President Mubaraks avgång hälsas med jubel och glädje inte bara i Egypten utan också i svensk offentlighet. Till vardags opartiska journalister tar sig friheten att delta i glädjeyttringarna. Om det finns ett politiskt tabu i svensk politik just i dag så vore det att offentligt säga: Jag tycker det är synd att Mubarak avgick. Ett sådant påstående vore verkligen sinnebilden för att mäla sig ur en gemensam diskurs.
För att undvika alla missförstånd: Jag tycker också det var positivt och glädjande att Mubarak avgick. Och jag missunnar sannerligen ingen svensk journalist att delta i glädjeyttringarna. Men jag noterar diskrepansen mellan dagens jubel och den tystnad som under så många år kringgärdade repressionen i Egypten.
Det vi ser i Nordafrika är ett auktoritetsuppror och inget talar i dag för att det stannar vid Egyptens gräns. Ledarskapen i Marocko, i Libyen och kanske t o m Saudiarabien sover inte gott i natt. Nordafrika och Mellanöstern är på väg in i något nytt, och vi kan ännu inte veta hur detta nya kommer att gestalta sig.
I den bästa av världar kommer de antiauktoritära frihetsvindarna att ta kropp i demokratiska regimer som bidrar till fred och avspänning i området. I så fall är det möjligt att Israels hårdnackade motstånd mot att på allvar gå in i en fredsprocess med palestinierna viker.
Men det är också mycket osäkert vad som kommer att hända på de ockuperade och blockerade palestinska områdena Västbanken och Gaza. Hamas och Fatah är auktoritära organisationer som kommer att utmanas av de antiauktoritära strömmarna. Det palestinska folket är ungt och lever under ockupation. Det är därför inte omöjligt att ett palestinskt auktoritetsuppror mot Hamas och Fatah tar sig betydligt radikalare och våldsammare uttryck är motsvarande uppror i Egypten och Tunisien. I så fall riskerar en fredsprocess mellan israeler och palestinier att bli mer avlägsen än tidigare.
Frihetens vindar blåser över Mellanöstern. Låt och glädjas och bejaka dem med allt vad vi förmår. Men låt oss också mitt i jublet kritiskt rannsaka oss själva för vår tidigare tystnad och inte heller tro att frihet med nödvändighet leder till fred eller till demokrati.
14 kommentarer:
Ulf -Klok som en bok... :)
Intressant är hur USA och EU förhåller sig till behovet av stabilitet i odemokratiska länder och hur det i längre perspektiv påverkar synen på förtryck, de förtryckta, och demokratisering.
En annan sak. Att vi nu, förhoppningsvis, får se en demokratisk utveckling i vissa länder i regionen kommer knappast att minska USA:s eller EU:s benägenhet att på olika vis stödja odemokratiska regimer när så är nödvändigt, som Bo-Inge Andersson på Svt tror. Detta därför att Saudiarabien och andra odemokratiska regimer ännu är nödvändiga för USA:s och EU:s intressen. Ett demokratiskt Egypten och Tunisien kommer inte att kunna ställa vilka krav som helst i t ex fråga om den palestinska frågan, eftersom de kommer att vara beroende av stöd från USA, EU och i Egyptens fall kanske även från Israel. Ett demokratiskt Egypten kommer också själv att vara tvingad att hålla sig på god fot med vissa odemokratiska regimer. Detta passiva eller aktiva stöd från USA och EU ändras inte förrän befolkningarna i andra förtryckta länder reser på sig och tvingar USA och EU att ändra ståndpunkter.
Ni har säkert sett att Klas Åmark kommit med "Att bo granne med ondskan". Men lite god vilja och en kofot kan man använda hans koncept neutralitetens ideologi och det geografiska rummets omfång för att förstå eller åtminstone beskriva EU:s och USA:s förhållande till odemorkatiska regimer. Närhetsprincipen regerar ännu.
Är det inte så att demokratier bara kan växa ur det egna folkets kamp. Enda exemplet på motsatsen är Japan och Tyskland efter andra världskriget men de hade sedan tidigare en demokratisk tradition att bygga på. För stater utanför att lägga sig i staters inre angelägenheter bygger inte demokrati. Snarare är det kontraproduktivt. Diktatoriska regimer kan då spela på nationalistiska känslor till försvar för sin egen regim. Kampen bygger strävan som bygger organisationer som bygger ett civilt samhälle som bygger demokrati. Utan kamp och strävan från det egna folket ingen demokrati.Utrikespolitik kan tyvärr inte bygga på moral.
sorry, moralens geografiska rum, ska det ju vara.
Visst är det så att demokratisering måste vara en inhemsk fråga. Men då måste folk ges en möjlighet att ta det ansvaret. Det är ju så att förtryck skapas och upprätthålls i ett inhemskt och internationellt sammanhang, vilket demokratiska stater och andra aktörer bidrar till. Men det andra sidan av myntet är att västerländska aktörer också bidragit till sprickorna i muren. I Egyptens och Tunisiens fall kan man kanske säga att att kommunikationsutvecklingen, bland andra faktorer, bidrog till att folk kunde resa sig mot regimerna. Detta trots alla decennier som USA och EU gett Egypten och Tunisien aktivt och passivt stöd.
Niclas
Mubarak i Egypten har egentligen hållit en betydligt mer västvänlig och i vissa fall Isarelvänlig profil än vad den egna befolkningen önskar.
Han har gått på slak lina de senaste åren i och med att han har agerat som Israel/USA:s förlängda arm vid Gazas södra gräns, som han har balanserat upp genom att ändå tillåta omfattande smuggling.
