet. Gladare blir jag av att Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler reagerat och uppmanat Vänsterpartiet i Skåne att ta avstånd från arrangemanget. Men Vänsterpartiets lokalordförande Daniel Sestrajcic ser inga skäl att backa: Från Malmö blir det absolut ingen ursäkt, inget avståndstagande. Det är den
borgerliga regeringen som borde be om ursäkt för att de skapat massfattigdom och
massarbetslöshet i Sverige.
Om nu Malmövänstern inte på något sätt inser det ovärdiga i våldsförhärligande aktiviteter för barn borde man kanske åtminstone kunna samla sig till en strategisk bedömning. Är det den här typen av debatter som Vänsterpartiet tjänar på just nu?
Uppdaterat kl 20.35: Subjektiv påminner om den gången Liberala ungdomsförbundet (LUF) klagade på att man i LO:s tält på Hultsfredsfestivalen kunde slå i spikar på bilder av
“alliansens” partiledare. Det var samma LUF som i samband med Pridefestivalen i Stockholm arrangerade pilkastning på bland annat KD-ledaren Alf Svensson under rubriken "Pricka homofoben".
Vänstern har naturligtvis aldrig haft monopol på våldsromantik och våldsretorik. Det groteska Palme-hatet och pilkastningstavlor kom från höger. Själv glömmer jag aldrig de ungmoderater som häcklade mig som ung FNL-are med ramsan Heja Nixon, mera skoj - fäll flera bomber över Hanoi! Men Vänstern har ett eget ansvar att hålla rent i dessa frågor.
17 kommentarer:
Du blundar inte för det faktum att många svenskar är uppvuxna i våldskulturer? Mer deras uttryck än vänsterns?
B/
Att arrangera något sådant som nu i Malmö vittnar om ett hat mot politiska meningsmotståndare som är direkt osunt och antyder en oförståelse för parlamentarism.
Då ligger deltagande i AFA-vänsterns stenkastning inte så långt borta
"Du blundar inte för det faktum att många svenskar är uppvuxna i våldskulturer? Mer deras uttryck än vänsterns?"
Runt 25 människor har mördats av högerextremister i mord som haft rent politiska motiv sedan 80 talet så därför misstänker jag att du inte är rätt person att prata om våldskulturer.
Eller?
Jag hoppas också att den oerhörda indigantion högern uttrycker över dessa pinataövningar leder till en senkommen ursäkt för att högerstundeter i Uppsala komponerade en hyllning till mordet på Olof Palme som sedan blev en standard hos svenska högerextremister.
På det sättet slipper vi oroa oss Över att indignationen inte är en upprepning av tricket där man ljög och och gjorde det till en sanning att Ohly i en intervju sagt att han var kommunist trots att det enda han sagt var att han var för ekonomisk demokrati
Fattar inte att även seriösa debattörer spär på den här rabiata antivänster-hetsen.
Alla vet ju att Vänsterpartiet inte tycker att våld mot meningsmotståndare är rätt. Ingen tror ju på allvar att pinatas-grejen var en behavioristisk hjärntvätt för att göra barnen våldsamma. Ingen inbillar sig heller en sekund att barnen skulle bli mer våldsamma eller hatiska mot meningsmotståndare efter det här. Det är ingen som tror nåt sånt. Ändå upprepas det gång på gång, överallt i media.
Det hela var garanterat tänkt som en kul, häcklande grej. Tämligen oskyldigt. Uppenbart inspirerat av folkliga traditioner i Mexiko. Lite osmakligt kan man tycka, men mer än så är det ju inte hur man än ser på saken.
Det intressanta är att undersöka hur det kommer sig att det kan bli en storm i ett vattenglas över en sådan här sak, när det inte blir det när politikerna fattar beslut som i praktiken dömer människor till döden eller ett liv i elände?
Det finns ett avskyvärt och irrationellt vänsterhat i samhället. Vänstern har inte haft något att säga till om på årtionden men uppfattas likväl av många som den stora satan och roten till allt ont. Så fort vänstern gör minsta lilla fel så antar det hela snabbt helt extrema proportioner.
Sen det där med att skjuta sina generaler är ju långt ifrån våldsromantiskt. Om sossarna hade följt Internationalens direktiv så hade vi inte haft något världskrig med alla dess katastrofala följder.
Extremhögerns/extremvänsterns anhängare är identiska i sin tillbedjan av ett styrsystem som är överordnat allt annat och vars regelverk skall dirigera medborgarnas liv. De, och religiösa fundamentalister, är samma människotyp. Glorifierar och rättfärdigar våld samt trakasserier av oliktänkande.
Ett demokratiskt parlamentariskt system är deras fiende.
Det är helt enkelt svaga människor.
Helt enig Ulf. Våldsromantik och hat av politiska motståndare i politiken bör aktivt motverkas oavsett om det kommer från vänster, höger eller från någon annanstans.
Jag tycker inte att det är osmakligt. Och jag skulle inte heller tycka det var osmakligt om det var vänstern som suttit i regering i massa år och vänsterministrar som häcklades. Det bör alltid (!) vara acceptabelt att häckla makten.
Att uppstått en orkan i ett vattenglas handlar om att det finns många människor som ogillar vänstern och som då tar varje tillfälle de kan få att koppla samman vänstern med diktatur, hjärntvätt och våldsromantik - trots att de egentligen förstår att det är helt osakliga anklagelser.
