Krisstämningen tycks vara bortblåst inom socialdemokratin – åtminstone bland gräsrötterna. Då menar jag inte att de stigande opinionssiffrorna tagit bort insikten om behovet av förnyelse. I stället syftar jag på en växande framtidstro om möjligheten att forma en politik som innebär förnyelse utan att partiet för den sakens skull glider åt höger. Borta är också farhågorna om att partiet skulle vara dömt att sjunka ned till en nivå kring 25-30 procent där övriga europeiska socialdemokratiska partier brukar hållas.
Även den interna partiledardebatten präglas av dessa positiva stämningar. Bland de möten jag närvarat på ser jag en öppen och förutsättningslös debatt, där namn stöts och blöts och där de flesta förespråkar Margot Wallström som första alternativ. Även Carin Jämtins namn nämns med stor respekt och med förhoppningar. De som talar om en toppstyrd debatt och bristande öppenhet visar bara att de inte vet vad de talar om.
Naturligtvis finns det inom socialdemokratin – liksom i alla partier och organisationer – maktstrukturer och olika nätverk som försöker påverka beslutsprocessen. Jag har utomordentligt svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda, oavsett hur nomineringsprocessen organiseras. En icke oväsentlig del av politiken handlar ju just om kamp om makt – i syfte att kunna genomföra den politik man i djupet av sin själ tror skall bidra till ett bättre samhälle. Det centrala för mig är att medlemmarna verkligen kommer att ha det avgörande ordet när beslutet tas. Jag ser ingenting i dagsläget som talar i motsatt riktning.
De stigande opinionssiffrorna för socialdemokratin handlar inte enbart om ministerskandaler och a-kassefrågan. Jag tror också att alla de väljare som röstade för förändring redan nu känner av en förändring även inom socialdemokratin. Frågan om socialdemokratins ledarskap framstår inte som en intern partiangelägenhet utan som en angelägenhet för hela nationen. Denna känsla avspeglar naturligtvis socialdemokratins unikt starka position i Sverige. När nyhetsflödet dessutom domineras av spekulationer om vem av de ”folkkära” Margot Wallström eller Carin Jämtin som skall leda partiet är det inte orimligt att de folkliga stämningarna mot partiet också blir positiva. Partiet är i dag öppet och ledarlöst, Göran Persson uppfattas inte längre som partiets ledare.
Den enda risken jag ser är ett scenario där Margot Wallström står fast vid sitt s k nej och Carin Jämtin hinner malas ned av mediebevakning och av de partimedlemmar som arbetar för ett annat ledarskap. Då blir nomineringsprocessen betydligt besvärligare. När det gäller Carin Jämtin gör jag gärna jämförelsen med ett linjelopp på cykel, där klungan ligger samlad i nära 20 mil till kort före mål. Någon måste dra upp spurten, men denne spurtuppdragare blir sällan blir den som vinner loppet. Har Carin Jämtin tvingats ut på banan för tidigt?
5 kommentarer:
"Frågan om socialdemokratins ledarskap framstår inte som en intern partiangelägenhet utan som en angelägenhet för hela nationen."
Tycker professorn det är ett sundhetstecken att det svenska folket i princip identifierar staten och partiet som samma sak? Enpartistater är ju ett fenomen som inte brukar framhållas som ett föredöme inom politiken i övrigt. Är Sverige ett undantagsfall?
/Enpartistaten
"Har Carin Jämtin tvingats ut på banan för tidigt?"
Det hoppas jag verkligen inte!
Risken är att sverigedemokraterna går framåt bland traditionella socialdemokratiska väljare inför valet 2010. Vilken partiledare och vilken strategi tror du socialdemokraterna väljer för att klara av den utmaningen?
"De som talar om en toppstyrd debatt och bristande öppenhet visar bara att de inte vet vad de talar om."
Förutom då att ingen är öppen med om man kandiderar, få höga socialdemokrater verkar vilja säga vilka de stödjer och än mindre har man, som icke-medlem i socialdemokraterna, någon aning om vilka eventuella åsiktsskillnader som finns mellan kandidaterna i avgörande frågor. Jag tycker att alla dessa punkter talar emot att ditt påstående.
Till Gärningsmannen: Jag tror inte att Sverigedemokraternas valframgångar på något sätt påverkar socialdemokraternas val av ny partiledare. Någon klar socialdemokratisk strategi för att hantera Sverigedemokraterna är ännu inte utvecklad. Om jag fick bestämma så skulle en sådan strategi bestå i att inte tveka för att föra upp integrationspolitiken högt på den politiska dagordningen - men se till att debatten inte förs på Sverigedemokraternas villkor. Det gäller att få debatten att kretsa kring hur vi bäst går vidare med integrationspolitiken - inte om huruvida vi tar emot "för många" flyktingar/invandrare.
Till Viktor: Det finns ett problem i att Göran Persson avgick så snabbt. Nu hinner partiet inte först diskutera den nya politikens innehåll och därefter välja en person som bäst kan företräda denna "nya" politik. Nu får partiet göra båda sakerna samtidigt - och det är svårt.
Att man inte "kandiderar" till ordförandeskapet beror främst på att det är en så fruktansvärt tung och närmast omänsklig uppgift. Om jag själv - Gud förbjude! - hade varit aktuell hade jag känt mig oerhört förmäten om jag gått ut och sagt att jag gärna skulle ta på mig uppgiften. Det är inte "bristande öppenhet" - snarare en insikt om att denna typ av uppdrag väljer man inte. Den bygger helt på medlemmarnas förtroende.
Sedan är det klart att det finns ett drag av taktik i vem som säger vad och när i partiledarfrågan. Det spelet finns i alla partier och det tycker jag inte är så mycket att säga om. De politiska skiljelinjerna mellan kandidaterna är oklara. Men det beror främst på att partiet i sig är ganska väl sammanhållet just nu, jämfört med tidigare.
Skicka en kommentar