Två avgörande frågor i svensk politik

Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.

 

Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti. 

Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med  förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.

Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration. 

Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik. 

För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?

För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.

Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.

Värna asylrätten! Avstå signalpolitik riktad mot människor som ej längre kan styras av signaler

I Svenska Dagbladet varnar Svenska Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström, tillsammans med företrädare från ­rödakorsföreningar i Europa, för de humanitära konsekvenserna av EU:s migrationsöverenskommelse med Turkiet. Företrädarna ser allvarliga risker att genomförandet kommer att undergräva internationell rätt liksom de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Röda Korsets kritik är värd att ta på stort allvar. I veckan väntas också den rödgröna regeringen lägga fram sin lagrådsremiss om den nya restriktiva flyktingpolitiken. Det förslag som tidigare presenterades möttes ju som bekant av ytterst hård kritik av de juridiska och de humanitära remissinsatserna. Nu får vi se hur mycket Morgan Johansson har tagit till sig kritiken. Jag förutsätter att förslagen har modifierats. En remissrunda blir ju helt meningslös om förslagsställaren avfärdar all kritik som felaktig.

De nya hårda reglerna har ett enda syfte: att få färre människor att söka asyl i Sverige. Men reglerna föreslås gälla alla asylsökande som kommit efter den 24 november 2015, det vill säga människor som redan nu befinner sig i Sverige. Det blir mycket konstigt. Som Lisa Pelling påpekat finns det inga skäl att låta regeln om tillfälliga uppehållstillstånd gälla retroaktivt: Det är skadlig signalpolitik som är riktad mot människor som inte längre kan styras av signaler, eftersom de redan är här. Om nu lagförslaget ändå skall läggas fram borde lagen gälla ansökningar som lämnas in efter det att lagen antas.

Lisa Pelling. Foto: Linus Hallgren

Jag tycker också att de nya hårda reglerna diskuterats alldeles för lite ur ett feministiskt perspektiv. Som Elinor Odelberg och Heidi Lampinen från Unga S-kvinnor Rebella förtjänstfullt skrev i Aftonbladet häromdagen: 70 procent av de asylsökande som kom till Sverige under 2015 är män eller pojkar. (...) Det vanligaste sättet för kvinnor och flickor att få en fristad i Sverige är genom anhöriginvandringen - en flyktväg som kraftigt kommer att begränsas om inte regeringen omprövar sin nya flyktingpolitik. Jag har utomordentligt svårt att se att Sverige för en flyktingpolitik där män och pojkar får en fristad, medan kvinnor och flickor förvägras en sådan.  

Ingen läsare av denna blogg har kunnat undgå att märka att jag som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet konsekvent kritiserat flera av de förslag till en mer restriktiv flyktingpolitik som nu läggs fram. Jag vill passa på att betona att jag inte vid något tillfälle mötts av intern kritik i partiet för att jag lyfter fram min och mitt förbunds ståndpunkt. Det är bra. Det vore förödande för trovärdigheten för ett parti som gör anspråk på att vara ett öppet, modernt framtidsparti om man hade en kultur som gör att man vill lägga locket på i en sådan här fråga.