En röst på Ulf Kristersson blir en röst på Jimmie Åkesson

På en gemensam pressträff idag meddelade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson att de gärna vill regera tillsammans efter valet i höst. Beskedet kom inte som en överraskning. Frågan var inte om utan snarare när Ulf Kristersson skulle ge grönt ljus till sverigedemokratiska ministerposter.

På ett allmänt plan var beskedet bra för Tidöpartierna. De visar enighet i regeringsfrågan och kan fokusera på att lyfta fram sina politiska sakfrågor i valrörelsen. (Även om Kristdemokraterna ännu inte formellt sagt OK till sverigedemokrater i regeringen.)

Men det finns också risker. Sverigedemokraterna är ett parti som ständigt följs av skandaler och enskilda representanter som ställer till det - till exempel genom rasistiska eller Putinvänliga uttalanden i sociala medier. Dessa skandaler blir ett större problem för Ulf Kristersson när han nu släppt in Sverigedemokraterna i regeringsvärmen.

Men ett än större problem är att svenska mittenväljare tenderar att tycka sämre om Sverigedemokraterna än vad de tycker om Vänsterpartiet. För att vinna valet måste Tidöpartierna locka över ett par hundratusen väljare från oppositionen eller från soffan. Det är - för att uttrycka det milt - inte helt lätt att se var dessa väljare ska komma ifrån. 

Men bara drygt fem månader kvar till valet börjar det dra ihop sig. Valet är inte längre något ogripbart längre fram - det är här och nu. Mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att bli större än Moderaterna och - om Tidöpartierna kan bilda regering - få ett tiotal ministerposter. Ulf Kristersson lovade i praktiken idag sorglöst bort uppdragen som migrationsminister och justitieminister till Sverigedemokraterna. Jag tror inte att denna hord av blivande SD-ministrar är något som attraherar de väljare Tidö-partierna behöver vinna över för att kunna bilda regering.

Sverigedemokraterna kommer av allt att döma att dominera regeringen, även om Ulf Kristersson blir statsminister. En röst på Ulf Kristersson blir i praktiken en röst på Jimmie Åkesson.

Det finns just nu väldigt få länder i Västeuropa där ett populistiskt högerradikalt parti sitter med i regeringen, och framför allt inte genom sin storlek dominerar regeringsarbetet och lagt beslag på posterna som migrationsminister och justitieminister. Och ännu mindre ett parti med sina rötter i nynazismen. Italien blir den närmaste jämförelsen.

Hur hamnade Sverige här? Och hur ska traditionella partier agera för att hålla de populistiska högerradikala partierna stången? Den saken diskuterar Heidi Avellan, Jonas Hinnfors och jag i vår gemensamma bok Tidöpakten. Så förändras Sverige som inom kort kommer ut på Atlas förlag. Boksläpp i Stockholm tisdag 5 maj! Mer information kommer.

Tillsammans med Jonas Hinnfors kommenterar jag också dagen pressträff med Moderaterna och Sverigedemokraterna för Dagens ETC.

Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsens uppgång och fall

På fredag inleds Moderaternas Sverigemöte i Malmö. Då får vi ett test på hur Anna Kinberg Batra förmår hantera den partiopinion som är missnöjd med att svensk politik fortgår som vanligt, trots att allianspartierna rivit upp Decemberöverenskommelsen. Den parlamentariskt svaga rödgröna regeringen tillåts regera vidare, och Alliansen samlar sig inte kring en gemensam budget.

I dag skriver jag tillsammans med Jonas Hinnfors på DN Debatt om vad som kännetecknar anhängare respektive motståndare till Decemberöverenskommelsen inom Moderaterna. Med hjälp av data från 2015 års nationella SOM-undersökning visar vi att det bland moderata partisympatisörer finns ett samband mellan en negativ inställning till Decemberöverenskommelsen och vilja att ta emot färre flyktingar, att införa tiggeriförbud och en negativ inställning till EU. Bland moderata sympatisörer som menar att det är ett ”mycket bra förslag” att ta emot färre flyktingar i Sverige är 54 procent mycket negativa till Decemberöverenskommelsen, jämfört med 9 procent bland dem som menade att färre flyktingar är ett mycket dåligt förslag.

Det finns också ett samband mellan inställning till demokratin och åsikt om Decemberöverenskommelsen. Av de moderater som är missnöjda med på vilket sätt demokratin fungerar i Sverige hade 51 procent en mycket negativ inställning till Decemberöverenskommelsen, medan motsvarande andel bland moderater som är nöjda med demokratin i Sverige uppgår till 26 procent.

Vi vet att de elitaktivister inom Moderaterna som gick i spetsen för motståndet mot Decemberöverenskommelsen hade stöd bland partiets sympatisörer - andelen som sade sig ha en negativ inställning till överenskommelsen var ungefär dubbelt så stor som andelen som sade sig ha en positiv inställning (30 respektive 16 procent). Motståndet hänger samman med politiskt missnöje med demokratin och med politiska sakfrågor där kritikernas åsikter ligger nära Sverigedemokraternas partilinje.

* 

Det politiska läget i Sverige har förändrats. I den just utkomna boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Bokförlaget Atlas) som Jonas Hinnfors, Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson och jag har skrivit tillsammans diskuteras tre alternativa tillvägagångssätt om Sverige på sikt skall kunna styras av starka regeringar. Det första sättet är att bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och att de rödgröna eller Alliansen regerar med det partiets stöd. I dag är det svårt att se att de rödgröna, Centerpartiet eller Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Det andra sättet är en blocköverskridande regering. Men en sådan regering skulle splittra Alliansen, vilket gör den lösningen osannolik under överskådlig tid. Det tredje sättet är att fortsätta på den nu inslagna vägen – det vill säga att partierna i praktiken efterlever Decemberöverenskommelsen, även om den formellt har rivits upp. Frågan är om Anna Kinberg Batra i så fall förmår hantera den interna opinionen och hålla ihop sitt parti?

Boken har just kommit från trycket och kan för det facila priset av 153 kr beställas till exempel här.