I dag valdes Jytte Guteland till ny förbundsordförande för SSU. Hon besegrade utmanaren Laila Naraghi efter sluten omröstning med siffrorna 131 mot 115.
Jytte Guteland verkar vara en mycket bra person. Låt oss hoppas att hon har den politiska kraften att ena förbundet och skapa en kultur som avesvärt skiljer sig från den som alltför länge förknippats med förbundet. De många skandalerna har med all sannolikhet inte skadat bara SSU utan också moderpartiet. Kanske har till och med allmänhetens förtroende för politiker överhuvudtaget påverkats i negativ riktning.
Marita Ulvskog förnekar i två olika artiklar i Svenska Dagbladet att partiet lidit någon skada eller att SSU genomgått någon kris (läs här och här). Jag framför i samma artiklar motsatt uppfattning. Jag har respekt för Marita Ulvskog och förstår att hon som partisekreterare har svårt att samma dag som SSU väljer ny ordförande säga att dess agerande skadat partiet. Men man kan låta bli att säga det på olika sätt. Jag tycker inte att Maritas sätt var särskilt bra.
SSU skiljer sig inte från de flesta andra av de politiska ungdomsförbunden när det gäller behovet av att främja en bättre politisk kultur. Spåren efter ungliberalernas intrång i det socialdemokratiska nätverket under förra årets valrörelse talar sitt tydliga språk.
Varför blir det då så just inom ungdomsförbunden? Det ligger nära till hands att tala om "ungdomligt oförstånd", men det tror jag faktiskt spelar en underordnad roll. (Jag är själv medelålders, men känner mig titt som tätt välidigt oförståndig.) Problemet för ungdomsförbunden är i stället att de skall bedriva politisk verksamhet samtidigt som medlemmarna vet att de inte kommer att avkrävas något politiskt ansvar av väljarkåren. Det enda politiska ansvar den kan utkrävas är det interna, inom partiet. Frånvaron av en ansvarsutkrävande mekanism skapar en pseudovärld där allt är möjligt och där ändamålet tillåts helga medlen.
Jag behöver väl inte säga att jag ställer högre krav på SSU än på övriga ungdomsförbund när det gäller att värna en god moral och att efterleva uppgjorda spelregler.
Ungdomsförbunden kan spela en stor roll för modernapartierna bl a genom att slussa in medlemmar och vara mer ideologiskt frispråkiga. Ungdomsförbunden är viktiga för vår representativa demokrati genom att på sikt bidra till att de politiska partierna kan bemanna alla viktiga uppdrag inom kommun och region.
Jag hörde någonstans att de politiska ungdomsförbunden i Norge lyckats bryta den nedåtgående medlemstrenden - bara Ung Höyre misslyckas med att växa. Men jag har inte kollat uppgiften och heller inte reflekterat över vad det i så fall skulle bero på. Den kunnige får gärna höra av sig.
5 kommentarer:
Frågan om rekryteringsbasen för politiker är intressant. Själv bor jag i ett land där ungdomsförbunden är irrelevanta, i den mån de överhuvudtaget existerar. I stället rekryterar politiker ofta sig själva från näringslivet, kibbutzer, militären. I min cyniska tankevärld så är det fråga om negative selection, och kanske till och med ännu värre: De lockas av den moral hazard (inget ekonomiskt konkurshot) som existerar i den offentliga sektorn.
Slutresultatet är att Israel i bästa fall har parve politiker, i värsta fall sitter politikerna i fängelse för diverse förtroendebrott.
Nu är frågan om den svenska modellen är bättre. Blir politiker bättre för att de skolas i ungdomsförbund innan de rekryteras till ledarbefattningar? Sverige har ju också haft sin andel korruptions- och andra skandaler. Är professionella politiker är bättre än politiska professionella?
En tredje modell är teknokratmodellen. Den har provats i Israel i några kommuner sedan de valda politikerna kört finanserna i botten (inställda betalningar) med hyfsat resultat. Sverige är förmodligen ett av de länder där teknokraterna har relativt stor maktandel på riksplanet. Men med teknokraterna kom förmyndarmentaliteten, och det var inte heller bra.
Så frågan kvarstår - vad är den bästa modellen för att rekrytera folk till politiska ledarbefattningar?
Till skillnad från tikotzinsky ser i alla fall inte undertecknad de politiska ungdomsförbundens - eller ens politiskt arbete - roll såsom varande primärt en fråga om ledarrekrytering.
Apropå Norge så var det i sammanfattning:
1) norska socialdemokratin gjorde samma sak som i Sverige, tappade kompassen fullständigt
2) katastrofalt valnederlag för fem (tror jag) år sedan
3) Med start i Trondheim började man en gräsrotsoffensiv för återuppbyggnad av välfärd och för att få Ap att skärpa sig
4) vilket sedermera slagit igenom på riksnivå och gett en av Europas mest vänsterpräglade regeringar
= det verkar ju ganska logiskt att folk, både till höger och vänster, återfår tron på politiken och att allt inte behöver vara "håhåjaja globaliseringen och EU"-förutbestämt.
Aron Etzler, chefred på Flamman, kommer i höst ut med en bok kring Norge och Holland, två inspirerande exempel.
Borde nog läsas av många till vänster om mitten.
Anonym,
Naturligtvis fyller ungdomsförbund andra funktioner också. Tex
-Rekryteringsbas för politiska aktivister för valrörelser
-Rekryteringsbas för politiker på lokal nivå
-Social klubb
-Ideologisk/politisk tankesmedja
-Marknadsförings- och PR-motor
Man kan skriva många avhandlingar om vilken av dessa funktioner som är viktigast, om det överhuvudtaget är mätbart. Jag fokuserade helt enkelt på EN funktion - rekryteringsbas för ledare på riksnivå. Teoretiskt går det att mäta empiriskt hur denna funktion lyckats. Här är ett enkelt exempel på hur man kan sätta upp analysen:
-Dependent variable: Antal år som individen försörjt sig som yrkespolitiker
-Independent variable: Rekryteringsbas
Man kan ju lätt hitta på andra studier. Om man vill ha med dagens politiker och inte bara gårdagens, kan man vända på det hela och räkna ut sannolikheten att medlemmar i olika rekryteringsbaser når vissa definierade befattningar.
I exemplet ovan skall independent variable naturligtvis vara "antalet år i rekryteringsbasen". Annars går det inte att ställa upp en regressionsanalys. Ursäktar slarvet.
SSU är alldeles för pro-palestinska och anti-israeliska i min smak.
Skicka en kommentar