I dagens Aftonbladet antyder de rödgröna partierna att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så öppnas dörren för ett samarbete över blockgränserna. Under rubriken "Det kan bli en rödblå regering" säger t ex Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand: Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.
Sverigedemokraterna kan gnugga händerna av förtjusning. Blocköverskridande samarbete är nämligen ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.
Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.
För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.
För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.
För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".
I övrigt tror jag att Jimmie Åkessons uppmärksammade artikel i Aftonbladet var ett av Sverigedemokraternas större strategiska misstag hittills. Diskussionen svänger, och Sverigedemokraternas högerextremistiska förflutna flyter upp till ytan. Vi får se om de etablerade partierna förmår hantera situationen på det sätt de enligt regelboken bör göra när de vill motverka Sverigedemokraternas strävan efter en riksdagsplats.
11 kommentarer:
Jag kan inte förstå varför Sverigedemokraterna hela tiden av samtliga riksdagspartier skall demoniseras. SD har ju vunnit mandat i många kommunfullmäktige och har ett folkligt stöd.
Jag kan inte heller förstå varför SD:s förflutna skall påtalas särskilt medan Vänsterpartiet, som bl.a.gav sitt stöd till Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 och har en odemokratisk ideologi behandlas som ett s.k. rumsrent parti.
I dag är det för mig som partilös betraktare av dagspolitiken helt klart att det inte handlar om ett riksdagsval 2010 mellan två block utan alla riksdagspartier mot SD. Detta eftersom samtliga riksdagspartier ju alla avfärdar SD lika hårt och enstämmigt.
Politikeradeln ger SD och nasseretoriken gratispoaeng genom att foera en snuttigullpolitik i invandringsfraagan.
Jag har valt att roesta paa mig sjaelv i valet genom www.aktivdemokrati.se foer att faa naagon slags BALANS i aemnet.
Till skillnad från dig Ulf anser jag inte att ondska varken ska eller bör tigas ihjäl.Varje gång sd sticker upp sitt fula tryne kommer jag att bemöta dem eller deras anhängare.
Jag fastnade för den här formuleringen:
"Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten."
Motsättning är ett alldeles för milt ord. Det är en avgrund mellan den övremedelklass-elit i Stockholms innerstad, som består av journalister och politiker, och det verkliga folket.
Undrar om du vet det.
Artikeln i Aftonbladet riktade sig INTE till 90% av befolkningen, utan till de 2%kärntrupper de har, och till ca:5-6% potentiella väljare.
Dessa väljare är dels de som är trötta på invandringen och dels rena missnöjesväljare.
Bra inlägg. Och korrekt. Själv vill jag tillägga - med anknytning till det du tar upp om "Verklighetens folk", bl a. Det bästa sättet att motverka SD tycker jag är att själv sluta underblåsa högerextremism. Detta utbrottet är bara slutet på en lång upptrappningsfas. Vi har nu haft ett år av anti-demokratisk lagstiftning; FRA, Försvarsunderrättelsedomstol utan rätt till juridiskt ombud och medborgarinsyn, datalagringsdirektiv, bejakande av EU-beslut om avstängning utan domstolsbeslut från rätten att kommunicera, populistiska utfall mot kulturen - med folkpartist som vill stänga konstfack för att en konstnär wallraffat, en konstdebatt där man stämplar experimentell och samhällskritisk konst nästan såsom varande "Entartete" sådan, samtidigt försök till upphöjning av konst med protonazistiska övertoner, strängare språkkrav, förslag från migrationsminister om att ta medborgarskap från kriminella invandrare (detta görs väl inte när det gäller svenska kriminella?), avskaffande av den parlamentariska demokratin genom ratificering av Lissabonfördraget utan någon vidare debatt där kritiker tillåtits komma till tals, icke-åtgärder mot massarbetslösheten,icke-åtgärder mot förfallet i miljonprogrammet, icke-åtgärder mot slumvärdar i miljonprogrammet, samt icke-åtgärder beträffande byggande av billiga hyresrätter till ungdomar, vidare klappjakt på arbetslösa och sjukskrivna dessförinnan misstänkliggörande av flyktingar av både S och M. Till slut trillar poletten ner.
I stora stycken håller jag med Ulf, men vill ändå göra ett par kommentarer. Detta med att föra upp högerpopulisternas frågor på dagordningen är en svår avvägning, och det kan bli fel hur man än gör. Det är absolut sant att det under vissa omständigheter kan ge högerpopulismen större legitmitet, och spä på dess framgångar. Danmark 2001 är ett exempel på det. Men det kan ibland också ta bort en del av högerpopulismens potentiella stöd. Sarkozys strategi i valen 2007 är ett tankbart exempel. Hur utfallet blir beror på flera faktorer, inte minst hur skickliga strateger och kommunikatörer högerpoplisterna själva är, och vilken trovärdighet de etablerade partierna har i väljarkåren. Sedan kan man ju fundera på om det är så hemskt mycket bättre att en viss politik kommer upp på agendan, bara för att det tagits över av partier med mer ”rumsrent” yttre.
