Om Sverige och Nato har jag skrivit i flera sammanhang - men inte på denna blogg. I går togs jag lite på sängen när TT ringde och ställde frågor om hur jag såg på Nato:s inbjudan till Sverige att medverka i alliansens nya utryckningsstyrka Nato Responce Force. Styrkan skall kunna rycka ut med kort varsel i frågor som kan röra allt från evakuering av civila till traditionellt försvar.
Frågan är komplicerad eftersom styrkan förväntas agera utifrån Nato-fördragets artikel V, d v s den artikel som innebär bindande försvarsgarantier medlemsstaterna emellan. Därigenom blir ett svenskt deltagande oförenligt med den militära alliansfriheten. Nu sägs det att Sverige skulle kunna få medverka på specialvillkor som innebar att vi kan behålla handlingsfriheten i varje enskild situation. I så fall är deltagandet förenligt med den militära alliansfriheten.
I TT-artikeln säger Urban Ahlin att han är försiktigt positiv, medan Ulrika Messing, ordförande i försvarsutskottet, säger att ett svenskt deltagande "inte är självklart".
Min position i fråga om Sverige och Nato är följande: Sverige skall inte gå med i Nato, eftersom ett deltagande inte stärker vår nationella säkerhet utan i stället innebär att vi avsäger oss handlingsfriheten i en krigsstiuation. Vi skulle dessutom bli en del av en militärorganisation som bygger sitt försvar på kärnvapen. Därtill är Nato dominerat av USA, som för en utrikespolitik som i flera avseenden strider mot de värderingar som präglar svensk utrikespolitik. Det finns också ett massivt svenskt motstånd mot Nato-medlemskap i folkopinionen.
Ett deltagande i den nya utryckningsstyrkan med specialvillkor för Sverige är förenligt med den militära alliansfriheten. Men samtidigt innebär det ytterligare ett närmande till Nato som på sikt bidrar till att sänka tröskeln till fullt medlemskap. Jag tycker inte att fördelarna med att delta i utryckningsstyrkan uppväger nackdelarna. Vi bör därför avstå.
6 kommentarer:
Idag är Ryssland närmare knutet till Nato än vad Sverige är. Borde inte omvärldsförändringar också påverka svenska säkerhetspolitiska ställningstaganden?
Folkpartiet vill med i Nato av ideologiska skäl, det är fel. Men det är lika fel att stå utanför av ideologiska skäl. Vår säkerhetspolitik bör bygga på saklig grund, inte på ideologi eller myter om en alliansfrihet som aldrig funnits.
Den som är ärlig och som i dagens säkerhetspolitiska läge vill försvara en svensk position utanför Nato bör hänvisa till ett eventuellt framtida behov att vända kappan efter vinden. Det är inget bra argument, men det är i alla fall ärligt... är det ungefär det du försöker vara?
Det är svårt att tänka sig en säkerhetspolitik som inte i någon mening innefattar ideologiska ställningstaganden. Det kan t ex gälla avvägningar om vad som är bra för Sveriges säkerhet i förhållande till Europas säkerhet eller global säkerhet. Att enbart prioritera Sveriges säkerhet är i sig ett ideologiskt ställningstgande.
Visst påverkar omvärldsförändringar svenska ställningstaganden. Men den spännande frågan är på vilket sätt vi väljer att förhålla oss till omvärldsförädringarna, och varför. Att påstå att Sverige skall gå med i Nato bara för att många andra stater gör det är inget bra argument.
För mig handlar utrikes- och säkerhetspolitik inte bara om att skydda det egna landet utan också om att värna vissa värden. För mig är värdeskillnaderna mellan Sverige och USA i utrikespolitiken så stora att jag inte skulle känna mig bekväm i samma militärpolitiska gemenskap som USA. Likaså tycker jag så illa om kärnvapen att jag inte vill ingå i en allians som bygger sitt försvar bl a på kärnvapen. Dessutom anser jag att den militära alliansfriheten ger oss såväl militärpolitiska fördelar i en framtida eventuell krigssituation som möjlighet att driva en egen politik inom t ex nedrustningsområdet.
Klart att Sverige ska vara med på övningar av den här typen. Men FÖRST efter att vi haft en öppen diskussion om saken. Som det är nu har vi smugit oss in i en situation där vi svenskar leder en global insatsstyrka (med, som vi ser, intima band med NATO), avskaffat "lumpen" (i praktiken) samt har en allmän inriktning på situationer BORTOM Viborg snarare än hitom (som varit det normala).
Detta bör diskuteras. Sen kan vi, när vi vet alternativen, vara med på fler övningar med NATO, om det är slutsatsen av debatten.
Observera också att NATO diskuterar att utvidga biståndsklausulen till att inte bara gälla militära angrepp utan också andra "bojkotter" (Läs: Om ryssarna stänger oljan till NATO-länder så smäller det....).
Och i Uppsala lär tolkskolan köra arabiska istället för ryska.....värt att grunna på....
Ulf,
Ditt resonemang håller - om det inte vore för att vi allt sedan 50-talet kunnat påräkna skydd från Nato.
S-B,
Omläggningen av vår säkerhetspolitik, från skydd av de facto-Natos östra gräns, till freds- och säkerhetsfrämjande insatser i konflikthärdar vår närhet har diskuterats. Dett har skett i riksdagen, av förrsvarsberedningen och även runt om i stugorna när tusentals svenska soldater, poliser och andra deltagit i de internatinella insatserna.
Att hävda att det inte diskuterats är felaktigt.
Det som däremot möjligen inte har diskuterats är ca 45 år av alliansfrihetshyckleri, 1950-95.
Det är ett märkligt påstående från Leffe att 45 års "alliansfrihetshyckleri" inte skulle ha diskuterats. Inget annat inslag i svensk säkerhetspolitik har varit så omskrivet i media de senaste 15 åren som just Sveriges realtioner till Nato under kalla kriget. Två statliga utredningar (Neutralitetspolitikkommissionen samt Rolf Ekéus Fred och säkerhet) har kretsat kring Sveriges västsamarbete och debatten om dessa betänkanden har varit intensiv.
Själv har jag inga problem med varken utredningarna eller den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Men det är en annan hstoria.
Hyckleriet pågick utan att diskuteras, under hela kalla kriget. Det var min passning till den gode S-B.
Nu för tiden diskuters den förda säkerhetspolitiken öppet. Därför borde vi rimligen ta vårt ansvar och antingen avsäga oss Natos skydd, eller gå med i alliansen på riktigt - inte vara skyddad hangaround som på hyckleries tid.
Skicka en kommentar