Det som väst har att begripa är att om man är seriösa i talet om demokrati i Arabvärlden – då får man också acceptera att styret också är betydligt mindre intresserat av att gå Västs ärenden till förmån för de egna.
Jovisst, men Egyptens nya regim kan inte isolera sig från Väst, inte ens om Turkiet blir ett demokratiskt Egyptens starkaste allierade. Israel kommer även i fortsättningen att ha USA som sin back up, som också kommer att ha nära relationer med Turkiet och också med ett Egypten som behöver pengar. Det som jag tror kan vända upp och ned på en del kalkyler är hur folk i Gaza och Västbanken agerar. Kommer de att inte bara protestera mot Israel utan även mot Hamas? Desto större frågetecken om protesterna i andra länder i regionen ökar. Och hur tolkar Hamas och Hizbollah det som hänt? Hur reagerar de om Gazaborna går ut på gatan? Och hur kommer då Israel att reagera på eventuella folkliga protester i Gaza eller Västbanken. Det är många lösa trådar.
Ni lyssnade väl också på Konflikt i P1 nyss. Före detta sverigeambassadören Zvi Mazel som hade en del goda ord att säga om Mubarak körde med den gamla klyschan att demokratisering är en intern fråga för befolkningen. Det är just den typen av uppfattningar som när de hårddras bidrar till att förlänga en situation av förtryck. Att lägga för mycket av ansvaret på folket, utan reflektion om omvärldens ansvar, kan inte ske utan att det påverkar synen på förtryck, de förtryckta och demokratisering. Men som Cecilia Uddén sa i Konflikt så har den fördomsfulla synen på araben nu fått sig en smäll.
Även Palestinierna hoppas på en förändring så att"Israels hårdnackade motstånd mot att på allvar gå in i en fredsprocess med palestinierna viker."
Citat"Egyptens kraft och åtgärder för demokrati, sade Dr Barghouti, och folkets krav på sina rättigheter och nationell enighet, kommer att stärka sin solidaritet med det palestinska folket och ändra maktbalansen i regionen för rättvisa, och ett slut på Israels ockupation och apartheid, och uppnå frihet och oberoende. UrGläds med Egyptens folk
Bra skrivet Ulf.
I synnerhet din sista mening:
"inte heller tro att frihet med nödvändighet leder till fred eller till demokrati"
illustreras väl av Hamas valvinst på WBGS.
/BR
Niclas
Jag säger inte emot dig - bara kompletterar lite...
Egon, palestinierna får hoppas på förändring och försoning inte minst i de egna leden om det ska bli frihet och chans till samhällsbygge och egen nationalstat. Det går inte att bara syna Israels roll.
Unga araber vill uppenbart ha en modern västerländsk livsstil. Om allt utvecklas bra, kommer vi att få se en ny arabvärld där de gamla konservativa (och ofta islamistiska) ledarna utmanas. Det är för övrigt korrumperade ledare som under alla år tagit för sig själva ekonomiskt, jfr Mobarak, Arafat, m.fl.
Frågan är hur debattörerna här i Sverige nu ska hitta rätt i det nya politiska landskap som nu formas. Nu är kanske USA, Europa och till och med Israel rentav förebilder för den unga generationen araber.
Läser Charles Krauthammer i Washington Post
Han är inte lite oförskämd när han pekar ut Bushs, Blairs och neoconnarnas kritiker som företrädare av arabisk exceptionalism. Menar han att kritiken emot invasionerna av Afghanistan och Irak utgick ifrån en tanken att människor i regionen inte är mogna för demokrati!? Till och med en kongressrapport om Democracy promotion av Susan B Epstein m fl från 2007 pekade på farorna med militär intervention för att införa demokrati och påminde om att demokrati först senare blev det viktigaste målet med interverntionerna.
och detta: "The only U.S. interest in the internal governance of these new democracies is to help protect them against totalitarians, foreign and domestic.
Det intresset stod inte högst på dagordningen förr och det lär inte göra det nu heller. Inte ensamt iallafall och inte för sin egen skull utan för sin betydelse för andra intressen.
David Miller i Foreign Policy är ett annat exempel på hur kampen om historieskrivningen går till.
Lite gladare blir jag av Stephen Walt i FP: "Here's one tentative lesson: Democracy promotion in the Arab world (and in lots of other places) is better achieved from the bottom up, and via indirect political means, than at the point of a rifle barrel (as in Iraq). If that lesson holds up, we ought to carve it in marble at the Pentagon, the State Department, and the American Enterprise Institute."
Men det får man väl ändå säga att den uttalade ambitionen att göra det funnits ganska länge med hjälp av allt från att vara ett föredöme för världen, bistånd, amerikanska universitet utomlands, medier, och olika former av diplomatiska strategier som transfromational dimplmacy, creative diplomacy, new public diplomacy, och så det här med mjuk och smart makt.
Och notera i artikeln att Walt öppnar för en liten svängning av sin syn på den nya medians roll
Marocko och Saudiarabien är monarkier till skillnad från Tunisien och Egypten, så det rör sig om helt olika typer av stater. De största hoten mot monarkierna är separatistiska nationalister i Marocko och islamistiska revolutionärer i Saudiarabien, normalt inget man förknippar med demokratiska folkrörelser. Fast i kampen mot monarki så är tydligen alla katter grå och ändamålet helgar medlen.
Libyen är intressant då konungens återkomst verkar komma allt närmare och Gaddafi liksom tidigare Franco i Spanien tvingas inse att monarkins återkomst i längden är omöjlig att förhindra.
Skicka en kommentar