Blocköverskridande överenskommelser är också ett dilemma. Det är helt sant att forskningen tyder på att stödet för utmanarpartier, inte minst högerpopulistiska sådana, tenderar att öka när avståndet minskar mellan den etablerade vänstern och högern, eftersom de tycks bekräfta utmanarnas bild av sig själva som det enda politiska alternativet. Men vad ska man göra i ett parlamentariskt dödläge, med ett antal brännande frågor, t ex ekonomiska, som måste lösas? Ideliga nyval löser lär knappast lösa problemet, snarare riskerar de att förvärra det. Och att ta med högerpopulististerna i olika former av samarbete (vilket jag vet att Ulf inte förespråkar, men det är ett av de få alternativ som återstår efter nyval och blocköverskridande samarbete) kan slå åt olika håll. I Österrike bidrog det till att desarmera FPÖ, i Danmark har det inneburit att DF legitimerats och haft oproprtionerligt stort inflytande på invandrings- och flyktingpolitiken. Jämförelsen haltar något, eftersom parlamentariskt samarbete och regeringsmedverkan inte är samma sak, men dilemmat finns där. Det är inte säkert att alla partier brakar ihop som FPÖ (nästan) gjorde.
Om vi tar Belgien som ett annat exempel, så har de etablerade partierna sedan lange varit överens om att inte befatta sig med Vlaams Belang (tidigare Vlaams Blok) i en s k Cordon Sanitaire. Det är att uppfylla den första av Ulf regler. Men konsekvensen blev att VB hela tiden växte, eftersom de kunde framställa sig som utfrusna av det politiska etablissemanget. Och ju större de blev, desto svårare blev det att upprätthålla den fjärde regeln, att undvika blocköverskridande överenskommelser, av rent parlamentariskt-matematiska skäl.
Inbjudan till debatter och TV-program är också en svår fråga. I Storbritannien går diskussionernas vågor höga efter att British National Party’s ledare Nick Griffin i går kväll medverkade i BBC:s debattprogram Question Time. Själv tycker jag att det i konsekvensens namn trots allt var rätt att låta Griffin vara med, eftersom hans parti tagit två mandat i EU-parlamentet. Med Ulfs resonemang går det ju att hävda att BNP på det sättet av egen kraft vunnit tillträde till viss debattmedverkan. EU-mandat har tidigare räckt för att låta partier som de Gröna och UK Independence Party vara med. Men det finns flera (t ex regeringsledamoten Peter Hain, som har ett förflutet som anti-apartheidaktivist) som i princip menar att BNP inte hör hemma i BBC:s sändningar.
Om framträdandet i Question Time kommer att gagna BNP är för tidigt att uttala sig om. I efterdiskussionen finns det de som tycker att Griffin klarade debatten så dåligt att hans TV-framträdande varit till nackdel för partiet, medan andra menar att han kan få martyrstatus eftersom han hade hela den övriga panelen och stora delar av studiopubliken mot sig.
AW i Skottland
Tja, själv är jag övertygad om att bästa sättet att motverka partier av SD:s typ är att föra en politik för full sysselsättning, den som alla partier, inklusive S, övergav i början av 90-talet, samt genom att föra en politik som syftar till ökad jämlikhet och en god och välfungerande offentlig/gemensam sektor.
Dvs: en traditionell socialdemokratisk politik, en sådan som S förde före 90-talet, då partiet blev ett borgerligt parti som alla andra sådana, "förnyade sig", som man sade.
Skapar man hög arbetsöshet och social och ekonomisk otrygghet, då bäddar man för invandrarfientlighet och missnöjespartier som SD.
Många kommer rösta på Sverigedemokraterna av andra skäl än invandrardebatten. T.ex. så går deras kritik av rättsystemet hem vid många av arbetsplatsernas fikabord. Säger Åkesson i TV 4 att det är rimligare med 20 års fängelse i stället för 1,5 års samhällstjänst för pedofiler och mördare så är han inne i riksdagen 2010, med råge.
Bjerelds råd att behandla invandrarfrågorna som vilka andra frågor som helst är ytterst motsägelsefullt. Varje försök att göra precis så med kritiska frågor, krav på normal anständighet, krav på att basfakta redovisas, resulterar i en störtskur av anklagelser om att ’fiska i grumligt vatten’, ’spela på den bruna halvan’, osv. Björklunds utspel, som säkert många med mig bara står för det självklara, nämligen att man ska visa ansiktet i skolan, mäts genast med en furiös attack från vänster. Med en suck måste man konstatera att Åkesson har nog rätt i alla fall: ’etablisemanget’ mörkar och vågar inte ta en normal debatt.
Bjereld – du som verkar vid ett universitet står inte precis för vad den intellektuella anständigheten kräver: att kritiskt granska företeelser i samhället, i detta fall invandringen. Du verkar förespråka locket på + McCarthyism för att bemöta dem du inte tycker om.
Man har demokratisk antagning till Göteborgs Universitet men det ska visst inte gälla till Sveriges Riksdag eller i en politiskt debatt(då Bjereld vill MOTVERKA ett politiskt parti som inte har samma värderingar som han själv). Mitt råd; Ta en allvarlig funderare.
Jag tror inte du förstår Sverigedemokraterna och deras väljare tillräckligt bra och inte heller hut de tänker.
Deras väljare anser att SD är de "enda som vågar säga sanningen" och att de går ut med utspel som inte är populära hos etablisemanget förstärker bara den rollen, så det var inte alls ett misstag att publicera debattartikeln
Skicka en kommentar