Det handlar dels om vanlig politisk smutskastning, som förekommer från alla håll, och dels om fördomarnas kraft: man ser det man vill se. Vid eftertanke tror jag inte att ens rabiata borgare tror att vänstern är ute efter att med lömsk behaviorism lära barnen att klubba ner högerpolitiker.
Om det verkligen är våld man upprörs över så är det Allians-regeringen man ska rikta sin ilska mot och inte mot dess häcklare. En politik som ökar stressen, skärper otryggheten, vidgar klassklyftorna, intensifierar repressionen - det är en politik som utövar konkret, högst reellt och i allra högsta grad förödande våld mot människor.
Ulf Johansson: "Extremhögerns/extremvänsterns anhängare är identiska i sin tillbedjan av ett styrsystem som är överordnat allt annat och vars regelverk skall dirigera medborgarnas liv."
Jag tänker varken på extremvänstern eller extremhögern (i bemärkelsen fascister) när jag läser din beskrivning. Jag tänker snarare på mainstream nyliberalism, new public management och Alliansens syn på skatter och politik.
Allt där grundar sig på en behavioristisk syn där man via skattepolitisk belöning och bestraffning ska få människor att bete sig som man vill. Skatter är för dessa inte ett sätt att finansiera gemensamma åtaganden utan ett sätt att styra medborgarna till vissa typer av aktiviteter, samt till högre "effektivitet". Det funkar inte i praktiken men tanken är att manipulera folket dit politikerna vill ha dem.
Det är som sagt rätt långt från vänsterns syn på politiken och skatterna som ett medel att tillfredsställa gemensamma behov.
Kommunazisterna och deras gelikar bland de religiösa fanatikerna har ju aldrig värnat den enskilde medborgaren utan endast strävat efter makt och eget berikande, vilket vi ju sett och ser i länder med denna typ av terrorregimer.
Det som bekymrar mig är att också bland våra folkvalda tycker jag att politisk pragmatism ofta har ersatts av politisk fundamentalism. Detta gäller även debattklimatet; Tyvärr är mycket av det som förs fram endast uttryck för talarens/skribentens totala förakt för meningsmotståndare och deras åsikter. Dessutom ofta framfört i en raljerande ton med löjeväckande formuleringar som kan få mig att tro att syftet med det framförda är att det skall appellera till de mest primitiva instinkterna hos en människa.
Detta beteende triggar många, och den primitiva retoriken riskerar att eskalera från verbalt våld till fysiskt, och kanske i värsta fall till... Breivik?...
Därför är det av yttersta vikt att vi uttrycker vår avsky mot dessa individer och fördömer deras handlingar.
Ulf Johansson: Då kanske du själv kan föregå med gott exempel istället för att använda raljanta uttryck som "kommunazisterna" och koppla samman vänstern med Stalins terror.
Du gör bort dig totalt med din skamlösa dubbelmoral. *suck*
Det värsta är inte vänsterns våldsretorik utan vänsterns våld: Occupy, reclaim, antiglobalisters och AFA-aktivisters förstörelse av allmän och privat egendom och överfall på meningsmotståndare.
Det är 7 resor värre än våldsretoriken från samma vänster
Jag minns när moderata ungdomsförbundet bedrev nätkampanjen "straffa Baylan". Ett spel på deras hemsidan gick ut på att fysiskt misshandla skolminister Baylan.
Intressant och välskriven krönika.
Det värsta med våldsförhärligande är att man inte utvecklar alternativa former. Våld gynnar nämligen i 99 fall av 100 staten, eftersom den har störst möjlighet att utöva våld.
Extremhögern vet detta. Under 70-talet bedrev man till och med en kampanj i Italien på det temat. Känd som "spänningens strategi" gick den ut på bombdåd och mord, i syfte att få folk att kräva mer polis och hårdare lagar, se http://en.wikipedia.org/wiki/Strategy_of_tension
Demokratiska och jämlikhetsinriktade rörelser har helt andra styrkepunkter. Bättre att använda dem.
Jag förstår inte varför det är så många som har svårt att diskutera våld på ett nyanserat sätt. Historien är fylld av våldsamma folkliga uppror som betytt oerhört mycket för friheten för vanligt folk. Är det ok att säga detta? Eller är jag också en våldsromantiker? Mvh Erik
Erik: Du talar om det hundrade fallet. Det fall då våldet lyckas. Det finns, men det är som sagt sällsynt. Här har jag skrivit mer om detta: https://yelah.net/opinion/debatt/debatt20091114
Jag anser att allt våld är förklastligt. Ändå är jag en försvarsvän. Jag anser Sverige skall ha ett rimligt starkt försvar. Frågan är mest hur försvaret används. Men jag brukar använda parallellen att när kvinnor och barn lemlästas och retoriken slutat verka,,, skall vi då bara stå och titta på? Men att använda våld för att uppnå ett politiskt syfte, t.ex. "arbetarnas paradis" är förklastligt. Paradoxen är väl att arbetare i västvärlden (som väl kännetecknas av ett kapitalistiskt system) är bland de arbetare som har det alla bäst i världen.
Kjell Eriksson
Skicka en kommentar