Vi känner oss väl alla som
prins Hamlet då och då? Ett tröstlöst pendlande mellan beslutsamhet och apati, kombinerat med en undran över om det är man själv eller världen som blivit galen.
Ur led är tiden; ve! att jag är den, som föddes att den vrida rätt igen (akt I, scen 5).
Tankarna kommer efter gårdagens Sverigepremiär av
Ambroise Thomas Hamlet på GöteborgsOperan. En storslagen föreställning, där särskilt
Ditte Højgaard Andersen glänste i den notoriskt svårgestaltade rollen som
Ofelia. Masscenerna var magnifika, och varvades med ett stillsamt sceneri som leder tankarna till en slags
Edward Hopper 2.0 (se foto nedan, med
Katarina Karnéus som
drottning Gertrud).
Foto:
Mats Bäcker
Vem är vår tids Hamlet, och vilket är det ohyggliga brott som han vill hämnas? Är det
Edward Snowden, som avslöjade USA:s ofattbart gigantiska övervakning av människor över hela jorden och nu betalar ett högt pris för sina insatser? Eller är det den enskilda aktivisten som gömmer utvisningshotade flyktingar eller som på 1970-talet med
Björn Afzelius ord "fjättrar sig längs järnvägsrälsarna, för att stoppa Homoslyrbesprutarna"?
Nja. Hamlet är ingen hjältefigur. Han tvekar och han ältar, han sviker sin älskade och hans hämnd är privat eller möjligen personlig. Man skall se upp för män med visioner, säger en mig närstående person då och då. Det är ett råd som som kan vara värt att beakta, särskilt om visionerna som i Hamlets fall förmedlas genom en vålnad.
För mig blir Hamlet inte en enskild person, utan en del av den spänning som finns i oss alla och som är en del av vårt vara som ofullkomliga människor. Att vilja så mycket, att förmå så litet. Att se sanningen såsom den är, men ändå ständigt såsom i en spegel. Att älska så mycket, men ändå låta hämnd och svek komma i vägen för kärlekens fullkomnande.
Om det är något jag vill lära mig av Hamlet så är det att se människan såsom människan är. Jag vill göra mitt allra bästa för att bejaka och stärka de krafter hos mig och hos andra som står för handlingskraft och klarsynthet. Tvekan och eftertanke får inte leda till passivitet, men till att mina handlingar alltid kringgärdas av insikten av att jag faktiskt kan ha fel. Ord utan tanke aldrig himlen når.
